Arthur Millers pjäs är ett helt samhälles tragedi. När Willy Loman i pjäsens början oväntat kommer hem till sin familj mitt i natten, har han bara fyrtioåtta timmar kvar att leva.
Arthur Millers skådespel En handelsresandes död från 1949 är lika komprimerat till tid, rum och handling som en grekisk eller franskklassisk tragedi. Dessutom finns här livslögnen från Ibsen och kampen för tillvaron som hos Darwin, båda ympade på det kapitalistiska samhälle som genererar vinnare och förlorare. ”Business on business”, som det heter i en avgörande replik på Kansallisteatteri. Den Amerikanska Drömmen är sällan långt borta i amerikansk dramatik. Men hos Miller blir den till en mardröm.
Willy Loman spelas av Juha Muje, och det på ett intressant vis. Med replikerna uttrycker han naiv trosvisshet, för ett ögonblick kan han bli en bubbla av explosiv energi. Men inuti är Willy en osäker och olycklig människa, det visar Muje med sitt sätt att röra sig längs väggarna och att söka närhet hos hustrun Linda. Willys död kommer inte att förändra någonting, för hans söner Biff (Ville Keskilä) och Happy (Antti Luusuaniemi) har genom honom vuxit upp med Den Amerikanska Drömmen och kommer aldrig att kunna ta sig ur den. Millers pjäs är ett helt samhälles tragedi, inte en individs.
Det förflutna är närvarande i form av minnen från familjen Lomans lyckligaste stunder, femton år tidigare. Minnesbilderna tonar överraskande in i nuet och försvinner igen. Men därmed har den grymme författaren också skapat estetiska, skådespelarmässiga och tekniska problem som ibland blir teatrarna övermäktiga. Vid presspremiären yttrade detta sig i att videoteknik och ljus pajade ihop vid två tillfällen, varvid regins och skådespeleriets cirklar kan ha rubbats en del.
Spelytan inringas i Kati Lukkas scenografilösning av tre skärmar som fångar upp videoprojektioner eller håller fram en grundfärg: grått för nuet, friskt grönt för de goda minnena, rosa för de erotiska. När tiden skiftar måste också rollfigurerna blixtsnabbt förändras. Det sker med diskreta förändringar i kroppshållning, rörelse och någon enstaka kostymdetalj.
Några få visuellt starka ögonblick stannar i minnet. Willy möter inför självmordet sin döde bror, en stum gestalt i svart rock och hatt, och tillsammans vandrar de bort. Och efter begravningen riktar Linda, stramt spelad av Pirjo Luoma-Aho, sin slutreplik rakt ner i hans svarta snurrfåtölj. Den är tom nu, men starkt och koncentrerat belyst, och Willy Loman känns mer närvarande än någonsin.
Men andra gånger är scenerilösningarna desto slöare, som i sönernas första dialogscen där Keskilä och Luusuaniemi står och hänger mot var sin kuliss i fulla fem minuter, eller som när bortåt ett halvdussin personer paraderar på linje längs rampen och talar rakt utåt mot salongen i vad som ändå ska föreställa ett samspråk. Arthur Millers spänstiga, innehållsrika dialog går visserligen fram också på så sätt. Men Miller är på samma gång ordrik och snacksalig, och på Kansallisteatteri har alldeles för mycket text förblivit teatralt oförlöst.
Antti Einari Halonens främsta kvalitet som regissör är hans förmåga att prestera en klar och riktig analys av en pjäs, så också här. Men samtidigt är han här, som ofta annars, förvånansvärt blek när det gäller att ge dramat en gestaltning som på ett överraskande, omruskande vis tvingar oss åskådare att se det som tillhörigt oss – ja, som oumbärligt i vårt eget här och nu. Hans regi nöjer sig med att utreda att Arthur Miller skildrar Den Amerikanska Drömmen. Men den missar totalt möjligheten att – i allians med Miller! – piska sagda Dröm sönder och samman.
Kauppamatkustajan kuolema (Death of a Salesman) av Arthur Miller. Översättning: Rauno Ekholm. Regi: Antti Einari Halonen. Scenografi: Kati Lukka. Med Juha Muje, Pirjo Luoma-Aho, Ville Keskilä, Antti Luusuaniemi, Olli Ikonen, Heikki Pitkänen m.fl. Kansallisteatteri, Pieni näyttämö, premiär 21.3.
Gösta Kjellin
