Under Construction var rubriken för en handfull filmer från Serbien, Bosnien och Kroatien på filmfestivalen i Göteborg. Elva år efter krigets slut görs vackert vemodiga filmer om länder formade av de svåra åren på nittiotalet.

Lampan släcks. Lampan tänds.
En man ligger i sin säng med strömbrytaren i handen och ser tomt in i väggen framför sig. Han ligger ovanpå täcket med kläderna på.
Lampan släcks. Lampan tänds.
Lampan släcks och lampan tänds.

Så börjar The Melon Route, en kroatisk film regisserad av Branko Schmidt. Här är kriget slut sedan några år. Mannen i sängen försörjer sig genom att ro kinesiska immigranter över floden mellan Bosnien och Kroatien. En etapp för dem på vägen till Tyskland. När båten sjunker och en ung kvinna lyckas klara sig får hon leva under hans motsträviga beskydd.

Hela filmen är ackompanjerad av regnet som smattrar mot hustak och biltak. Färgerna rör sig omständigt från militärgrönt till brunt via svart och grått. Inte mycket sägs. Det är gemensamt för alla filmer från forna Jugoslavien. Himlen är tom och trist och vägarna är hopplöst leriga. Och så regnet. För på Balkan är det alltid höst.
Många av Balkanfilmerna på årets festival i Göteborg utspelar sig efter kriget. I ett fårat landskap där spåren alltid är närvarande. Om det är i form av sönderskjutna hus och minerade vägar eller trasiga människor. Det känns att filmerna är ett försök att göra upp med en historia som bara ligger ett drygt decennium tillbaka i tiden.
Det mörka till trots ligger det ändå något komiskt i luften. En svart humor som kombineras med sorgsna, lite ironiska leenden.
– Om livet är svart är humorn svart också, förklarar Miroslav Momcilovic, regissör till den serbiska filmen Seven and a half som också visas på festivalen.
Men Goran Paskaljevics The Optimists är nattsvart. Visserligen tittar solen fram någon gång ibland men det är det enda ljuset. Fem historier efter varandra och alla är lika tragiska. Som sonen som spelar bort alla sin pappas begravningspengar, eller när dottern i en familj blir våldtagen av pappans chef, och de till slut tvingas be chefen om ursäkt för att pappan skall få behålla jobbet. Paskaljevic menar att hans filmer skildrar vad som hänt i Serbien under det senaste decenniet efter kriget.
– Konstnärens plikt är att se vad som är sjukt i landet, säger han.

Hotet från Hollywood

Varje år görs sammanlagt ungefär tjugo filmer i Serbien, Kroatien och Bosnien. Hälften, runt tio stycken, kommer från Serbien.
– Nu ligger vi i ungefär samma position som under mitten av åttiotalet när det gäller filmproduktion, förklarar samtalsledaren Midhat Ajan Ajanovic.
– Kriget stannade utvecklingen. Under nittiotalet gjordes det väldigt få långfilmer. Men med kortfilmer och dokumentärer låg det bättre till.
Många av filmerna från åren av krig och diktatur i Serbien hade dock en propagandistisk underton. Skådespelerskan Mirjana Karanovic menar att man i Serbien förstod att det inte fungerade att stänga ute och förbjuda konstnärer eller filmskapare. Det skulle bara göra dem till hjältar.
– Serbien bara ignorerade dem istället. Vi hade kunnat göra vad som helst. Vi kunde stått upp och skrikit att Milosevic var ett svin och de hade ändå inte gjort någonting, förklarar hon.
Och taktiken funkade. Om filmskapare, teaterfolk och konstnärer ignorerades höll de sig på sin egen kant och då var det ingen utom de själva som såg verken som skapades. Folk brydde sig helt enkelt inte.
Nu har filmen från forna Jugoslavien två stora fiender, påstår Karanovic. Hollywood, som tar biobesökare, och piratkopiering. Att filmerna går att köpa billigt på gatan gör att folk inte går på bio. Det leder till minskade intäkter för filmbolagen som i sin tur leder till mindre pengar till själva filmproduktionen. Budgeten för serbisk film ligger på bara runt 200 000 euro.
– Det måste bli bättre. Som det är nu måste de som gör film lägga ner otroligt mycket tid på att hitta pengar. Det är ett stort problem, säger Karanovic.

Sista chansen
Den senaste tiden har nationalistiska krafter gått på frammarsch i Serbien. Karanovic hävdar att det till stor del beror på att serberna anser sig illa behandlade av väst, mycket på grund av rättsprocesserna i Haag där Serbien utmålas som den skyldiga till kriget för elva år sedan. På landsbygden där man inte ser film i samma utsträckning och där man i regel inte är lika bildade som i städerna finns det största stödet för nationalismen. Momcilovic fyller i:
– Sextio procent av studenterna i Serbien har inget pass. Och jag har en känsla av att de inte vill ha något. Det skrämmer mig.
Paskaljevic hyser ändå hopp när det gäller utvecklingen i Serbien, men menar att det här är sista chansen att välja antingen den europeiska demokratin eller nationalism.
Flera av filmerna som visades på festivalen är samproduktioner och vittnar om en enighet och ett försök att reparera det som kriget förstörde. Filmer som The Border Post och All for Free har samlat flera tidigare fiender att arbeta tillsammans. I kroatiska All for free får vi följa en man som när alla hans vänner skjuter varandra i bitar säljer sitt hus och köper en ambulerande pub. Han ger sig ut på vägarna i sitt hemland Bosnien. Det är en mysig, och som alltid på Balkan, lågmäld roadmovie.
I filmen Nafaka hamnar vi i bosniska Sarajevo mitt under brinnande krig. Vi följer människorna i ett kvarter, där männen är ute och slåss på dagarna medan kvinnorna är hemma. Till skillnad från samproduktionerna är Nafaka som följer bosnier tydligt vinklad mot serberna. FN:s inblanding ses inte heller med blida ögon.
Här som alltid finns samma vemod och korta dialog. Blickar utan fokus som ser ut i den regngrå omgivningen. Det är historier om trötta människor. Allt är vackert fotat med en touch av dokumentär. Bilderna i alla de här filmerna framkallar på något sätt känslan från tv-nyheterna från när kriget härjade. Det är kallt och ruggigt och jag kurar ihop mig i den behagligt tempererade biosalongen och drar vinterjackan tätt omkring mig. Kylan kommer inifrån.