829
Boken är en diskussion om den maoistiska rörelsen framför allt under 70-talet, lätt förklädd som en roman, och huvudpersonen Tor Jonsen är en lätt förklädd Tor Obrestad. Den börjar med en diskussion mellan gamla vänner om varför de gick med i den marxist-leninistiska rörelsen, och den första repliken är ”Det var spännande”. Det räcker förstås inte till som förklaring till det totala engagemanget.
Bengt Ahlfors var rejält före sin tid när han i musikkomedin I våras på Lillan 1963 skrev:
För att förändra världen gick vi ut,
men blev förändrade av den till slut.
Långt borta i en annan stad
står kvar en bortglömd barrikad.
Under senare delen av 60-talet var det allt flere som gick ut för att förändra världen, också i Norge. Tor Jonsen berättar om sitt uppvaknande från en traditionell och kanske naiv samhällssyn, präglad bl.a. av inre missionen, till insikt om orättvisorna, både de nationella och de globala, symboliserade av Vietnamkriget. ”Jag ville vara med om att bygga upp något stort, och bygga det med rena händer. Allt det gamla, förstelnade eller ruttna, det skulle vi lägga bakom oss och skapa ett samhälle som haft en uppgörelse med allt det som sedan 1700-talet hade varit knutet till det kapitalistiska samhället. Nedsmutsningen av naturen, utplundringen av de fattiga i världen, utsugningen av arbetarklassen i de industrialiserade länderna, vapenproduktionen och krigen, allt skulle bort. /…/ Vi reagerade mot degenereringen, maktarrogansen och cementen i det socialdemokratiska toppskiktet.”
En av dem som tillsammans med Jonsen minns gamla tider påpekar att det var något religiöst över det hela. ”Det var en fråga om tro, eftersom språnget gick så snabbt och så friktionslöst.”
De norska maoisterna var ett strå vassare än våra taistoiter, men deras inflytande blev obetydligt inom politiken. Inom kulturen var det desto större.
Tor Obrestad är en produktiv författare. Hans senaste verk, Vi skal kle fjellet med menneske og våpen, är hans 57:nde – då är också översättningar inräknade. Han kan alltså skriva snabbt när det gäller, men denhär romanen har han hållit på med i åtta år.
Det är inte romanbygget i sig som tagit så lång tid – som roman är boken inte särdeles märklig – utan materialinsamlingen för den. Obrestad har nämligen velat skildra de årtionden när den maoistiska rörelsen var stark i Norge speciellt bland de intellektuella – många av landets främsta författare, också Obrestad, hörde till den. Det har varit något av en gåta hur en lära som utvecklats för landsbygdens fattiga i Kina fick ett så starkt grepp om intellektuella i Norge att de underkastade sig en hård partidisciplin. Ämnet är därför intressant också för finländska läsare, eftersom den maoistiska rörelsen i Norge och den taistoitiska rörelsen i Finland hade mycket gemensamt, medan annat skilde dem åt.
Det är inte romanbygget i sig som tagit så lång tid – som roman är boken inte särdeles märklig – utan materialinsamlingen för den. Obrestad har nämligen velat skildra de årtionden när den maoistiska rörelsen var stark i Norge speciellt bland de intellektuella – många av landets främsta författare, också Obrestad, hörde till den. Det har varit något av en gåta hur en lära som utvecklats för landsbygdens fattiga i Kina fick ett så starkt grepp om intellektuella i Norge att de underkastade sig en hård partidisciplin. Ämnet är därför intressant också för finländska läsare, eftersom den maoistiska rörelsen i Norge och den taistoitiska rörelsen i Finland hade mycket gemensamt, medan annat skilde dem åt.
Boken är en diskussion om den maoistiska rörelsen framför allt under 70-talet, lätt förklädd som en roman, och huvudpersonen Tor Jonsen är en lätt förklädd Tor Obrestad. Den börjar med en diskussion mellan gamla vänner om varför de gick med i den marxist-leninistiska rörelsen, och den första repliken är ”Det var spännande”. Det räcker förstås inte till som förklaring till det totala engagemanget.
Bengt Ahlfors var rejält före sin tid när han i musikkomedin I våras på Lillan 1963 skrev:
För att förändra världen gick vi ut,
men blev förändrade av den till slut.
Långt borta i en annan stad
står kvar en bortglömd barrikad.
