Kriget i Finland var inte enbart ett inbördeskrig mellan vita och röda utan minst lika mycket en kamp mellan tyska och olika ryska intressen. Att Finland blev och förblev självständigt berodde på att ingendera parten klarade av världskrigets påfrestningar.
Tyskarnas mål i kriget
Tyskland förde under första världskriget ett krig på två fronter. Å ena sidan kämpade man mot Ryssland tillsammans med Österrike och Turkiet, å den andra mot de västallierade i Frankrike. Tyskarnas främsta målsättning var att få slut på tvåfrontskriget – att kuva Ryssland och koncentrera sin styrka till västfronten. Man ville inte bara besegra Ryssland militärt, man ville också försvaga landet inifrån.
Av Rysslands olika politiska grupperingar var bolsjevikerna de enda som krävde ett omedelbart slut på kriget. Även om Tyskland inte kände någon sympati för bolsjevikernas tankevärld i övrigt, räckte detta till för att de skulle bli en viktig bundsförvant för Tyskland. Under våren 1917 stödde Tyskland aktivt bolsjevikerna genom låta Lenin fritt färdas genom Tyskland på vägen från Schweiz via Finland till Ryssland. Enligt samma logik var de separatistiska rörelserna i Rysslands randområden viktiga bundsförvanter för Tyskland. Från och med världskrigets utbrott erbjöd Tyskland militär skolning åt bl.a. finländska aktivister. En sådan frivillig militär trupp kunde vid behov utnyttjas för att splittra Ryssland inifrån. Ur tysk synpunkt hade utbildandet av jägarna och stödet till bolsjevikerna samma mål – att försvaga den ryska regeringens ställning och tvinga den till fred.
I mars 1917 störtades den ryska kejsaren. I hans ställe trädde Aleksandr Kerenskijsså kallade interimsregering. Tysklands biträdande utrikesminister Arthur Zimmermanntog samtidigt emot en grupp finländska aktivister och krävde att de skulle utnyttja det läge som uppstått i Ryssland och intensifiera kampen mot Ryssland. Aktivisterna såg emellertid för gott att i detta skede avvakta händelseutvecklingen. Zimmermann förhöll sig synnerligen kritiskt till ett sådant förfarande och ansåg att ”en kraftfull aktion mot Ryssland var en nödvändighet med tanke på Finlands intressen”.
Mot slutet av år 1917 utvecklades läget i öst förmånligt för Tyskland såväl militärt som politiskt. Den ryska arméns stridsförmåga avtog och Tyskland avancerade på många fronter. I november 1917 störtade bolsjevikerna den ryska interimsregeringen. Bolsjevikerna uppmanade den finska vänstern till handling. De lovade Finland självständighet, men krävde samtidigt att också finnarna skulle göra revolution. I Finland utlystes generalstrejk, men någon revolution blev det inte.
Omedelbart efter bolsjevikrevolutionen sporrade Tyskland igen finnarna till aktiv antirysk verksamhet. Den 26 november 1917 gjorde två representanter för de finska aktivisterna, E. Hjelt och A. Bonsdorff ett besök vid den tyska arméns högkvarter. General Ludendorff meddelade dem att Tyskland av militärtekniska skäl inte kunde landstiga i Finland förrän följande vår, då ett (freds)fördrag med Ryssland sannolikt redan slutits. Ludendorff lovade emellertid fortsätta det militära stödet och inleda förberedelser för den finländska jägarbataljonens återfärd till hemlandet. Man rådde nu finnarna att för sin del deklarera självständighet så fort som möjligt och kräva att de ryska trupperna skulle avlägsnas från finskt territorium. Tyskland lovade att i fredsförhandlingarna, som inleddes i början av december år 1917, stöda dessa bemödanden. Förhandlingar om vapenvila hade inletts redan den 19 november. I slutet av december enades Tyskland och Ryssland om en månads vapenvila.
Tyskland hade alltså för avsikt att sända sina egna trupper till finskt territorium. Dessförinnan ville Tyskland emellertid att Finland skulle lösgöra sig från Ryssland och att de ryska trupperna lämnade Finland. Det vore förvånande om inte bolsjevikregeringen hade varit medveten om allt detta.
