När 30 fotokonstnärer från ”Helsingfors-skolan” presenterades genom en stor utställning på fotomuseet i Kabelfabriken för ett par år sedan var bredden anmärkningsvärd, vad både uttrycksformerna och motiven beträffade.

Erövra världen?

Begreppet Helsingfors-skolan uppkom i medlet av 90-talet när TaiKs rektor Yrjö Sotamaa började undra om man kunde få bättre användning för de pengar om sattes ned på högskolans eget galleri Into, berättar Ola Kolehmainen. Från Sibeliusakademin har det kommit en rad världskända dirigenter, kunde man tänka sig något liknande på foto- och videokonstens område? Det ledde till att Into med sin egen lokal lades ned och ersattes av galleri TaiK, som under Persons’ ledning började delta i internationella konstmässor. Det började med   Stockholm 1997, där verk av Elina Brotherus och den tidigt bortgångne Andrei Lajunen visades, följande år var också Ola representerad. Öppnandet av Kiasma 1998 samlade ett stort antal utländska kuratorer och kontakter skapades som ledde till att konstmässan i Berlin och fotomässan i Paris kom med i bilden.
När Helsingfors-skolan började bli känd flyttade Ola till Berlin. Timothy Persons hade redan en bostad där.
– En kanal har öppnats till utlandet. Konsten har ingen nationalitet, fast Finlands ambassadörer gärna skulle se det. Helsingfors-skolan har skapat medvetenhet om att vi finns. Förr var Eija-Liisa Ahtila och Esko Männikkö de enda kända finländarna på video- och fotokonstens område.

En ny guldålder?

Dagens finländska bildkonstnärer lever lika internationellt som bildkonstnärerna gjorde för drygt hundra år sedan, med långa vistelser i konstens huvudstäder, speciellt Paris. Ola Kolehmainen medger likheterna, men ser också skillnader:
– För hundra år sedan reste man ut för att lära sig och samla intryck. Nu vet man redan vad man vill, det är frågan om hur man utvecklas vidare i yrket och hur man finner utländska nätverk, kuratorer och samlare. Dehär nya kontakterna uppstår inte genast, man måste vara ganska aktiv. Och konkurrensen är garanterat hård.
Berlin var inte någon ögonblickets ingivelse för Ola – han hade vistats en månad i ett konstnärsresidens där.
– Det var en fantastisk tid, jag blev förtjust i staden. Den var fylld av en märkvärdig energi. När jag kom hem sade jag till Irma att vi flyttar dit. Hon sade nej, och vi diskuterade saken i tre månader.
Sedan sade Irma Swahn OK, tog tjänstledigt från rundradion och paret flyttade. Ola har inte ångrat det en sekund.
– Här finns så många mänskor i branschen och den allmänna atmosfären är sådan att det är lättare att andas. Eftersom jag mest fotar utanför Finland är det lättare att befinna sig färdigt i Europa. Jag har en omfattande utrustning och kör mycket bil. Första året jag bodde i Berlin hade jag 160 resdagar.
En av orsakerna till att Berlin blivit så populärt bland bildkonstnärer är att det efter murens fall finns så många tomma bostäder och tomma industriutrymmen att hyrorna är låga. Det har lockat konstnärer från både andra delar av Tyskland och utlandet. Det har i sin tur lett till att gallerier flyttat till Berlin från t.ex. Köln och Düsseldorf.

Arbetsministeriet hjälpte

Ola kom in på fotograferandet mest av en slump. Han hade som ung fotat vid jazzkonserter och liknande och började sedan studera informationslära vid Helsingfors universitet. Sedan gjorde han arbetspraktik vid arbetsministeriet, och där blev hans uppgift att ta bilder. Han fick blodad tand och sökte in till TaiK som biämnesstuderande. Det var ett nytt system där han kände sig som en provkanin.
– Jag märkte snart att dethär var min grej. TaiK var helt annorlunda än universitetet, där man inte fick just någon feedback alls. På Taik var det tio elever och två lärare per årskurs. Första året skulle vi bl.a. göra porträtt. Jag tyckte det var mycket besvärligt att fota mänskor i studio – man skulle samtidigt umgås och jobba. Jag tyckte inte om det. Följande uppgift var att fota utrymmen i form av plåtlådor, och det kändes lättare. Jag jobbade som Jyrki Parantainens assistent i fem år och det var mycket lärorikt. Speciellt hans Eld-projekt var en bättre skola för mig än något annat.
Så småningom kom Ola till att arkitektur var hans grej. År 2000 gjorde han sitt slutarbete i Paris där han fotade gamla kyrkor – de representerade för honom upphöjdhet, inte genom religionen utan genom rummet. Han besökte 75 kyrkor, resultatet blev 5-6 verk.
– Det var den slutliga vändpunkten för mig. Nu har jag hållit på i fem år med att fota hus. Man måste hitta sin egen väg.
När Ola tar nya bilder gör han det huvudsakligen på bilfärder som kan ta ungefär en månad i anspråk. Resultatet kan bli 30-40 arbeten, ibland mindre. I Tyskland gör han också utflykter på en eller ett par dagar.
– På enmånadsresorna kommer man loss från navelskådandet och de dagliga rutinerna.

”Det finländska fotoundret”

I Sverige har man talat om det finländska fotoundret och Helsingfors-skolan har blivit känd också på andra håll. Men den är beroende av Timothy Persons.
– Om han försvinner vissnar skolan snabbt. Rektor Sotamaa och galleri Anhava har stött arbetet, men det har ändå framför allt personifierats i Persons. Galleri TaiK är ett virtuellt galleri com har funnits där Persons funnits. Han har fått provision för det han sålt, och de pengarna har han placerat tillbaka in i verksamheten. Tyskarna förstår inte att man gör på det sättet – det väcker positiv förvåning. Kanske Persons utövar en ”enmansdiktatur”, men han förmedlar nya impulser.
Persons är född i Narvik 1954, men adopterad tidigt till södra Kalifornien där han växte upp. Han ägnade sig först åt keramik, och det var också som lärare i keramik han verkade de första åren i Finland dit han flyttade 1982.
Ett inslag i pedagogiken har varit att varje elev ska fundera över och förklara den idémässiga bakgrunden till sina projekt, utan att dessa idéer på något sätt strömlinjeformas. Eleverna i en årsklass kan ändå genom dessa diskussioner påverka varandra, men i nästa årsklass kan diskussionerna utfalla annorlunda. En svensk fotostuderande som gått ett år på TaiK:s fotolinje var glad över den starka sammanhållning som uppstått, där alla arbetar mot samma mål.
Persons har betecknats som minimalist, och det är en riktning som också Ola Kolehmainen ser som sin – ”minimalismen är min stora kärlek”, har han deklarerat.
”I mina arbeten koncentrerar jag mig på det som är väsentligt i ett rum, en byggnad eller en struktur och lämnar bort sådant som är onödigt, vad jag kallar visuellt buller”. Det innebär att många av hans bilder liknar abstrakta målningar. Färgen, formen, mönstret spelar en stor roll, däremot inte byggnadens eller strukturens innehåll. Ibland finns det ett träd framför byggnaden, men det är i så fall ett träd som är kalligrafiskt enkelt.