– Jag är inte alltid överens med Gud, jag tycker hon/han är en förbannad svikare ibland, säger Johanna Nilsson som skrivit en dokumentärroman om sin pappas uppväxt som missionärsbarn.
Historiens kärna är Nilssons förundran och ilska över att farföräldrarna gång på gång satte Gud först, och lät sina barn komma i andra hand. Varför de gjorde det, hur de kunde, och hur det påverkade de tre syskonen: Nilssons pappa, hans storasysterBengta och hans lillebror Sverker.
Till en början lever hela familjen missionärsliv tillsammans, och Sverker föds i Kongo. Men då han får tuberkulos återvänder familjen till Sverige, där Sverker som tvååring tas in på sjukhus. Och det är då det otroliga händer, föräldrarna åker tillbaka för att fortsätta sitt missionerande. Bengta som är i skolåldern lämnas kvar hos släktingar i Sverige. Den enda som följer med tillbaka till Afrika är Nilssons pappa, men också han placeras senare på internatskolor långt från föräldrarna.
”Ja, om farfar har jag bara hört gott, har hört att han var en god, varm och generös människa med en underfundig humor.
Och han lämnade sina barn.
Hur kan man vara god och samtidigt lämna sina barn?
Man lämnar inte sina barn när de är små, det gör man bara inte. Man stannar hos dem, håller sig nära dem, håller om dem.
Man lämnar inte en sjuk tvååring i ett främmande and, att tas om hand av mer eller mindre främmande människor, det gör man bara inte.
Men det gjorde farfar och han var god och det går inte ihop för mig.”
Jag frågar Nilsson hur hennes farbror reagerat på att få sin historia berättad.
– Sverker har varit väldigt positiv, tackat mig för boken och har hållit föredrag om den. Men min faster har inte sagt något och kommer inte att göra det heller.
– Jag tycker det är synd. För fast det kan vara jobbigt så är det ju känslorna som är livet.
Ett långt projekt
På Mariehamns litteraturdagar i mars satt Nilsson i en panel om dokumentärromaner tillsammans med Leo Löthman och Alexander Ahndoril. Där påpekade hon att hennes bok skiljer sig från de andras genom att hon inte bara haft konstnärliga intentioner, utan helt enkelt velat skriva ner sin släkts historia.
– Så länge som jag har velat vara författare har jag velat skriva min pappas historia. Jag har försökt skriva den som en renodlad roman tidigare, jag försökte tvinga fram historien, jag har till och med gjort om pappa till en flicka men det blev bara pannkaka. Jag var väl inte mogen att skriva boken då, så jag släppte det, sa hon.
Ahndoril har skrivit romanen Regissören, som handlar om Ingmar Bergman. Romanen har väckt mycket uppmärksamhet, både positiv och negativ, och Bergman själv har gjort uttalanden där han både har berömt och skällt ner boken.
– Det är viktigt att inte göra anspråk på att berätta den andra personens sanning, det är bara min egen sanning jag kan berätta, sa Nilsson.
Nilsson berättade inte för sin pappa att hon skrev boken.
– Det var lite jobbigt ibland, när jag ville fråga om saker, så fick jag låtsas att jag bara var nyfiken. Jag var jätterädd för vad han skulle säga, mycket mer än för vad min förläggare skulle tycka. När jag skrivit färdigt visade jag manuset för honom, han blev lite chockad, lite ställd. Sedan kom han med kommentarer men det gällde fakta, som vilka djur som finns i Afrika, inte det känslomässiga.
– Jag har försökt vara väldigt noga med fakta, jag visste ju att typ hela Frikyrkosverige skulle läsa boken.
En tro på Gud
Förutom de vanliga författaruppträdandena höll Nilsson årets litterära predikan – en tradition på Mariehamns litteraturdagar. Att hon kommer från en familj som av tradition är starkt religiös kan inte undgå någon som läst Jag är Leopardpojkens dotter.
– I tonåren gjorde jag revolt, ville inte gå i kyrkan. Nu går jag ibland in i en kyrka och tänder ljus men jag går inte på gudstjänster. Jag har en tro på Gud. Men jag är inte alltid överens med Gud, jag tycker hon/han är en förbannad svikare ibland.
