863
Vad är det egentligen jag ser då jag ser en sten? Frågan är utgångspunkten i idéhistorikern och emeritusproferssorn Sven-Eric Liedmans mustiga verk Stenarna i själen. Frågan kastades fram redan i den västerländska tankens gryning, av Aristoteles, för cirka 2300 år sedan. Aristoteles lösning på hur människan erfar en sten, men också andra ting, är att stenens form finns i vår själ. Skillnaden mellan världen och vår erfarenhet av den är att stenen i själen saknar den materia som den faktiska stenen utanför oss har. Elegant.
Stenarna i själen är enligt författaren själv en, i och för sig fristående, del av den trilogi som startade med I skuggan av framtiden och följdes av Ett oändligt äventyr. Sven-Eric Liedman följer upp en ursprungligen kunskapsteoretisk diskussion om vår erfarenhet av tingen, en fråga som de antika filosoferna Platon och Aristoteles diskuterade. Då vi i dag ställer vissa frågor om design, om språk och pedagogik, för att nämna några exempel, rör vi oss med begreppsliga skor som ursprungligen syddes i det gamla Grekland. Med detta är det inte sagt att Platon och Aristoteles nödvändigtvis går att känna igen i mera samtida diskussioner, men Sven-Eric Liedman visar på ett elegant sätt vilken resa tanken har gjort vad gäller begreppen “form” och “materia”, plus några senare uppkomna närbesläktade ord.
Utvecklingen av dessa begrepp är fascinerande att följa. Liedman umgås med filosofiska tungviktare som Hobbes och Descartes och Marx, vars formbegrepp diskuteras utförligt (för övrigt ingen överraskning för den som känner till Liedman). Det är intressant att som läsare få följa hur en kunskapsteoretisk diskussion övergår i en politisk-ekonomisk dito.
I Stenarna i själen presenteras också många samtida tänkares centrala idéer, dock med fokus på form-innehålls-diskursen. T.ex. Foucault, Derrida och Kristeva känns mindre svårbegripliga i Liedmans grepp än de vanligen gör. Språk och mening, form och innehåll uppmärksammas, men främst på franskt håll. Därför saknar jag en längre diskussion om på vilket sätt dessa begrepp har kommit att påverka den analytiska filosofin, ja språkfilosofin. Frege ges nog ordentligt med utrymme, men Wittgenstein nämns bara vad gäller Tractatus. Med tanke på den betydelse som Filosofiska undersökningar har haft för filosofin under 1900-talet, för frågan om språk och mening, så skulle ett kapitel vara väl motiverat. Att Andy Warhol nämns i samma bok – och tanketråd – som Plotinos är däremot både sällsynt och välkommet.
Sven-Eric Liedman avslutar sin sympatiskt mångsidiga och bildande bok med ett konstaterande om att människan behöver begrepp som “form”, “materia” och “innehåll” för att göra världen beboelig. Och så är det ju. Vi behöver dessa begrepp för att greppa den värld som på många sätt sätter gränser för vår tillvaro men som också på så många andra sätt erbjuder oss oräkneliga möjligheter.
I Stenarna i själen presenteras också många samtida tänkares centrala idéer, dock med fokus på form-innehålls-diskursen. T.ex. Foucault, Derrida och Kristeva känns mindre svårbegripliga i Liedmans grepp än de vanligen gör. Språk och mening, form och innehåll uppmärksammas, men främst på franskt håll. Därför saknar jag en längre diskussion om på vilket sätt dessa begrepp har kommit att påverka den analytiska filosofin, ja språkfilosofin. Frege ges nog ordentligt med utrymme, men Wittgenstein nämns bara vad gäller Tractatus. Med tanke på den betydelse som Filosofiska undersökningar har haft för filosofin under 1900-talet, för frågan om språk och mening, så skulle ett kapitel vara väl motiverat. Att Andy Warhol nämns i samma bok – och tanketråd – som Plotinos är däremot både sällsynt och välkommet.
Sven-Eric Liedman avslutar sin sympatiskt mångsidiga och bildande bok med ett konstaterande om att människan behöver begrepp som “form”, “materia” och “innehåll” för att göra världen beboelig. Och så är det ju. Vi behöver dessa begrepp för att greppa den värld som på många sätt sätter gränser för vår tillvaro men som också på så många andra sätt erbjuder oss oräkneliga möjligheter.
Sebastian Bergholm