Lenin eller Tyskland som fadder
Alla krafter samverkade för ett förverkligande av Finlands självständighet. Den 6 december deklarerade Finlands riksdag Finland självständigt. Tyskland erkände emellertid inte Finlands självständighet utan krävde att Finland först fick den ryska bolsjevikregeringens erkännande. I Finland kände man sig inte hågad att uppvakta bolsjevikerna, men när tyskarna så krävde blev man tvungen att göra det. En finsk delegation ledd av P.E. Svinhufvud for till Petersburg och överlämnade en skrivelse till bolsjevikregeringen, adresserad till ”Rysslands regering”, i vilken man bad om ett erkännande av Finlands självständighet. Lenin krävde att skrivelsen ändrades så, att den var riktad till bolsjevikregeringen, vilket därmed innebar att den finska delegationen erkände dennas regerings existens och dess position som ”Rysslands regering”. Härefter erkände Lenin Finlands självständighet, till Svinhufvuds förvåning, utan desto vidare underhandlingar.
Enligt den ryske historikern Trukan var detta händelseförlopp en följd av Lenins nationalitetspolitik; han hade konsekvent försvarat minoritetsfolkens rätt till självständighet och deras rätt till utträde ur Ryssland. Enligt Trukan stöder de stenogram som publicerats från fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk på intet vis påståendet att Tyskland i dessa fredsförhandlingar skulle ha idkat påtryckning på Sovjetryssland för att få landet att erkänna Finland. Enligt Trukan inskränkte sig Berlin till att endast försiktigt ”sondera” åsikterna i Petersburg. Trukan framhöll att den tyska insatsen i det stora spelet – slutet på krigshandlingarna på östfronten för att man skulle kunna vinna kriget i väst – var alltför stor för att man skulle ha kunnat låta den stå på spel för Finlands självständighets skull.
Diametralt motsatta tolkningar av denna sak har emellertid framförts. E. Hjelt fick i Stockholm direkt av tyskarna höra hur det hade gått till vid underhandlingarna om Finlands självständighet i Brest-Litovsk. Tyskarna hade tvingat de ryska fredsförhandlarna att kräva en redogörelse av sin regering. Trotskij hade svarat att den ryska regeringen är benägen att erkänna Finlands oberoende så fort Finlands regering ber om det. Enligt de uppgifter som Hjelt hade delgivits, var den tyska regeringen redo att erkänna Finlands självständighet, men ansåg att det låg mera i både Tysklands och Finlands intresse att Finland genast skulle göra en framställning till den ryska regeringen om erkännandet i fråga. Om svaret var nekande eller undvikande skulle Tyskland kunna åberopa Trotskijs offentliga tillkännagivande och skulle kunna anse sig fritt att handla enligt eget förgottfinnande i fråga om Finland. Hjelt skriver att Ryssland inte skulle ha erkänt Finlands självständighet utan att man blivit tvingat till det av Tyskland.
Historikerna studerar vad som har hänt och vad som har sagts och överenskommits, och baserar sina tolkningar på existerande dokument. Dokument finns emellertid inte bevarade över allt som man kom överens om och i vissa fall har inga dokument uppgjorts över huvud taget. I ett sådant fall måste man lita till sin slutledningsförmåga. Förnuftet säger att Lenin i Smolna i Petersburg inte basade för något julgubbskontor utan för ett imperium, må vara ett vid den tidpunkten svagt sådant, som förde krig. Imperier överlåter inte landområden av principiella skäl, åtminstone inte om områdena ligger i närheten av huvudstaden. Man gör detta enbart nödd och tvungen eller av taktiska, stormaktspolitiska eller militära skäl.
Från och med 1914 hade Tyskland aktivt försökt lösgöra Finland från Ryssland och man sporrade ständigt och jämt Finland att aktivt verka för att uppnå självständighet. Det vore rätt märkligt om inte Tyskland hade framfört sin ståndpunkt inför bolsjevikregeringen och krävt att den erkänner Finlands självständighet. För Tyskland handlade det inte om Finlands självständighet, utan om att överföra Finland till den tyska inflytelsesfären, något som även bolsjevikregeringen väl förstod, och som den förband sig vid, genom freden i Brest-Litovsk. Den fjärde januari 1918 uttalade sig Stalin inför folkkommissariernas råd och sade: ”Folkkommissariernas råd har i själva verket mot sin vilja gett självständighet inte åt Finlands folk eller åt representanter för proletariatet, utan åt Finlands borgerskap, som genom en märkvärdig slump grep makten och uppnådde oberoende genom de ryska socialisternas medgivande”.
