I Thomas Nydahl har den traditionella portugisiska fadon funnit en intensivt engagerad profet, som menar sig kunna skilja agnarna från vetet.

Den portugisiska populärmusik som kallas fado – en av de äldsta urbana populärmusikstilarna i världen – har de senaste åren på ett anmärkningsvärt sätt nått en ny status som ”het”, omskriven och beundrad musikform, inte bara i Lissabon där musiken föddes någon gång i början på 1800-talet eller kanske ännu tidigare, utan även internationellt (Mariza heter ju den största nya fadostjärnan). Fadons uppgång kan ses som en del i en allmän vurm dels för så kallad världsmusik, dels för äldre stilar och genrer av en typ som har vissa karaktärsdrag gemensamma. Stilarna stiger fram ur underklassens sociala, mentala och estetiska värld men utgör blandningar av influenser från en mängd håll. Frapperande ofta har dessa stilar en bakgrund i sjömans-, arbetar- och nöjeskvarteren i storstäderna och inte minst i de stora hamnstäderna. Det gäller former som tangon i Buenos Aires, jazzen i New Orleans, samban i Rio de Janeiro, son (rumban) i Santiago de Cuba, rebetikan i Pireus, raï-musiken i Oran, flamencon i Jerez de la Frontera och fadon i Lissabon.
När den svenska författaren Thomas Nydahl, som efter ett besök i Lissabon i början av 1980-talet förälskade sig i staden, dess människor, kullar, gränder och inte minst fadoklubbar samt musiken som framfördes på dessa klubbar, nu skriver sin andra eller egentligen tredje bok i ämnet – den fina, stämningsfulla Lissabon – en promenadbok(2000) med bilder av Hideo Matsumoto, var också den mycket upptagen med fadon – är det alltså en bok som utkommer i rätt tid. Kanske aldrig tidigare har intresset för fadon i länder som Sverige eller Finland varit så stort som det är i dag.
Nydahls uppdrag som guide, tolk, förmedlare, journalist, fan, populärhistoriker m.m. vad gäller fadon är därmed något som känns viktigt också ur ett mer allmänt populärmusikaliskt och populärkulturellt perspektiv. I sina två tidigare böcker har författaren med en blandning av stark inlevelse i sitt objekt, fadon, och en montageteknik där han för samman röster, dikter, fragment, intervjuer och bilder skapat stämningsfulla kompilationer av fadoinriktat stoff med rikligt av material för den intresserade läsaren att jobba vidare med.
Det är kanske just i själva problemställningen, i försöket att komma åt det undflyende begreppet saudade och att vinkla in fadon på artister som i Nydahls framställning kommer att framstå som mer ”äkta”, mer ”autentiska”, mer ”fado” än andra populära fado-artister, som min osäkerhet vad gäller det meningsfulla i uppdraget blir allt starkare ju mer jag försöker följa med in i den värld och världsbild Nydahl bjuder sin läsare på.
Styrkan i boken är den som redan karaktäriserade hans tidigare fadoböcker, ett intensivt engagemang i fadon, i fadokulturen, i artisterna, en djup och omfattande erfarenhetsbaserad kunskap om fadon. I sin nya bok lyfter han  alltså speciellt fram artister, både äldre och yngre, som enligt honom är ”riktiga” fadoartister, det vill säga som sjunger med saudade. Affischnamnet är här Aldina Duarte, en utomlands föga känd sångerska, med en intensiv, ”rå”, avskalad stil av fado, även visuellt sett. Paradoxalt nog är hon gift med en av den nya fadons mer slipade namn, Camané, vars fado företer drag som mer hör ihop med utvecklingslinjer som är aktuella inom just dagens nya konsertfado: elegans, en fado som trätt ut ur den trånga fadoklubben (Camané sjunger inte längre på fadoklubbar), avlägsnat sig från känslan av underklass och i stället träder in på den globaliserade marknaden, välskräddad, elegant, full av ett bländande artisteri.
Problemet med Nydahls romantiska hållning är att den i den nya boken slår över i en purism som man kan känna igen från andra besläktade musikformer. I Nydahl har den traditionella fadon funnit en intensivt engagerad profet som menar sig kunna skilja agnarna från vetet, som påstår sig kunna säga vilka artister som är castiço, som sjunger med en riktig saudade-känsla, en ståndpunkt som jag tror egentligen är lika omöjlig att upprätthålla som den i längden kontraproduktiv som hållning vad gäller att följa och förstå fadons utveckling genom årtiondena.

Äkthetens magi

Nydahls som jag uppfattar det otillfredställande förståelse av saudade hänger, tror jag, samman med hans intresse för det restaurativa, det återställande, det tillbakablickande – i varje fall i denna bok. Därmed försätter han sig i en position där han märkligt nog om en artist som han kraftigt lyfte upp i den förra fadoboken, Kärlek och längtan som utkom år 2004 i dag uttalar sig i starkt negativa ordalag. Det gäller fado novo-stjärnanCristina Branco. I Kärlek och längtan beskrevs hon som en artist som ”nått fram till en form långt djärvare än någon annan i hennes generation”. I den nya boken är helomvändningen total. Värderingen av Branco som fadoartist har svängt 180 grader och det heter nu att ”Branco har en förunderlig förmåga att få också den mest kända klassiker att låta som varuhus-muzak.”
”Monstren” i Nydahls fado-uppfattning tycks egentligen handla om en aversion mot stora delar av den utveckling som skett efter det att han själv upptäckte den i början på 80-talet (under en nedgångsperiod för fadon, de facto, efter nejlikerevolutionen). Det han tycker speciellt illa om är allt som hybridiserar, som för in nya element i fadon. Nåja, kanske med undantag för jazz, som Nydahl också tycks uppskatta. Däremot är både schlager och, intressant nog, tyska lieder i detta sammanhang skällsord som pekar på å ena sidan ytlighet och å den andra en konstlad förfining av fadon. Den ultimata förstörelsen av fadon utgörs i Nydahls scenografi av busslaster av turister på väg till en fadoklubb, alternativt ett lyxhotell i Lissabon. Sällan har jag läst en text där ordet buss har varit så negativt laddat! Mot denna ytliga och förfinade fado ställer Nydahl allt det som gör fadon riktig och unik, spännande, märklig: fattigdomen, enkelheten, bohemeriet, de gamla fadostadsdelarna (men helst utan turismen), fadoklubbarna, natten, magin, passionen, gårdagen, ”… en stjärnhimmel i svart öppnar sig över våra huvuden”, skriver han.
Boken innehåller en värdefull CD-skiva med prov på äldre artister som enligt Nydahl sjunger en fado som är äkta, ”castiço”. Den omfattande diskografin är en fin bonus, med tillägget att Nydahls poängsättning avspeglar den starkt romantiska hållning jag ovan diskuterat. Man kan notera att flera av Cristina Brancos skivor får högsta betyg på Nydahls skala, vilket mot bakgrund av hennes ”muzak-kvaliteter” måste framstå som högst märkligt.


Thomas Nydahl: Musiken som föddes bortom haven. En berättelse om den portugisiska fadomusiken och saudadebegreppet. Artéa förlag Ab. 2006.

Sven-Erik Klinkmann

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.