Under senare delen av 60-talet var det allt flere som gick ut för att förändra världen, också i Norge. Tor Jonsen berättar om sitt uppvaknande från en traditionell och kanske naiv samhällssyn, präglad bl.a. av inre missionen, till insikt om orättvisorna, både de nationella och de globala, symboliserade av Vietnamkriget. ”Jag ville vara med om att bygga upp något stort, och bygga det med rena händer. Allt det gamla, förstelnade eller ruttna, det skulle vi lägga bakom oss och skapa ett samhälle som haft en uppgörelse med allt det som sedan 1700-talet hade varit knutet till det kapitalistiska samhället. Nedsmutsningen av naturen, utplundringen av de fattiga i världen, utsugningen av arbetarklassen i de industrialiserade länderna, vapenproduktionen och krigen, allt skulle bort. /…/ Vi reagerade mot degenereringen, maktarrogansen och cementen i det socialdemokratiska toppskiktet.”
En av dem som tillsammans med Jonsen minns gamla tider påpekar att det var något religiöst över det hela. ”Det var en fråga om tro, eftersom språnget gick så snabbt och så friktionslöst.”
De steg på tåget
Så Tor Jonsen steg på tåget och det fick snart upp en sådan fart att man inte kunde stiga av. Han hade inte heller något behov av det, han befann sig i rätt sällskap. Det tog många år innan han började tvivla. Det är kanske bokens största förtjänst att Tor Obrestad skildrar den utvecklingen så ärligt, han (alltså Jonsen) värjer sig snarast emot de kritiska insikter som hans vänner så småningom för fram. ”Det gick inte lång tid innan det började blinka i varningslampan, men Jonsen lade inte märke till det. Bruset kring honom, sjögången i rymden fyllde honom helt.”
Ett drag som inte var unikt för de norska maoisterna var proletariseringen – den förekom ganska allmänt i Sverige och i viss mån också hos oss där aktivister tog jobb på Kabelfabriken och Sandviksdockan. Norrmännen drev den dock längre än de flesta, det var praktiskt taget obligatoriskt för den som inte redan var proletär att bli det. För Tors del innebar det jobb på ett tvätteri.
Till detta kom att AKP verkade halvt underjordiskt. Tor fungerade som ordförande i en partiavdelning i Groruddalen, ett område nordost om Oslo centrum som ungefär motsvarar östra Helsingfors, med underutbildade och överarbetslösa invånare i elementhus. En gång fick han order från particentralen att sammankalla avdelningens styrelse samma kväll för att ge en bedömning av hur många biljetter till en albansk folkkonsttrupps föreställning som kunde säljas i området. Tor blev ställd, han visste bara sekreterarens och kassörens täcknamn, inte deras riktiga namn, inte heller var de bodde eller jobbade. Telefon fick inte heller användas i partiärenden. Så han fick lov att ge sig ut i trakten för att leta efter gemensamma bekanta som kunde leda honom vidare.
Till hemlighetsmakeriet hörde också att man det fanns en skuggpartiledning som skulle tillträda om den offentligt kända ledningen greps. För att dessa reserver verkligen skulle vara okända fick de inte ha någon kontakt med andra partimedlemmar eller med partiverksamheten överhuvudtaget, de skulle alltså vara politiska jungfrur.
Partiet verkade underjordiskt eftersom det förberedde sig för en väpnad kamp. Man såg inte revolutionen i Norge vänta bakom hörnet, men man räknade med att Sovjetunionen när som helst kunde ockupera Norge och då skulle maoisterna finnas högt på interneringslistan. Då borde partiet vara redo att gå totalt under jorden, förskansa sig i fjällen och slå tillbaka. Obrestad citerar en dikt av sig själv från början av 70-talet:
Her blir vakkert:
Vi skal kle fjellet
med menneske og våpen.
Han har uppenbarligen på den tiden tagit på allvar talet om väpnad kamp. Men hade man inom partiet på allvar satt i gång förberedelserna för den? Det är en fråga som har sysselsatt många i Norge, också Obrestad på senare år, men det verkar av boken som han inte hittat något säkert svar. I alla fall blev fjällen oklädda, lyckligtvis.
En annan fråga Obrestad söker svar på är varför partiet utvecklades i en så auktoritär riktning. Hans svar är för en finländare kryptiskt, han lägger huvudskulden på ”Morgan Kane”-gänget, det namn han ger ledargruppen som länge dominerade partiet. Morgan Kane var hjälten i en norsk vildavästernserie, kanske en motsvarighet till Jerry Cotton hos oss. Morgan Kane är inte en metafor för sämre litterär smak, Obrestad verkar se en förklaring till ledargruppens agerande i deras val av hjälte. Morgan Kane-gänget uppträdde i svarta läderjackor och tydligen har Tor från början haft svårt med männens självsäkra stil.
