Mustafa Can berättade om sin romanbiografi Tätt intill dagarna – berättelsen om min mor på Mariehamns litteraturdagar i mars. Modern, Güllü Can, dog 2005 i levercirros. Under det utdragna slutskedet av hennes sjukdom skrev Can en dagbok som har legat som grund för romanen, som följer hans försök att ta reda på vem mamman egentligen var.

Den del av boken som handlar om hur den unga kurdiska kvinnan begraver barn efter barn som dött på grund av fattigdom, hunger, brist på sjukvård och läkemedel är tung att läsa. Can beskriver den lycka och frid som hans mamma kände inför döden, då hon äntligen kunde slappna av – hon skulle slippa överleva fler av sina barn. För trots att Can enligt svenska mått har många syskon i livet, sju stycken, har han haft lika många till som dött.
Den del som handlar om familjen sedan de utvandrat till Sverige är lättare att läsa, trots att den är långt ifrån konfliktfri. Familjen slits mellan hemlängtan och föräldrarnas besatthet vid tanken på att återvända å ena sidan, och barnens behov av att smälta in och anpassa sig till sitt nya hemland å den andra.
Cans beskrivning av hur han skäms för sin mamma inför svenska kompisar, och framförallt av den skam och ånger han sedan känner och försöker be om ursäkt för på moderns dödsbädd, är på ett plan möjlig för vem som helst att känna igen sig i, och dessutom en ställvis underhållande beskrivning av invandrarbarns vardag.
Fast själv verkar Can trött på att höra att alla barn skäms för sina föräldrar och att det hör till eller att han inte ska ta det så hårt. För det är inte alls samma sak om man är svensk, menar han.

En utplånad kultur

Tätt intill dagarna är ingen politisk bok. Men att Can har så svårt att få sagt det han vill säga till sina mamma beror delvis på att han inte behärskar sitt modersmål, kurdiskan så bra som han skulle vilja. Under åren innan familjen flyttade till Sverige – Can var cirka sex år då, föräldrarna vet vilken årstid han föddes men inte vilket år – var kurdiskan ett förbjudet språk som bara talades i de mest intima situationer, alla offentliga samtal fördes på turkiska.
Temat för Mariehamns litteraturdagar var i år ”Spår”, vilket Sven-
Eric Liedman i sitt invigningstal beskrev som avtryck av det som varit, de som levat före oss. Liedman deltog senare i en diskussion om ”Rötter, spår och drömmar” tillsammans med Astrid Trotzig, adopterad från Sydkorea som baby, och Mustafa Can. Samtalsledaren Katarina Gäddnäs inledde med att fråga vad rötter betydde för dem alla.
– Jag vet att jag har en uråldrig historia men var finns de spåren? De finns bara i en längtan, spår för mig innebär bara förlust och sökande, sa Can.
– Mina rötter finns i Sverige. Det är självklart för mig, men det blir komplicerat för andra när jag ser ut som jag gör, sa Trotzig.
Liedman sa sig själv vara jämförelsevis ointressant, men påpekade att vi alla från början kommer från Afrika, och kan välja att se mänsklighetens gemensamma rötter i stället för våra nationella.
– Men du KAN gå tillbaka i den svenska historien om du vill – jag kan inte det, för min historia har man försökt utplåna, sa Can.
En stund senare hittade Trotzig och Can en gemenskap i sin aversion mot skog och den svenska skogsdyrkan.
– Om man inte kan njuta av fjällvandringar så är man inte riktigt integrerad. Fan, jag snusar, det är väl det främsta tecknet på integration, sa Can.

Nyfiken på människan

Can blev i Mariehamn tillfrågad om vad som driver honom att skriva.
– För mig handlar skrivandet om nyfikenhet, vem är denna kvinna, som varit den mest närvarande men också den mest frånvarande i mitt liv?
Det samma gäller för hans arbetet som journalist.
– Jag skriver för att stilla min egen nyfikenhet, inte andras. Och får betalt för det!
Can har länge medarbetat i DN men de senaste åren har det dels blivit mer radio- och tevejobb, dels arbete med boken.
– Det senaste året har jag bara rest runt och föreläst. Men till hösten ska jag börja skriva artiklar igen.
Can har också en ny bok på gång, som han inte vill säga något mera om än att det är ett rent skönlitterärt projekt. Så jag frågade vad han vill skriva om som journalist.
– Människan. Människan i en eller annan form, sedan kan jag göra det genom att skriva om politik eller poesi, mat eller mode. Bara man skriver på rätt sätt kan allt bli intressant.
Men det krävs tid och utrymme, som blir allt svårare att få. Också på DN:s veckoslutsbilaga som Can tidigare skrivit mycket för, säger han att det har skett en snuttifiering.
År 2002 fick Can Stora Journalistpriset för ett reportage om extremhögerpartiet Sverigedemokraterna (som finns att läsa på www.dn.se), där han i en månad följde med partiets valarbete. Jag frågar om det inte är tungt att frivilligt utsätta sig så.
– Jag har ju fått ta skit innan också, så det kom inte som någon överraskning. Det var inte konstigt att de tyckte det de tyckte. Men man kan ju inte låta bli att förundras, att mänskor som ändå har läst och rest kan vara så rädda för det okända.
De personer han intervjuar upprepade gånger talar konsekvent om ”dem” då de menar invandrare eller muslimer. De lär inte heller ha upplevt reportaget som något svek mot det förtroende de visat Can, utan tvärtom ha sagt att det var ”det ärligaste som skrivits om dem”.
Direkta påhopp och oförskämdheter riktade mot honom själv fick Can med i artikeln tack vare att han följer med då partiet delar ut valreklam på Pensionärernas dag på Skansen, och den reaktionen  kommer alltså från pensionärerna och inte aktiva partimedlemmar. ”Den rasism och främlingsfientlighet som jag upplevde under sex timmar på Skansen har jag inte känt av någonsin tidigare under mina tjugosex år i Sverige.”

---

För den här och för intervjun med Ida Börjel i nr 13 har vi fått stöd från Kulturfonden för Sverige och Finland.