Demonerna är lösa i riksdagskampanjen, om man får tro vissa nervösa iakttagare. Farliga personer som Erkki Tuomioja och Heidi Hautala försöker bli återvalda till granitborgen och lyckas de kan följderna bli gruvliga. Översättaren Jaakko Anhava gick i HS 26.2. till generalangrepp mot västvärldens och Finlands intellektuella som stött Mao Tsetung i vått och torrt och framför allt i hans massmord. Anhavas angrepp var inget massmord, men nog ett karaktärsmord:
”Alla vet hur Tarja Halonen, Erkki Tuomioja, Ilkka Taipale – för att nämna några – i sin gyllene ungdom förhöll sig till Kina och alla vet också att alla vet det.”
Vad alla vet sägs inte klart ut, men Anhava skapar en bild av de tre som hängivna anhängare av tyrannen Mao. Så var det ju inte. Alla som var med på den tiden borde veta att maoisterna var mycket få i Finland, de Moskvatrogna desto fler, och att Jaakko Laakso antagligen är den enda av dagens politiker som har ett maoistiskt förflutet, också det kortvarigt.
Pirkko-Liisa Kastari skriver i en avhandling om intresset för kulturrevolutionen i Finland: ”Hösten 1969 uteslöt maoisterna i Helsingfors diskret några av sina medlemmar som anammat stalinistiska idéer. Bland stalinisterna i FKP ledde exmaoisten Jaakko Laakso effektivt försvaret mot den maoistiska faran. Redan sommaren 1970 rensades den kommunistiska bokhandeln i Helsingfors och ungdomsförbundet – under Laaksos ledning – från maoistiskt och samtidigt pacifistiskt och nyvänstermaterial.” Också Laakso kan alltså i stort sett rentvås från beskyllningarna för maoism (men inte för annan sekterism).
Halonen, Tuomioja och Taipale kan säkert beskyllas för idealism, om det nu är ett brott, men inte hade den ett skvatt med Kina att göra.
Anhavas artikel är förrädisk, den suggererar men ger inte fakta. Däremot är hans allmänna omdömen svepande: ”en alldeles för stor del av konstnärskåren /–/ inväntade under 1960-80-talet västerlandets undergång och också sedan illusionerna krossats är många av dem, också andra än kommunister, besvikna över västs seger”.
Så illa var det inte bara i vårt land. Anhava vill att det skulle skrivas en motsvarighet till boken ”Om detta må ni berätta”, som handlade om nazisternas illgärningar, som skulle behandla kommunisternas terrordåd. Men den boken skulle inte bli populär:
”I alla västländer, också USA, skulle det ställningstagande kulturfolket med hög röst proklamera att verket är grovt ensidigt, kränker mänskor som strävat till det goda, uppviglar till hat, fördomar och intolerans (ja, just det!) och i grunden avvänder uppmärksamheten från USA:s och globalkapitalismens ondska.”
”Det är vackert att drömma /…/ att kommunisternas mordhålor någon gång också i västvärldens s.k. civiliserade kretsar väcker lika stark avsky och deras offer lika indignerad medkänsla som nazisternas. Men innan detta sker hinner man till påve välja en öppet lesbisk person.”
Graderna av förstockning är många och signalementet passar säkert in på en och annan, men när Anhava anger de tre vänstersocialdemokraterna blir det bara absurt.
Men högersocialdemokraten Lasse Lehtinen tog tacksamt emot bollen och klagade i HS över att en del socialdemokrater i tiden skrivit under resolutioner som skrivits av kommunister.
De norska maoisterna var däremot många och de finns fortfarande som en politisk rörelse. De var en gren på det västeuropeiska yttervänsterträdet, det som slog rot under kampen mot Vietnamkriget under 60-talet och växte sig starkt under 70-talet. Förloppet var ganska likartat i Norden, på kontinenten och i Sydeuropa, även om det fanns lokala variationer. I Norge var de Pekingtrogna helt dominerande, i Finland de Moskvatrogna, medan det i Sverige och Danmark fanns ett antal trotskistiska, maoistiska och anarkistiska fraktioner som bekämpade inte bara kapitalismen utan också varandra.
