Jag kan tänka mig en berättelse om Hölmöläborna, som skulle gå ungefär så här: Hölmöläborna skulle bygga sig en stuga. Först gjorde de en ritning och reste stommen. Sedan räknade den skarpaste av dem ut hur mycket virke det skulle gå åt till att brädfodra väggarna. Bräderna köpte de från sågen. Hur det nu var, hade man glömt att ta med i beräkningen att bräderna spikas omlott: när två väggar var färdiga, var också virket slut. Hölmöläborna tog rökpaus och funderade. De iddes inte hämta fler bräder från sågen, dessutom skulle det ha blivit dyrt. En av dem fick en idé: “Det finns massor med bräder på huset. Vi tar bräder från de två första väggarna och spikar upp på de två som är kvar.” Så tog de loss en bräda i taget och spikade upp på stugans ofärdiga sidor. När bräderna tog slut för andra gången, gladdes Hölmöläborna, för nu var arbetet gjort. De visste ju att de spikat upp bräder på alla fyra sidor av stugan.

Jag skulle kunna tänka mig att berätta historien för diverse utvalda personer och se om de skrattar. Vår nya miljöminister, Paula Lehtomäki, kunde få höra den. Konfronterad med tanken på en sjätte kärnreaktor (i teve-programmet Lauantaiseura), visar sig Lehtomäki inte vara direkt motsträvig. Hon betonar att man inte kan ge bygglov åt vem som helst som skickar in en ansökan, men misstänker att det kan bli mycket svårt att uppnå de energi- och klimatpolitiska målsättningarna utan ett stort nytt kraftverk.
Man skulle kunna säga att annat inte var att vänta av en centerpartist. Men ändå, hos en miljöminister vill jag se perspektiv och envis övertygelse. Jag vill att ministern granskar och kritiserar energipolitikens målsättningar och inte lägger sig platt på en gång.
Mål och kvoter är bra, men det är dumt att stirra så intensivt på dem att man glömmer varför de är satta.
(Ur klimatsynpunkt) ren kärnkraft i Finland, betyder utsläpp på andra håll. Uranet ska brytas någonstans, i en omfattande och mycket energikrävande process. Den användning av energi (bland annat i form av fossila bränslen!) som krävs för utvinning och transport av uran, syns inte i vår utsläppsstatistik. Enorma mängder radioaktivt avfall ska hanteras och förvaras. Alldeles bortsett från långsiktiga säkerhetsrisker och läckage, är det kostsamt och resurskrävande.
Är inte det här självklara påståenden som alltid borde finnas närvarande i diskussioner om den “rena” kärnkraften?
Jag skulle kunna berätta historien för Europakommissionen, som vill att tio procent av alla transporter i EU ska köras med biobränsle före år 2020. Låter fint, prefixet “bio” har en lovande klang. Men varifrån kommer biobränslet? Tja, hemma i Europa är det inte lönt att producera gröda för ändamålet – man skulle knappt få ut samma mängd energi som man använt för odlingen. Billigast är palmolja från andra sidan jorden, sockerrör fungerar också. Förutom att det här påverkar den åsidosatta lokalbefolkningens livsmedelsförsörjning, är plantagerna en av huvudorsakerna till skogsavverkning. Avskogningen frigör lagrad koldioxid, och, voilà: det som ser ut som ett botemedel, förvärrar läget.
Det här är bara ett par exempel på att energiförsörjning alltid har biverkningar. Hur vi än vänder på bräderna, räcker de först när vi gjort om ritningen och nöjer oss med en mindre stuga. Förutsatt att vi inte bestämmer oss för att se ett komplett hus där det bara finns två väggar – men då lär vi bli förvånade när det blåser upp till storm.