Finland och EU– det är ingen enkel historia ur ett mentalhistoriskt perspektiv. Det belyses av en insändare i HS för ett par veckor sedan. Skribenten, Martti E.O. Korpela, hänvisar till den gamla sägnen om nybyggaren som trodde sig vara ensam i sin ödemark, tills han en dag såg en spåna flyta ner för bäcken. Då grep han sin yxa och begav sig uppströms för att hitta sin granne och förgöra honom. Att sägnen bevarats till vår tid tyder på att den speglar ett drag i finskt folklynne som ses som viktigt. Korpela drar sina slutsatser:
”Jag har under årens gång blivit alltmer övertygad om att finländarnas mentala bakgrund är sådan att de inte orkar eller vill höra till Europa som det vanligen definieras, ännu mindre till den atlantiska världens inflytelsesfär. Och hur skulle de kunna det?
I vårt läge mellan två kulturer har vi utkristalliserats till en alldeles egen mänskoart. Anslutningen till EU skedde inte spontant, som en självklar sak.”
Enligt Korpela beror den skeptiska hållningen till västintegrationen på att det finska folket står utanför den indoeuropeiska språkgruppen och därför upplever allt detta som något som påtvingas uppifrån och är rätt så onödigt. Så Finnairs reklam för Europatrafiken ”Hem till kvällen”, och underförstått till bastun, träffar enligt Korpela mitt i prick.

Klichébilder

av dethär slaget har ofta ett, eller t.o.m. flera korn av sanning i sig. Man kan påstå att Korpelas bild passar in betydligt bättre på äldre generationer, låt säga dem över 40, än på yngre. Kanske Paavo Lipponens starka behov att pressa Finland in i ”EU:s kärna” speglade en vilja att bryta detta mönster.
Den 25 mars har det gått 50 år sedan Romfördraget skapades, som skapade Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC), med sex medlemsländer. Sex år tidigare, alltså 1951, hade visserligen Europeiska kol- och stålunionen skapats med samma medlemsländer och samma institutioner, men mer begränsat verksamhetsområde. Därför ses 1957 vanligen som födelseår för EEC, senare EG, senare EU.
Ny Tid kommer under våren att granska sex av de viktigaste EU-länderna för att försöka förklara varför de fungerar som de fungerar i förhållande till EU och drar oss inte för att delvis ta till klichéer. Vi börjar med Tyskland, det största medlemslandet och f.n. unionens ordförandeland.

Först en kliché

som serveras av utrikesminister Walter Steinmeier, som nog bestrider sanningshalten hos andra klichéer. Att tyskarna skulle vara speciellt punktliga, humorlösa och byråkratiska stämmer enligt honom inte. ”Korvens land har numera också falafel och kebab. Och numera kan vi skratta, ibland t.o.m. åt oss själva”, förklarade han nyligen för utländska journalister.
”Men vi har några drag som är unika. Vi är kanske den enda nationen som tvättar sitt avfall innan vi kastar det i den tunna som är avsedd just för den sortens avfall.”

Vi måste finna Europas själ

sade tyska förbundskanslern Angela Merkel i Europaparlamentet i Strasbourg för två veckor sedan i sitt första framträdande som unionens högsta representant under det närmaste halvåret. Hennes ambitioner var mer storslagna än Matti Vanhanens: hon vill rädda både EU:s grundlag och de globala handelsförhandlingarna.
Enligt henne skulle det vara katastrofalt om det inte fanns en grundlag förrän nästa val till parlamentet hålls år 2009.
– Ett sammanbrott i den processen skulle vara ett historiskt nederlag. Vi måste ge Europa en själ, vi måste finna Europas själ.
Men det ska man helst göra på Tysklands sätt. Tyskland vill rädda grundlagen genom att revidera den och lämna bort kontroversiella delar. Medan bara Frankrike och Nederländerna förkastat grundlagen har 18 av 27 medlemsländer godkänt den som den går och står och skulle inte så gärna ta om processen. Spanien och Luxemburg hade sammankallat till ett möte för dessa 18 länder i Madrid förra veckan där ledtemat var att om man gör förändringar i grundlagstexten bör de vara så små som möjligt. Men den tyska ledningen sägs ha blivit rasande över detta initiativ, som kan störa de hemliga förhandlingar som förs i Berlin.
The Guardians Ian Traynor rapporterar från Bryssel att Merkels metoder redan väckt protester. Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström, som drivit på den nordiska öppenheten inom EU, har klagat över sekretessen – ”om inte medborgarna engageras kommer projektet aldrig att lyckas”. Den brittiska handelskommissionären Peter Mandelson har för sin del välkomnat Merkels debattutspel, men ifrågasatt hennes målsättningar. Vi borde verka för att Europas institutioner reformeras från början, från bottnen uppåt, inte tvärtom”.

