Folkets vilja

tar sig sig ibland uttryck som får en att riva sig i håret. I september i fjol ansåg en majoritet av svenskarna att det borgerliga blocket under ledning av ”det nya arbetarpartiet” moderaterna var bäst skickat att leda landet. När den borgerliga alliansen sedan började genomföra sitt program dröjde det inte länge innan tillräckligt många ryggat tillbaka för följderna för att alliansen skulle ha förlorat sin majoritet.
I USA gjorde George W Bush ingen hemlighet av att hans viktigaste program var att fortsätta kriget i Irak och han blev återvald. Men det dröjde inte länge innan en så stor del av väljarna tröttnat på kriget att republikanerna förlorade sin majoritet.
Kommer något liknande att ske i Finland? I opinionsundersökningar före valet hade en tydlig majoritet föredragit att välfärdsstaten bevaras framom att skatterna sänks. När regeringsförhandlingarna inleddes underströk ekonomiska experter att det inte verkligen var antingen eller – om skatterna sänks måste statsutgifterna skäras ner.
Folket prioriterade välfärden framom skattesänkningar, men röstade ändå för skattesänkarna.
I en opinionsmätning just före valet föredrog likaså en mycket klar majoritet den gamla regeringsbasen framom en borgerlig front.
Ändå röstade en stor majoritet för det borgerliga alternativet och det var inte heller något problem för Matti Vanhanen att leda förhandlingarna om regeringsprogrammet till en lösning baserad på skattesänkningar. Själv förklarade han morskt att finansministeriet inte varit tillräckligt ambitiöst i sina bedömningar – han ansåg sig alltså vara en bättre uttolkare av trenderna än finansministeriets mänskor (som man föralldel inte ska lita på i alla väder).

Skattesänkningar

leder till minskad arbetslöshet, är Vanhanens och borgerliga intresseorganisationers trollformel. Det finns ingen självklar mekanism i detta och det är så många faktorer som medverkar i det nationalekonomiska kretsloppet att det antagligen är svårt att med större säkerhet bedöma sambanden (däremot kan man nog konstatera att Martina Harms-Aaltos påstående att skattesänkningar ökar statens skatteintäkter är falskt eftersom man här mycket enkelt kan kan jämföra två storheter). Vanhanens tes är alltså närmast ideologisk.
Det anmärkningsvärda är att centern hade satsat mycket starkare på denna tes än samlingspartiet. Före valet spekulerade centern i att det skulle finnas 4-5 miljarder som staten kunde använda, medan högerns siffra var klart mindre. Bakom Vanhanens optimism kan man spåra Mikko Alkio, som var statsministerns ekonomiskpolitiska rådgivare fram till aprildagen, då han övergick till Microsofts tjänst för att fylla Mikael Jungners plats som lobbare för Bill Gates i Finland. Mikko Alkio har med sina nyliberala linjedragningar visat sig stå för helt andra värden än Santeri Alkio i tiden.
Statssekreterare Raimo Sailas har starkt tillbakavisat påståendena att finansministeriets kalkyler skulle vara pessimistiska och förklarat att de tvärtom är på den optimistiska sidan.
Näringslivets centralförbund gick hårt in för att skattelättnaderna som man krävt helt skulle inriktas på inkomstbeskattningen. Orsaken är enkel: om de anställda får sänkt skatt behöver de kanske inte höjd lön. Att det är staten som ska stå för löneförhöjningar är ändå inte någon naturgiven lösning.
Sänkt matmoms är knappast heller någon särskilt naturlig lösning. Branschens lobbare har räknat ut hur många tusen arbetsplatser som sänkningen av matomsen ska ge oss. Vi ska alltså äta mera. Men är det nu särskilt bra – äter vi inte redan för mycket? Sänkt matmoms kan vara bra för fattiga, men man kunde stöda dem på ett vettigare sätt.

Ett drömlag

får företagarna i regeringen – så rubricerade Kauppalehti segervisst redan förra torsdagen då ministernamnen ännu inte var klara. Högern och centern litar man på, SFP glömmer företagarna ofta bort att existerar, men de är inte emot att partiet finns med i regeringen. Svårare har man med de gröna som inte vill ha ett sjätte kärnkraftverk. Därför skulle många har föredragit kristdemokraterna eller t.o.m. sannfinländarna (alltså Tony Halmes parti).
Den viktigaste frågan för företagarna är att de får vara med i förhandlingarna om eventuella inkomstpolitiska avtal. Om de inte får det ”försvinner all tro på politiken”, förklarar en av dem som Kauppalehti frågat. Man kan undra om det faktiskt är regeringen som ska bestämma hur arbetsgivarsidan är representerad i avtalsförhandlingarna och varför småföretagarna inte kan vara med i arbetsgivarnas organisation. Borde då också arbetarna ha en organisation på små arbetsplatser och en på stora, och skulle det vara skilda avtal för små och stora företag? Det låter prilligt. Om idén är att arbetsvillkoren skulle vara sämre i små företag än i stora innebär det ju att det inte skulle vara fördelaktigt för de små att växa sig stora. Det känns som om småföretagarna drabbats av en masspsykos och inte tänkt igenom vad de egentligen kräver.