Ett drag som inte var unikt för de norska maoisterna var proletariseringen – den förekom ganska allmänt i Sverige och i viss mån också hos oss där aktivister tog jobb på Kabelfabriken och Sandviksdockan. Norrmännen drev den dock längre än de flesta, det var praktiskt taget obligatoriskt för den som inte redan var proletär att bli det. För Tors del innebar det jobb på ett tvätteri.
Till detta kom att AKP verkade halvt underjordiskt. Tor fungerade som ordförande i en partiavdelning i Groruddalen, ett område nordost om Oslo centrum som ungefär motsvarar östra Helsingfors, med underutbildade och överarbetslösa invånare i elementhus. En gång fick han order från particentralen att sammankalla avdelningens styrelse samma kväll för att ge en bedömning av hur många biljetter till en albansk folkkonsttrupps föreställning som kunde säljas i området. Tor blev ställd, han visste bara sekreterarens och kassörens täcknamn, inte deras riktiga namn, inte heller var de bodde eller jobbade. Telefon fick inte heller användas i partiärenden. Så han fick lov att ge sig ut i trakten för att leta efter gemensamma bekanta som kunde leda honom vidare.
Till hemlighetsmakeriet hörde också att man det fanns en skuggpartiledning som skulle tillträda om den offentligt kända ledningen greps. För att dessa reserver verkligen skulle vara okända fick de inte ha någon kontakt med andra partimedlemmar eller med partiverksamheten överhuvudtaget, de skulle alltså vara politiska jungfrur.
Partiet verkade underjordiskt eftersom det förberedde sig för en väpnad kamp. Man såg inte revolutionen i Norge vänta bakom hörnet, men man räknade med att Sovjetunionen när som helst kunde ockupera Norge och då skulle maoisterna finnas högt på interneringslistan. Då borde partiet vara redo att gå totalt under jorden, förskansa sig i fjällen och slå tillbaka. Obrestad citerar en dikt av sig själv från början av 70-talet:
Her blir vakkert:
Vi skal kle fjellet
med menneske og våpen.
Han har uppenbarligen på den tiden tagit på allvar talet om väpnad kamp. Men hade man inom partiet på allvar satt i gång förberedelserna för den? Det är en fråga som har sysselsatt många i Norge, också Obrestad på senare år, men det verkar av boken som han inte hittat något säkert svar. I alla fall blev fjällen oklädda, lyckligtvis.
En annan fråga Obrestad söker svar på är varför partiet utvecklades i en så auktoritär riktning. Hans svar är för en finländare kryptiskt, han lägger huvudskulden på ”Morgan Kane”-gänget, det namn han ger ledargruppen som länge dominerade partiet. Morgan Kane var hjälten i en norsk vildavästernserie, kanske en motsvarighet till Jerry Cotton hos oss. Morgan Kane är inte en metafor för sämre litterär smak, Obrestad verkar se en förklaring till ledargruppens agerande i deras val av hjälte. Morgan Kane-gänget uppträdde i svarta läderjackor och tydligen har Tor från början haft svårt med männens självsäkra stil.
De nyttiga idioterna
Litteraturkritikern Torgrim Eggen har en intressant kommentar till detta. Han berättar om hur han som 13-åring i Groruddalen började i en maoistisk studiecirkel. Ännu som 14-åring tyckte han att ”täcknamn, hemliga kontaktnät och förberedelser för det stora folkkriget (för att inte tala om den väpnade revolutionen)” var spännande saker. Snart började revolutionsglöden falna, skriver han. Fast han tar Morgan Kane-gängets och AKP:s ledare Tron Øgrim i försvar och kallar honom sin vän:
”Om något var ml-rörelsen vår, alltså drabantbypojkarnas, rörelse. Den var urban, miltant och hade brutala förebilder. Att känsliga diktare från utkanterna /…/ sökte sig till den är deras eget problem. De fick korten på bordet om och om igen. Det handlade om att ta makten och skjuta folk. Vad trodde Obrestad – att detta bara var en metafor?” Eggen anser att Øgrim och läderjackorna utnyttjade diktarna för vad de var värda, framför allt för att legitimera rörelsen. ”Vem som bestämde och vem som, var de nyttiga idioterna härskade det emellertid aldrig tvivel om.”
Eggen bekräftar och preciserar alltså, på ett föraktfullt sätt, Obrestads mer diffusa antaganden. Obrestads tes, som han framför bara i förbigående, verkar vara att det är de mest hänsynslösa, inte de bäst ägnade, som tar och behåller makten i en organisation av AKP:s typ.
Tor Obrestad: Vi skal kle fjellet med menneske og våpen, Gyldendal 2006, 368 s.
Peter Lodenius