Berättelsen i Leopardpojkens dotter startar från, och återgår emellanåt till skrivandets presens och Nilsson själv. Hon börjar varje dag med en lång promenad kring Kungsholmen i Stockholm, äter sedan frukost och skriver fram till lunch. En dag går farfadern bredvid henne. Också på andra ställen berättar hon hur både farmodern och farafadrn, som alltså båda är döda, besöker henne.
– Det var som om jag fick ett tyst godkännande att jag skrev det här. Det kändes snällt, beskyddande. Och skönt på något sätt, att man lever vidare efter det här.
Å andra sidan, i paneldebatten berättade Nilsson att gränsen mellan fakta och fiktion inte alltid är klar för henne.
– Fiktion förvandlas ibland till sanning för mig. Jag har skrivit en roman som handlar om Handelshögskolan i Stockholm, och ibland när jag går förbi där kan jag faktiskt tro att jag har grundat en Förening för Anonyma Aktiemissbrukare, som mitt alter ego gör i boken.
I början av Leopardpojkens dotter skriver Nilsson ”snart är jag varken ung eller lovande, det skrämmer mig och jag kan ingenting göra”. Att inte vilja bli äldre är ju en sak, men om hon inte längre är lovande betyder det väl snarare att hon gått vidare till en mer etablerad status?
– Ja, som författare räknas man ju som ung tills man är 45 … Nu är jag 33 och känner att jag har gömt mig för livet, gömt mig i mitt skrivande, i dåliga relationer, i sjukdom … Nu vill jag leva. I så många år nu har jag presterat, presterat, presterat. Berättelsen om Johanna får inte försvinna.
Nilsson säger att hon för ett par år sedan befann sig mitt i det värsta eländet i sitt liv. Och sedan vände allt, totalt oväntat träffade hon mannen i sitt liv och allt blev bättre. Men tiden innan med depression och panikångest är ändå inte något hon skulle välja bort, den har ju gjort henne till den hon är.
– Nån gång ska jag skriva en till självbiografisk roman om det. Om man nu en gång har gått igenom något skitjobbigt kan man ju lika gärna utnyttja det.
Ny roman och filmmanus
Om sin nya roman, som hon inte börjat skriva än men arbetar med i huvudet, är Nilsson överraskande frispråkig.
– Jag samlar på bilder. Det ska bli en Short Cuts-historia, det finns en manlig huvudperson som alla de andra har något slags koppling till, han är som spindeln i nätet.
– Jag såg en man en morgon när jag var ute och gick, och han VAR min huvudperson. De kändes skönt, som att ännu en pusselbit föll på plats. Men jag har inte hittat den första meningen än, som alltid är nyckeln till hela romanen för mig. Så jag vet inte om jag ska skriva i presens eller imperfekt, om det ska vara i första person eller tredje person.
Den nya boken får alltså vänta ett tag, och under tiden åker Nilsson omkrig och föreläser och marknadsför Leopardpojkens dotter.
– Det känns som om jag måste vänta några månader, jag planerar att börja skriva i juni ungefär. Jag känner mig som om jag laddade upp inför ett maratonlopp.
Nilsson jobbar också som bäst på att skriva om sin roman De i Utkanten älskande till filmmanus.
– Jag har skrivit en version som har lämnats in till en filmkonsulent, sedan beror det på responsen hur jag arbetar vidare på det.
– Manusskrivandet har jag lärt mig efterhand. Det var ganska lätt att skriva om Utkanten eftersom romanen i sig är filmatisk på många sätt, den är skriven i presens och tredje person.
De i Utkanten älskande är har också ett Short Cuts-upplägg med många karaktäreer, men filmen kommer att fokusera på transvestiten Sofia och inbrottstjuven Bea.
– Jag skulle själv vilja spela Bea. Jag har alltid haft lite skådisdrömmar. Och Bea är den av karaktärerna i boken som är mest lik mig, både till det yttre och det inre.
Jag är Leopardpojkens dotter. Wahlström & Widstrand, 2006.
Solveig Arle
