909
På Universum ligger Cosmo med döden i Valerie Solanas nerkissade, blodiga säng och Maria Lundströms nästan ömsint berättande regi.
Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika, Sara Stridsbergs feministiska dödsspel om Valerie Solanas (patriarkatets obönhörliga kritiserare, kvinnan från öknen som sköt Andy Warhol, skrev SCUM-manifestet (Society for Cutting up Men), som knarkade och horade, var elitstudent i psykologi och bar sin fars namn ”för att det betyder havsfågel” även om han systematiskt våldtog henne), har kommit till Helsingfors i regissören Maria Lundströms händer. Och Solanas (i Maria Ahlrothstolkning) lyser mörkt som den svarta havsfågel över en könsmaktsordningens öken hon är.
Betaniahusets stora sal ligger svartvit och öde tills Valerie Solanas och hennes feberheta associationsflöde småningom och trevande fyller den. Lundström låter berättandet stå i centrum, viskar liksom, likt Markus Riuttus udda berättare och underbara dödsängel, att jag vet att du hör mig, du är inte ensam, jag tar din hand… Eller som Jan-Christian Söderholms vekt viskande Andy Warhol-tolkning: ”Fortsätt berätta, jag lyssnar. Det är bara vi två här.”
Ändå känns första akten nästan oregisserad, mer personlig än konstnärlig i sitt uttryck. En rädsla för rummet och en endimensionell kallhet tycks tränga fram vid sidan av det ömsinta tilltalet och den smekande studien i hur man på scenen närmar sig en livsberättelse och ett dödsögonblick. Maria Ahlroths Solanas är stark och arg men det finns någonting statiskt i uttrycket. Porträttet kommunicerar under första akten nästan endast en aggressivitet som riskerar äta upp sig själv eller distansera publiken. Samtidigt visar Stridsbergs pjäs sin styrka och sin strålningskraft – och att den inte är bunden till Dramaten som den beställningsskrevs för. Den släpper aldrig taget, låter en flyga och aldrig falla.
Föreställningens andra akt fungerar däremot änglalikt. Plötsligt börjar rummet leva och ensemblen etablerar sitt eget universum, en absurd retorik och en vit eld som är träffande och belysande i en värld som bara trodde sig veta vad som var sant och falskt. Ängel och vit eld är också Edith Holmströms Cosmogirl, Valeries själsfrände och älskare. Hon behöver bara uppenbara sig på scenen i sin gräddvita gestalt för att röra upp stoft och lyfta föreställningen.
Sara Stridsberg fick Nordiska rådets litteraturpris för sin gränslösa, böljande och brinnande roman Drömfakulteten, också den en fri fantasi kring Valerie Solanas och som sådan parallell med pjäsen. I teater 90°:s och Sirius teaterns uppsättning av Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika inser jag att pjäsen är mycket mer än en scentolkning av romanen och att den, i likhet med Valerie Solanas har en styrka som inte upphör att förföra.
Ändå känns första akten nästan oregisserad, mer personlig än konstnärlig i sitt uttryck. En rädsla för rummet och en endimensionell kallhet tycks tränga fram vid sidan av det ömsinta tilltalet och den smekande studien i hur man på scenen närmar sig en livsberättelse och ett dödsögonblick. Maria Ahlroths Solanas är stark och arg men det finns någonting statiskt i uttrycket. Porträttet kommunicerar under första akten nästan endast en aggressivitet som riskerar äta upp sig själv eller distansera publiken. Samtidigt visar Stridsbergs pjäs sin styrka och sin strålningskraft – och att den inte är bunden till Dramaten som den beställningsskrevs för. Den släpper aldrig taget, låter en flyga och aldrig falla.
Föreställningens andra akt fungerar däremot änglalikt. Plötsligt börjar rummet leva och ensemblen etablerar sitt eget universum, en absurd retorik och en vit eld som är träffande och belysande i en värld som bara trodde sig veta vad som var sant och falskt. Ängel och vit eld är också Edith Holmströms Cosmogirl, Valeries själsfrände och älskare. Hon behöver bara uppenbara sig på scenen i sin gräddvita gestalt för att röra upp stoft och lyfta föreställningen.
Sara Stridsberg fick Nordiska rådets litteraturpris för sin gränslösa, böljande och brinnande roman Drömfakulteten, också den en fri fantasi kring Valerie Solanas och som sådan parallell med pjäsen. I teater 90°:s och Sirius teaterns uppsättning av Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika inser jag att pjäsen är mycket mer än en scentolkning av romanen och att den, i likhet med Valerie Solanas har en styrka som inte upphör att förföra.
Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika av Sara Stridsberg. Regi och bearbetning: Maria Lundström. Scenografi och kostym: Emma Nuutilainen och Maria Lundström. Ljus: Mari Agge. Ljud: Maria Lundström, Juuso Voltti och Kristian Ekman. I rollerna: Maria Ahlroth, Edith Holmström, Markus Riuttu, Paul Holländer, Niklas Groundstroem, Ragni Grönblom-Jolly, Jan-Christian Söderholm, Elín Petersdóttir och Johanna Dikert. Teater 90° och Sirius teatern på Betania scenen i Helsingfors.
Sofia Aminoff