En närmare titt på de norska maoisterna är intressant också för en jämförelse med våra taistoiter. Vardera gruppen spelade en stor roll i det akademiska, intellektuella och konstnärliga livet i sitt land under 70-talet. I vissa kretsar var det sociala trycket starkt och det krävdes civilkurage att inte följa linjen. När den aktade filosofen Arne Næss, som nyss fyllde 95, i slutet av 70- talet gav ut en dubbelvolym om Filosofiens historia pryddes den senare delens pärm av Mao. Knappast kan han själv ha sett honom som den viktigaste filosofen under perioden från renässansen till vår tid, men en del av läsekretsen gjorde kanske det.
Rødtblev namnet på det nya parti som bildades under veckoslutet för att förena resterna av den maoistiska rörelsen i Norge. Det handlar om Arbeidernes Kommunistparti (AKP), Rød Valgallianse (RV) och Rød Ungdom (RU). Konstellationen liknar den i Finland under efterkrigstiden med ett kommunistparti (FKP) som själv såg sig som den politiskt medvetna kärnan och en bredare vänsterallians (DFFF), där också andra vänstermänskor ingick. Till slut förenades de i Vänsterförbundet,
I Norge var det AKP, grundat 1973, som etablerade RV som en valorganisation. Till en början hade de samma ordförande, först Sigurd Allern, sedan Pål Steigan. Men så småningom blev RV allt självständigare och omorganiserade sig med tiden som ett parti. De båda parterna växte isär, som det brukar heta, och år 1991 försvann de sista hänvisningarna till AKP ur RV:s program, berättar norska Ny Tid i en rapport 9.2. Veckotidningen representerar närmast Sosialistisk Venstreparti (SV), som motsvarar Vänsterförbundet hos oss. AKP-RV motsvarar de 2-3 små eller pyttesmå kommunistpartier hos oss som utomstående har svårt att skilja från varandra.
Det är något paradoxalt i dessa små partiers grundattityd. De förhåller sig föraktfullt avvisande till alla tankar om att påverka samhället genom t.ex. regeringsmedverkan, sådant skulle besudla deras händer. Samtidigt går de in för så radikala samhällsförändringar att de skulle kräva en verkligt bred front som deltar i omdaningsarbetet.
Det var efter SV:s inträde i regeringen, med partiordföranden Kristin Halvorsen som inflytelserik finansminister, som RV ansåg att det nu uppstått ett så stort tomrum till vänster om SV att det måste erövras av RV och AKP i samverkan. Förhandlingar om en fusion fördes i ett och ett halvt år.
NAKPMLMRU – d.v.s. Norske arbeideres kommunistparti marxist-leninistene-maoistene (revolusjonäre) – var ett av de föreslagna namnen på det nya partiet, andra förslag var t.ex. Frihet!, Aurora, Respekt, Revolusjonärt samlingsparti, Raudt omveltingsparti, Opprør!, Rettferdig verden, Frihetens front, Folkemakt.
Någon lätt process har det inte varit, det förstår man av diskussionsinlägg inför samgången som man kan hitta på nätet. Medan RV har haft en mer ”normal” partikultur har AKP ett närmast underjordiskt förflutet med hemlighetsmakeri, sträng disciplin och höga krav på medlemsaktivitet. AKP-aren Mathias Bismo var t.ex. oroad över att en passiv medlemsmajoritet inom det nya partiet kan köra över en aktiv medlemsminoritet, som varit fallet i RV. För honom var det viktigt att makten finns hos aktivisterna. Han krävde vidare att tyngdpunkten borde ligga på utomparlamentariskt arbete och att det klart uttalade målet borde vara kommunismen, vilket förutsätter en revolutionär strategi på klassbas.