Man kan därför vända på Trukans tolkning som ovan refererats och hävda, att bolsjevikregeringens insats i det stora spelet – att få ett slut på kriget så att man skulle kunna befästa revolutionen – var för stor för att frågan om Finlands självständighet skulle ha tillåtits sätta den på spel.
Ur Tysklands synpunkt förlöpte skeendena så som man önskat. Finland blev en självständig stat som var oberoende av Ryssland. Om man nu skulle överföra tyska trupper till området, skulle det inte innebära krig mot Ryssland utan en operation som skulle vara oberoende av världskriget och av den fred som nu förhandlades och i vilken Ryssland inte skulle ha någon talan. Detta läge hade inte nåtts om inte Ryssland hade erkänt Finlands självständighet.
Kapplöpning till kriget
Bolsjevikerna nöjde sig emellertid inte godvilligt med detta, utan agiterade fortfarande den finska väns-tern till att göra revolution också i Finland. Också det faktum att bolsjevikerna tillsammans med den socialistiskt revolutionära vänstern redan i september och oktober genomförde en militär revolt i Finland och därmed i praktiken överförde kontrollen av den ryska statsmakten i Finland till den bolsjevikledda finska regionala militärkommittén har en betydelse i sammanhanget. En del av de ryska trupperna i Finland stödde revolten aktivt och utrustade rödgardisterna, och dessa utlovades också direkt vapenhjälp från Ryssland. Den 25 januari gav Mannerheim order om att avväpna de ryska garnisonerna i Österbotten innan fienden skulle hinna före. Den 27 januari 1918 utropade sig folkkommissionen till Finlands regering och inledde revolten. Kriget bröt ut. För bolsjevikerna var detta viktigt också av den anledningen, att man i Petersburg fruktade att Finland skulle användas som bas för förberedelsen av en kontrarevolution, vilket också skedde.
I denna situation hade Tyskland ingenting att invända. Tyskland gjorde sig ingen brådska med att skicka jägarna till Finland, för ännu hade man ingen säkerhet om att fredsfördraget skulle gå i hamn. Jägarna fick lov att vänta i Libau otåligt och utan att vara informerade. Det var meningen att fred mellan Ryssland och Tyskland skulle slutas den tionde februari. Men Trotskij som ledde bolsjevikregeringens fredsdelegation vägrade underteckna fördraget och återvände till Petersburg. Tysklands svar var att den 17 februari skicka sina trupper till Östersjöprovinserna och ockupera dem. Jägarnas huvudstyrka anlände till Finland den 25 februari. Den 29 februari utnämnde Lenin en ny fredsdelegation.
Brest-Litovsk och gränserna
Redan dessförinnan hade bolsjevikregeringen inlett förhandlingar med Finlands folkkommission om gränsdragningen. Den första mars undertecknades gränsfördraget. Enligt detta fick Finland bl.a. Petsamo, men inte de områden i Karelen som man hade begärt. Ryssarna gick med på att avstå från Petsamo utan vidare förhandlingar. Två dagar senare, den tredje mars, undertecknade den ryska delegationen fredsfördraget mellan Tyskland och Ryssland i Brest-Litovsk.
Vad kom man egentligen överens om i Brest-Litovsk? För det första slöt man fred och kom överens om att upphöra med krigshandlingarna. Vidare kom man överens om att de områden som befann sig väster om den överenskomna gränsen och som tidigare hade tillhört Ryssland, inte längre stod under Rysslands välde och att denna gräns är markerad på kartan, som utgör en viktig del av fördraget. Kartan skulle emellertid varken Tyskland eller Ryssland någonsin offentliggöra. Även om det här inte kan dokumenteras, är det uppenbart att Tyskland och Ryssland också hade underhandlat om gränsen mellan Finland och Ryssland, antingen i Brest-Litovsk eller vid något annat tillfälle. Det var exempelvis viktigt för Tyskland att upprätthålla möjligheten att via Finland inverka på läget kring Murmansk. Man fruktade nämligen att England via Murmansk skulle stöda Rysslands kontrarevolutionära krafter och dessas strävan att störta bolsjevikregeringen. I detta avseende var det viktigt för Tyskland att Finland fick Petsamo, genom vilket Tyskland senare skulle kunna övervaka trafiken på Murmansk. Bolsjevikregeringen under Lenin överlät således inte Petsamo åt Finlands folkkommission, utan åt det tyska överbefälet. I denna sak förenades under rådande förhållanden bolsjevikregeringens och Tysklands intressen.
