Annars hade tillställningarna inte mycket gemensamt. Marx-sällskapets seminarium hade rubriken Homo oeconomicus eller Homo sapiens och avsikten var att syna den dominerande nationalekonomins antagande att mänskan motiveras enbart av pengar.
Det var framför allt Jan Otto Andersson som berättade om alla de nya riktningar inom nationalekonomin som har andra antaganden. Han kallade sitt anförande Homo economicus och Homo reciprocans, vilket innebär att han för den första kategorin utgick från den latinska i stället för den grekiska stavningen och som motpol till den kategorin ställde den människa som utgår från ömsesidighet, inte själviskhet. Han hade, som så ofta när M hört honom, en optimistisk syn på utvecklingen och hävdade att den politiska nyliberalismen nått sin kulmen under mitten av 1990-talet – efter det har den enligt honom inte uppnått några nämnvärda segrar.

Sina största segrar skördade den globala nyliberalismen när den krossade försöken att skapa en ny ekonomisk världsordning. Den rörelsen uppstod i början av 80-talet som en reaktion mot det superkapitalistiska världssystem som höll på att utvecklas och den baserade sig främst på kritiska grupper i den tredje världen. Rörelsens sista försök var Brandt-rapporten, som representerade ett slags global keynesianism och var ett försök att reglera utvecklingen i den tredje världen. Ronald Reagan och Margaret Thatcher uppnådde vid ett möte i Mexiko 1981 att rapporten förpassades till papperskorgen.
– När Kina under Deng Xiaoping år 1979 slog in på den kapitalistiska vägen fick det  lika stor betydelse för globaliseringen som det som gjordes i väst.
Också den europeiska politiken hade under 80-talet sina radikala inslag.
– I Sverige gjorde socialdemokraterna ett mycket intressant försök att genom löntagarfonderna stärka den svenska modellen, men det misslyckades. I Frankrike försökte man stoppa arbetslösheten med keynesianska metoder. Men så kom liberaliseringen av finansmarknaderna, utvecklingen inom EU, Sovjetunionens fall och grundandet av WTO 1995.
Detta utgjorde enligt Jotto Andersson kulmen för nyliberalismens globala makt. Sedan vände utvecklingen när speciellt fransmännen lyckades stoppa det planerade MAI-avtalet som skulle skydda utländska investeringar i olika länder. Så småningom började Washington-konsensusen om den ekonomiska politiken speciellt i den tredje världen att spricka i fogarna. Det byggde på att USA var den ledande världsmakten, men detta gäller inte i samma utsträckning som tidigare, ansåg Jotto. Underskottet i USA:s utrikeshandel har vuxit kännbart och det har lett till ökad protektionism i USA. Senast var det Paul Samuelson och andra forna frihandelsvänner som varnade för att frihandel inte längre är bra för USA.

När det gäller den nationalekonomiska teorin såg Jotto Andersson en liknande kulminering för de nyliberala skolorna under 80- och 90-talet, med Milton Friedmans monetarism, Arthur Laffers supply-side economics, James Buchanans och Mancur Olsons public choice-skola och rational choice-teorin som inom nationalekonomin utvecklades av bl.a. Gary Becker utgick alla från människan som en i första hand ekonomiskt tänkande varelse. Den österrikiska skolan med bl.a. Friedrich von Hayek utgick däremot från att människan både är en gruppvarelse och en individualist.
– Eftersom nationalekonomin utgår från att människan är en Homo economicus har den inte velat godkänna den österrikiska skolan.
Jotto Andersson kom sedan in på begreppet ”naturlig arbetslöshet”. Vilken nivå för arbetslösheten som är ”naturlig” råder ingen enighet om, det har talats om 5 procent och nu börjar man tala om 8 procent. M tänkte att frågan väl är politisk mycket mera än nationalekonomisk. Förr ville arbetsgivarna ha alla på jobb som gick och stod, och om nån var arbetslös så var den antagligen lat och man skulle pressa ner arbetslöshetsstödet för att tvinga honom i arbete också för en låg lön. Sedan dess har kraven på arbetskraften stigit och arbetsgivarna är inte längre lika intresserade av att få mänskor utan utbildning eller motivation i sin tjänst, så dehär senaste åren har kampen för att pressa ner arbetslöshetsstöden inte längre stått överst på deras arbetslista. Man börjar också hissa upp siffran för den ”naturliga” arbetslösheten – arbetsgivarna har höjt sina krav och arbetskraftsmyndigheterna sänker på ambitionsnivån. Det är avgöranden som är politiska, men som man vill motivera ”vetenskapligt”, tänkte M och återgick till att lyssna på Jotto Andersson.