Aktiva inom ungdomsförbundet krävde däremot att det nya partiet skulle frigöra sig från en stor del av rörelsens förflutna, ta avstånd från maoismen och minska på antalet hänvisningar till kommunismen i partiprogrammet.
– Vi måste kunna vara revolutionära socialister utan att få med oss ett helt skåp med gamla fraser, sade RU-ordföranden Mimir Kristjansson i februari.
Thorstein Dahle, tidigare ledare för RV, nu ordförande för Rødt, deklarerade dock att det nya partiet ska bli öppet och inkluderande. Nu ska det också bli slut på det hemlighetsmakeri som vissa fraktioner i den nya partigrupperingen varit kända för tidigare.
Ingrid Baltzersen, som lett AKP, är den ena av det nya partiets två viceordförande, den andra är Ana Lopez, som svarat för RV:s internationella kontakter.
Ett kommunistiskt parti
behövs nu när AKP försvunnit från scenen. Det förklarar Tjen folket, en marxistisk-leninistisk grupp som anser sig representera den rätta läran. Eftersom Kina inte längre gör det har de sin förebild i Nepal, men de nöjer sig i sitt emblem med de fem profilerna Marx-Engels-Lenin-Stalin-Mao.
Tjen folket delade på det nya partiets grundande möte ut en broschyr där gruppen förklarade hur arvet från AKP nu gick förlorat. Man citerade ur det nya partiets program hur det strävade till en ”fredlig och demokratisk omläggning av ekonomin och maktfördelningen i samhället” och jämförde med en gammal AKP-text där det hette : ”Den kommunistiska synen är att en väpnad revolution är den enda farbara vägen. Ledd av det kommunistiska partiet bör arbetarklassen skaffa vapen och bygga upp sin egen armé. Arbetarklassens statsmakt – proletariatets diktatur – kan inte upprättas eller bibehållas utan att ha en sådan våldsmakt i ryggen.”
Slutsatsen är att Rødt i praktiken blir ett socialdemokratiskt och reformistiskt parti, trots att det själv kallar sig revolutionärt. Tjen Folket uppmanar därför kommunisterna inom AKP att förena sig med dem för att skapa ett nytt kommunistparti med Maos tänkande som grund. Gör de inte det ”fungerar de som socialdemokratins nyttiga idioter”.
Det underjordiska arbetet motiverades med norska säkerhetspolisens noggranna bevakning av AKP, som i sin tur utgick just från att partiet proklamerat den väpnade revolutionen som sitt mål. I vilken mån man verkligen förberedde sig för väpnad kamp är osäkert, det skedde knappast i någon större skala var det nog inte. Ändå upprättade säkerhetspolisen 20 000 akter på norrmän, till största delen sådana som antogs ha någon beröring med den maoistiska rörelsen. Det skedde med fint såll. En akt upprättades t.ex. för en 11-åring som ”trolig deltagare” på ett sommarläger. Barn som reste med sina föräldrar till Albanien registrerades också. AKP tillämpade därför en mycket strikt säkerhetspolitik.
En parentes om Valla är aktuell just nu. Gerd-Liv Valla tvingades förra veckan avgå från sin post som ordförande för norska LO efter anklagelser om svårartad mobbning av anställda. Trots att liknande skildringar framkommit om hur hon behandlade misshagliga kvinnliga underlydande under sin tid som justitieminister på 90-talet har hon blånekat till allt. Hon har inte mött någon nämnvärd sympati i offentligheten, men vid Rødts grundande möte fanns det de som fördömde klappjakten på Valla. Anledningen var uppenbarligen hennes maoistiska bakgrund – hon tillhörde i 30-årsåldern Kommunistisk Universitetslag (KUL) som stödde Albanien och kallade AKP för småborgerligt. Med tiden övergick hon till socialdemokratin, men det verkar som om hon behållit sin tro på att hon själv vet bäst.
Peter Lodenius