Rödgardisternas
uppror
För den senare händelseutvecklingen i Finland blev vidare följande punkter i avtalet av betydelse:
Ryssland demobiliserar sin armé utan dröjsmål. Vidare evakuerar Ryssland sin krigsflotta till ryska hamnar eller demobiliserar den omgående. Ryska trupper och ryska rödgardister lämnar omedelbart från Åland och Finland och den ryska flottan lämnar Finlands hamnar. Så länge isen förhindrar förflyttningen av de ryska krigsfartygen till ryska hamnar får endast ett begränsat antal män bli kvar på fartygen. Ryssland upphör med all form av agitation och propaganda mot Finlands regering och mot landets offentliga institutioner.
Genom att underteckna dessa punkter i avtalet avstod Rysslands bolsjevikregering från Finland och gick med på att det blev en del av den tyska intressesfären. Man förband sig att upphöra med att stöda de finska rödgardisterna och dra tillbaka sina trupper från Finland. Rödgardistupprorets öde var därmed beseglat.
Nu kunde Tyskland mer eller mindre obehindrat framskrida med sin plan om att föra in sina trupper i Finland. Det fanns emellertid ännu ett hinder. För tyskarna var frågan hur de starka kustbefästningarna skulle förhålla sig till en tysk landstigning på finländsk mark. Den femte april kom amiral Meuer, för Tysklands räkning, och flottkapten Novopasjennyj, såsom befullmäktigad representant för de ryska flottenheterna i Finland, överens om en demobilisering av den ryska flottan i enlighet med fredsfördraget i Brest-Litovsk. Tyskland eftersträvade en neutralisering av alla fästningar så att den tyska flottan skulle kunna anlöpa Helsingfors och att flottan skulle neutraliseras för att på så vis förhindra plundring och förstörelse. Allt detta kom man överens om. Dessutom lovade man att hålla överenskommelsen hemlig (med andra ord hemlighålla den för rödgardisterna). Ryssarna uppfyllde avtalet till punkt och pricka.
Mannerheims roll
Visserligen bekymrade sig bolsjevikregeringen över att Finland skulle bli ett fäste för kontrarevolutionen, men den hade många andra bekymmer. För Tyskland var hotet emellertid mycket större. Utöver bolsjevikerna fanns det inte en enda grupp i Ryssland som godkände freden i Brest-Litovsk. Om bolsjevikerna hade förlorat makten och kontrarevolutionen i Ryssland hade lyckats, hade Tyskland igen hamnat i ett krig på två fronter. Efter en misslyckad revolution hade bolsjevikernas ledare kunnat gå under jorden eller i landsflykt, men Tyskland hade blivit tvungen att på nytt postera hundratals tusen män på östfronten. Detta måste till varje pris förhindras.
Mannerheim hade tjänat i den ryska armen hela sitt liv och hade avancerat till generallöjtnant. Han återvände till Finland under de första dagarna i januari. Veterligen deltog han kort innan han kom till Finland i ett möte för de vita generalerna i Petersburg, vid vilket man gjorde upp planer för att störta bolsjevikregeringen och återinföra kejsardömet i Ryssland. För Mannerheim innebar inbördeskriget en kamp mot revolutionärer och upprorsmakare, om de var ryska eller finska var egalt. Då de ryska trupperna i Österbotten avväpnades framgångsrikt, snabbt och med ringa förluster i stor utsträckning skedde detta under samverkan mellan skyddskårens överbefäl och de ryska garnisonernas högsta ledning.