Han talade nu om public choice-skolan, som utgår från att också varje tjänsteman är en homo economicus som agerar själviskt inom byråkratin.
– Vi kan alltså inte lita på att statsapparaten altruistiskt skulle göra något positivt, utan om så sker beror det enbart på att politiker och tjänstemän agerar enligt sina egna intressen. Därför ska statsmakten inte få spela någon viktig roll.
M blev skrämd av dessa antaganden och mindes att han i sin ungdom läst någon tentbok av Olson som han upplevt som suspekt. Vid samma tid hade han också läst en tentbok i statslära som försökte förklara politiskt beteende med barndomens pottvanor – där hade han inte ens kunnat följa tankegången, i Olsons fall hade han nog kunnat göra det, men utgångspunkten hade känts underlig. Och inte blev det bättre nu heller när han hörde Jotto förklara att enligt denna skola väger också i kärleken egennyttan tyngst.

Nåja, Jotto gav förstås inte mycket för den skolan. Han övergick till försöken att skapa något nytt och tog bl.a. upp Le Nouvel esprit de capitalisme, Kapitalismens nya anda, en bok av fransmännen Luc Boltanski och Ève Chiapello som i sitt namn hänvisar till Max Webers bok om protestantismen och kapitalismens anda. Den nya andan har inspirerats av 60-talets antiauktoritära rörelser och kommer till synes i managementböcker under 90-talet. Under 60-talet uppstod ett uppror mot fordismen med dess klara hierarkier, stela arbetsfördelning och möjligheter att utbilda sig till en viss ställning i hierarkin.
Enligt Boltanski och Chiapello är projekt nu centrala inom arbetslivet. Hela tiden uppstår nya temporära projekt där nyckelorden är nätverk, rätta relationer, marknad, flexibilitet, innovationer, förtroende, aktivitet och individualism är nyckelord. Människor äger sig själva, resten kan de hyra utan ansvar. Annat ägande är inte viktigt.
Det betyder att en del av 60-talets antiautoritära idéer nu anammats också av näringslivet. Är det bra eller illa? M antog att det snarast var bra.
I alla fall har sådana idéer påverkat också nya strömningar inom nationalekonomin. Här har den gamla österrikiska skolan med Hayek, Karl Polanyi, Joseph Schumpeter och Karl Popper spelat en inte obetydlig roll. Inom denna skola spelade homo reciprocans en viktig roll, man utgick alltså från att mänskan inte enbart är en självisk individ, utan också en gruppvarelse som tar hänsyn även till sina medmänskor. Det är en fråga om en ömsesidighet med gåvor och gengåvor, som inte nödvändigtvis är lika värda.
Nyare riktningar, som Jotto Andersson knippade ihop i begreppet postautistisk ekonomi, är Amitai Etzionis kommunitarism, som socialdemokraterna i Finland varit intresserade av, Herman Dalys ekologiska ekonomi, Geoffrey Hodgsons evolutionära ekonomi, John Rawls’ radikala politiska ekonomi, Juliet Nelsons feministiska ekonomi, det alternativa globala tänkande som representeras av Amartya Sen, Joseph Stiglitz och Nicholas Stern o.s.v.
Jotto Andersons slutsats var att homo reciprocans dominerar i alla kulturer. Hur samhället är organiserat inverkar på fördelningen mellan homo economicus och homo reciprocans. M nickade för sig själv. All världens finansministerier har under de senaste decennierna ökat sin makt över politiken och de klarar inte av någon mera invecklad verksamhetslogik än den strikt ekonomiska. Därför ser världen ut som den gör, den styrs enligt Iiro Viinanens, Sauli Niinistös, Raimo Sailas’ logik, som baserar sig på den enkla idén om homo economicus, som många moderna nationalekonomer underkänner.