Europas två motorer

har varit Frankrike och Tyskland, och den tyska motorn har kännats pålitligare.
Inställningen till EU:s havererade grundlag har blivit ett slags mätare på graden av ”europeiskhet”: länder, partier och politiker vill få grundlagen antagen som den går och står utan att nödvändigtvis ta ställning till kontroverserna om innehållet. I spetsen för denna strävan går Tyskland.
På vänsterkanten har det dock funnit ett motstånd och av vänsterpartiet PDS’ representanter i Europaparlamentet var det enbart vicetalman Sylvia-Yvonne Kaufmann som röstade för. Det var naturligt för henne att göra det – hon var i tiden ledamot i Europeiska konventet och tidigare i stadgekonventet. Hon deltog också aktivt i en tvärpolitisk arbetsgrupp om federalism. Hon var samordnare för vänstergruppen GUE/NGL i EU-parlamentets utskott för konstitutionella frågor. Åsikterna om grundlagsprojektet är delade i gruppen, men hennes åsikt är klar.
– Tyskland och Frankrike har alltid varit motorn inom det europeiska samarbetet. Tyskland har aldrig agerat ensamt inom EU, utan alltid tillsammans med Frankrike. Det behövs en grundpelare för stabiliseringsprocessen. Tyskland har spelat den rollen eftersom den politiska eliten där alltid varit mycket proeuropeisk.
Men Frankrike började dra fötterna efter sig i integrationsprocessen i samband med den tyska återföreningen – efter den var de båda staterna inte längre jämnstarka.
– François Mitterand var mycket tveksam till fortsatt integration, men Helmut Kohlbehövde ett nära förhållande till Mitterand och till Margaret Thatcher.
Frankrikes skepsis kom nu i alla fall till uttryck i ett nej till grundlagen. Tysklands stora problem – speciellt som ordförandeland – är hur man trots allt ska kunna genomdriva grundlagen. Kaufmann tror att det ska gå.
– Det finns ingen annan möjlighet än att Tyskland och Frankrike på nytt börjar driva på utvecklingen. För närvarande finns det ingen stark vilja, men efter presidentvalet måste de komma ut med en klar idé.

Demokratiunderskottet

som råder inom EU avlägsnas inte i tillräckligt hög grad av utkastet till ny grundlag, men Kaufmann ser det ändå som ett steg i rätt riktning.
– PDS har alltid varit för den europeiska integrationen. Ett europeiskt Tyskland är alltid bättre än ett tyskt Europa. Tyskland med sin starka ekonomi och sitt läge i mitten är en viktig del av Europa, men borde inte få dominera EU. Men under sin 17-åriga existens har PDS aldrig sagt ja till ett enda EU-fördrag. Dethär är en verklig motsättning som partiet måste lösa. Personligen är jag för grundlagen. PDS krävde i slutet av 90-talet en grundlag för EU och stödde förslaget om en deklaration om mänskliga rättigheter. Därför är det svårt att förstå varför man säger nej till en grundlag som stärker de medborgerliga rättigheterna.
Kaufmann tror att det hänger ihop med oppositionsställningen i hemlandet, som innebär att man kritiserar allt som regeringen gör.
– Man inser inte att allt inte kan göras som PDS vill. Det finns många olika åsikter inom den europeiska vänstern. Det skulle krävas åratal av diskussion inom vänstern för att nå fram till en enad ståndpunkt om EU. Under de fyra åren av diskussion om grundlagen,
2000 – 2003, var det möjligt att få en hel del gehör för våra synpunkter. Så måste man beakta att situationen i EU är mer komplicerad än i det egna landet. Majoriteten i Sverige, Finland, Tyskland o.s.v. har inte röstat för vänstern. Om man säger nej till allt som gjorts de senaste 15 åren är det inte övertygande. Vänstergruppen representerar ändå bara en bråkdel av EU:s 500 miljoner invånare. Vänstern tar sig ibland på alltför stort allvar.
Den tyska vänstergruppen i Europaparlamentet har invalts på PDS’ listor, men hemma i Tyskland befinner sig huvudsakligen östtyska PDS i en samgångsprocess med Oscar Lafontaines västtyska Valalternativ för arbete och social rättvisa (WASG). I juli ska det nya partiet Die Linke. (Vänstern.) grundas.
– Det är en mycket viktig process, PDS har försökt att inte bara vara ett östparti, men inte lyckats. Nu finns det en chans att ett vänsterparti uppstår som kan utgöra en stabiliserande faktor i det tyska politiska livet. Men det kan bli problem när man ska förena västtyska och östtyska mentaliteter och erfarenheter.

Inom GUE/NGL

(Förenade europeiska vänstern/Nordens gröna vänster) är problemen naturligtvis ännu större.
– Gruppen har i allmänhet fungerat bra. Det finns en medvetenhet om olika nationella identiteter och kulturella och politiska skillnader. Medlemmarna har en hög grad av självständighet, men det råder ett stort förtroende mellan kollegerna och om man inte tvingar alla att följa samma linje kan man finna situationer där man kan uppnå mycket tillsammans.
En fråga där åsikterna är delade är kärnkraften. En annan är inställningen till den existerande socialismen.
– När det varit diskussion om de mänskliga rättigheterna på Kuba har en majoritet inom gruppen varit mot kritik och bara en minoritet har ansett att man måste kunna kritisera också Kuba. Det finns en mer kommunistiskt orienterad och en mer reformorienterad flygel. Vi respekterar olika linjer och jag tror att det är därför som gruppen fungerar bra. Men jag önskar att vi skulle vara bättre på att presentera alternativ, nu finns det en alltför stark tradition av att bara säga nej. Nej är OK om man har ett alternativ, annars är det alltför enkelt att bara säga nej.
Kaufmann återkommer till grundlagen:
– Jag var medlem av konventet och i nästan två år arbetade vi med paragraf efter paragraf. Har gruppen satt någon avvikande ståndpunkt till pappers i någon av frågorna? Nej. Också här gäller att vi måste finna alternativ, inte bara säga nej. Det räcker inte med att säga att EU är alltför byråkratiskt. Om man arbetar hårt kan man förändra EU. Som parlamentariker kan man nog uppnå något, men man behöver fantasi.