Biståndsmålet

sänktes, det var det första som regeringsförhandlarna enades om, och inte ens Vanhanen hade ryggrad nog att står fast vid det löfte som hans förra regering gav. Det var ett tydligt exempel på vad övergången från center-vänster till center-höger innebär: den internationella solidariteten minskar. Och det var förstås vad man kunde vänta.
Behandlingen av flyktingar och invandrare blir knappast bättre nu när dessa frågor koncentreras till inrikesministeriet. Tidigare har de ju delvis skötts av arbetsministeriet som haft en betydligt humanare inställning, medan inrikesministeriet skött dem som polis- och skyddspolisärenden. Kulturerna i de båda ministerierna har varit så olika de kunnat vara, så det blir knappast någon enkel sak att förena dem. Till en del har inrikesministeriets hårda linje antagligen berott på minister Kari Rajamäkis personlighet och man får hoppas att Astrid Thors sköter dessa frågor på ett mänskligare sätt. En av hennes första uppgifter blir säkert att undersöka vilka reformer som behandlingen av Halide Latifi borde ge anledning till. Vårt mål bör ju ändå vara att så småningom komma upp till kulturnationernas nivå.

Folket ville ha Niinistö

men fick Ilkka Kanerva – så rubricerade Ilta-Sanomat på tisdagen sin ledare. Den känslan fick säkert många när huvuddelen av ministerlistan stod klar. Har vi verkligen gjort oss förtjänta av detta B-lag? Kvinnojägarna Kanerva (utrikesminister) och Paavo Väyrynen (utrikeshandels- och utvecklingsminister) ska alltså representera oss i stora världen, det känns ungefär som det sämsta tänkbara valet.
Också annars är ministerlistan förbluffande blek, speciellt för samlingspartiets del. Förr kallade man sig ”talangpartiet”, men nu tycks det vara slut på talangerna. Antingen har ordförande Jyrki Katainen inte vågat släppa fram någon som kanske skulle sätta honom själv i skuggan (ett öde som både han själv och företrädaren Ville Itälä drabbats av), eller så finns det inga talanger kvar. Jan Vapaavuori är kanske en stigande stjärna, men representerar en rå linje som man helst inte skulle se representerad i regeringen. (Lyckligtvis fick denna ”kovan linjan kokoomuslainen” ändå inte inrikesministeriet, som Helsingin Sanomat tippade.)
Det har i flera kommentarer sagts att samlingspartiet nu fått ”svit i färg” på utrikespolitikens område, med posterna som utrikesminister och utrikesutskottets ordförande och Sauli Niinistö som talman väntande på att bli nästa president. Det stämmer ju inte riktigt, eftersom Väyrynen blir utrikeshandelsminister och Thors Europaminister. Men framför allt kan man undra vilken samlingspartiets utrikespolitiska linje är som är så viktig att man offrar de ekonomiska poster i ”drömlaget” som skulle vara centrala för partiets bakgrundkrafter bland företagarna. Är det Natoanslutningen eller vad?

De svenska behoven

har enligt Hbl beaktats på många olika sätt. Det är ju alltid intressant att veta vilka behov är viktigare än andra samhällsfrågor. Det rör sig om att svenskan ska tryggas i polisdistrikten och tingsrätterna. Vid omläggningar i social- och hälsovården ska en språklig konsekvensbedömning göras. Pälsfarmarna får ett avbytarsystem och staten stöder en bortflyttning av pälsfarmer från grundvattenområden. Lantbrukarna får rätt till avbytare under ytterligare två dagar. Och Kvarkentrafiken subventioneras.
Det är alltså på frågor som dessa som SFP koncentrerar sig. SFP i Helsingfors förvånar och bekymrar sig över att en del av de svenska röster som partiet anser sig ha rätt till har gått till andra partier. Men det är väl inte så underligt om det finns riktiga hederliga finlandssvenskar som ser andra frågor än dessa som viktigare? Liksom det finns finlandssvenska kulturarbetare som är förbluffade av och oroade över att Stefan Wallin blivit kulturminister.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.