Överbefälhavare Mannerheim, som anlände till Vasa den 19 januari, träffade i hemlighet viceamiral Nikolaj Podgurskij som var chef för försvaret vid Bottenviken. Vid mötena mellan Podgurskij och Mannerheim föddes planen på att aktivt kämpa mot Österbottens ryska garnisoner och militära kommittéer. Ett ryskspråkigt flygblad som Mannerheim utfärdade 30.1.1918, och som var avsett för de ryska soldaterna, ingick i denna operation. I detta meddelar Mannerheim kommendanterna för de i Finland stationerade ryska garnisonerna, att de trupper som står under hans befäl inte kämpar mot Ryssland, utan försvarar friheten och den lagliga regeringen. Mannerheim lovade trupperna fri hemfärd förutsatt att de gav upp sina vapen. Mannerheim befullmäktigade ryttmästare Berg att ta det operativa kommandot för (de ryska) trupperna i Åbo och Satakunda distrikt. Den order som Mannerheim utfärdade för att tillkännages åt dessa trupper underskrevs av Mannerheim som ”Överbefälhavare för trupperna i Finland”. Termen var avsedd att tolkas så, att den omfattade också de ryska trupper som befann sig i Finland. Mannerheim hade inte utsetts för ett sådant uppdrag av senaten i Vasa, han utnämnde sig själv, i egenskap av generallöjtnant i ryska armén och som representant för det ”tillfälligtvis” störtade kejsarväldet i Ryssland.
Hinna före tyskarna
Mannerheims mål var inte enbart avväpning; han ville göra ett fälttåg mot Petersburg som skulle verkställas tillsammans med en nybildad armé bestående av ryska trupper. I ett brev till sin bror Johan den 12 februari skrev Mannerheim i anledning av den offensiv som tyskarna inlett: “Jag är nu endast rädd för att vi inte hinner fram till Petersburg före tyskarna, och det är dit vi borde nå fram.” För detta ändamål fick 350 ryska officerare i Österbotten och norra Finland lyfta underhåll under hela inbördeskriget. I Vasa fanns en koloni som omfattade allt som allt 400 ryska officerare och tjänstemän med familjer, och som på Mannerheims order lyfte underhåll ur Vasa skyddskårsdistrikts underhållsutskotts medel. Merparten av de officerare som ännu var kvar i Finland var kontrarevolutionärer som ansåg att man då tillfälle gavs med hård hand borde återupprätta den förrevolutionära ordningen i Ryssland.
I den finländska historieskrivningen brukar man konstatera att Mannerheim var anglosaxiskt orienterad. Detta är bara en del av sanningen och den skymmer mer än den avslöjar. Om jägarna var tyskarnas bundsförvanter som inte bara tjänade sina egna intressen utan också Tysklands militära målsättningar, var Mannerheim emellertid ett hot mot Tyskland. Mannerheim strävade inte i första hand efter att förverkliga ett självständigt Finland, han ville störta bolsjevikerna. Dessa var i sin tur Tysklands bundsförvanter. Mannerheims bundsförvanter var de vita ryska generalerna och via dem entente-makterna som stödde generalerna i kriget mot Tyskland.
Ur Berlins synpunkt tillhörde Mannerheim fiendelägret. Det var viktigt för Tyskland att Mannerheim förhindrades i sitt uppsåt att nå Petersburg och störta bolsjevikregeringen. Det låg i Tysklands intresse att Mannerheim skulle föra sitt krig på finsk mark, och att han här fick hårt motstånd. Det låg också i Tysklands intresse att det inbördeskrig som höll på att uppstå i Finland inte skulle få ett snabbt slut; helst skulle det få sin upplösning först efter det att Tysklands egna trupper hade landstigit i Finland.
Tyskland verkade inte heller att ha något emot att de finska rödgardisterna fick betydande vapenhjälp från Ryssland. Det är osannolikt att det så kallade ”Rahjas vapentåg” som den 26 januari avgick från Petersburg till Finland och som blev det slutgiltiga incitamentet till krigsutbrottet hade kunnat sändas helt utan tyskarnas vetskap. Tyskland framställde ingen protest mot detta projekt, och varför skulle man ha gjort det? Det är mera sannolikt att Tyskland aktivt stödde detta projekt. De finska rödgardisterna utgjorde de yttersta utposterna i försvaret av Petersburg. Att rusta upp dem var det billigaste sättet att se till att bolsjevikregeringen i Petersburg förblev vid makten och att garantera fred på östfronten. Läget förändrades härvidlag först när freden i Brest-Litovsk slöts den 3 mars. Därefter kunde Tyskland fritt ingripa i händelseförloppet i Finland, och rödgardisternas hjälp i kampen mot Mannerheim behövdes inte mera.
En vecka tidigare, den 25 februari, anlände jägarnas huvudstyrka till Finland. Man började omedelbart idka påtryckning på Mannerheim om att minska samarbetet med de ryska officerarna, och han fick lov att skrinlägga sina planer på en gemensam offensiv.
Mannerheim avgår
General von der Goltz tyska trupper landsteg i Hangö den 3 april och i Lovisa den 7 april. För Mannerheim var det viktigt att få upproret nedslaget utan att tyskarna i någon högre utsträckning deltog i striderna. Man lyckades också delvis med detta. Den 6 april intogs Tammerfors utan medverkan av de tyska trupperna. Rödgardisternas motstånd var inte mindre för det, snarare skärptes det, såsom striderna vid Lembois, Syrjäntä och Uusikylä visade. Stridens utgång var emellertid redan klar för nu hade rödgardisterna mot sig inte bara Mannerheim, jägarna och skyddskårerna, utan också Tyskland och allt det som hade överenskommits i Brest-Litovsk. Rödgardisternas ledning var åtminstone till en del ovetande om allt detta. För Yrjö Sirola klarnade sakernas förhållande först då han den 24 april i de tyska socialdemokraternas huvudorgan Vorwärts läste att Finland med tyska garantier hade uppnått sin självständighet.
Den 16 maj tågade den vita armén in i Helsingfors. Efter paraden höll Mannerheim ett tal, i vilket han tackade alla utom tyskarna. Segraren i kriget var emellertid inte Mannerheim utan den tyskvänliga linjen som bl.a. Svinhufvud och Paasikivirepresenterade. Dessa inledde tillsammans med tyskarna planer på att organisera Finlands armé enligt tysk modell och utbilda den med tyska officerare. När Mannerheim var av den åsikten att tyskarna inte behövdes, råkade han i strid med regeringen och blev tvungen att avgå, till tyskarnas fröjd. Mannerheim hade gjort sin plikt, Mannerheim kunde gå. För säkerhets skull valdes en tysk prins till kung för Finland. Man höll på att göra Finland till en tysk vasallstat.
Slutsatser
Att det ändå inte gick så, berodde inte på de finländska politikerna utan på att Tyskland föll samman: Utan Tysklands sammanbrott hade Finland formellt blivit självständigt men i praktiken varit en vasallstat under Tyskland. Senare har detta faktum varit pinsamt att beröra och man har hellre tigit ihjäl saken. Också om konflikterna mellan Mannerheim och jägarna har man tigit och man har förklarat att de berott på att jägarna som utbildats i Tyskland kände misstänksamhet mot officerare med utbildning i Ryssland. Man har finkänsligt glömt bort att konflikterna berodde på att Mannerheim för tyskarna representerade fienden. Att inse att dessa det självständiga Finlands hjältar representerade helt motsatta målsättningar och strävanden, och att ingen av dem för sig hade uppnått självständighet för Finland har varit en alltför komplicerad ekvation.
Efter freden i Brest-Litovsk var en seger för rödgardisterna blott och bart en teoretisk möjlighet. Om där-
emot Mannerheim hade lyckats i sitt uppsåt hade Finland inte blivit självständigt utan hade återinförts som en del av ett Tsarryssland i vilket Mannerheim, i sin egenskap av den som störtade bolsjevikregeringen, till en början hade varit den mest sannolika kandidaten för posten som överbefälhavare för den ryska armen. Att Finland blev självständigt var en ren slump, och självständigheten blev möjligt endast på grund av att bolsjevikregeringen i Ryssland överlevde och att Tyskland bröt samman. Tjugo år senare strävade Sovjetunionen och Tyskland after att rätta till detta historiska misstag, och utgångsläget var nu inte nämnvärt annorlunda än första gången, förutom i det avseendet, att Finland nu stred emot det som Sovjetunionen och Tyskland sinsemellan hade kommit överens om. Det var först nu som det egentliga självständighetskriget utkämpades.
Sepponen är en pensionerad huvudförtroendeman från en metallfabrik i Tammerfors, Salokoski är f.d. bankdirektör av Kansallis-Osake-Pankki.
Översättning av Märta Salokoski
Hannu Sepponen & Juuso Salokoski
