Gisela arbetade i Nicaragua i sammanlagt tre och ett halvt år, med kortare pauser. Innan dess hade hon jobbat 5 – 6 år som läkare i Finland. Hon hamnade på sätt och vis av en slump i Nicaragua. – Jag hade sökt efter en praktikantplats för en kompis och hittat det här jobbet i ett hälsovårdsprojekt som föreningen Finland-Nicaragua ordnade. Men hon drog sig ur det, och då hoppade jag in. Men jag hade redan funderat själv på något liknande i Angola, så det var inte svårt att ta dethär i stället.

Vilja att förändra

Gisela var i Nicaragua när sandinisterna styrde landet, och det var en tid när mycket hände.
– Fattigdomen var konkret och påtaglig, mänskorna på landet levde ett mycket enkelt liv. Men det fanns samtidigt en stark vilja att förändra samhället, jordbruket reformerades och hälsovården förbättrades med ambitiösa satsningar på vaccineringsprogram och mödravård. Majoriteten av folket trodde på det som gjordes. Det var en positiv atmosfär, men samtidigt en orolig tid. Contras utgjorde ett starkt hot uppe i norr och riktade attacker också mot hälsovårdssystemet – vaccineringsbilarna angreps flera gånger.
Contras, som förde sitt krig med stöd från USA, besegrade aldrig sandinisterna militärt, men nötte ut dem psykologiskt och politiskt och till slut förlorade de i val. Förlusten berodde kanske delvis på maktmissbruk, ett alltför vanligt fenomen. Gisela såg redan under sin tid i landet tecken på det.
– Man märkte så småningom att allt inte fungerade så bra. Politiska utnämningar gjordes som inte var baserade på mänskors kunskaper. Bland sandinisterna uppstod oenighet. Små missbruk förekom t.ex. i hälsovårdsministeriet. Med tiden ledde krigssituationen till att folk inte längre orkade tro att det skulle gå bra.
Efter en tid med vanliga läkarjobb hemma i Finland for Gisela 1993 till Namibia på två år. Där var hon anställd av ett konsultbolag som jobbade för UM.
– Mitt jobb där var mer etablerat, det handlade mycket om planering och administration, jag hade inte just några patienter. Det var i norra Namibia och finländarna var ganska välsedda där. Missionärerna hade gjort mycket gott konkret, också på hälsovårdens område. Många av Swapos ledare hade haft finländska lärare. Det fanns fortfarande en del som sänts ut av missionssällskapet, men de jobbade huvudsakligen med annat och missionerade kanske vid sidan om.
Också i Namibia uppstod med tiden problem med maktmissbruk, det kan hända att en del av dem som deltagit i en befrielserörelse får en känsla av moralisk överlägsenhet som kan ta sig mindre lyckade uttryck. Gisela såg inte mycket av det, där uppe vid angolanska gränsen levde man ganska isolerat, såg inga dagstidningar och hade svårt att höra på radio eller se på TV. Men hon märkte att sättet att debattera var ganska ensidigt, motståndare behandlades inte särskilt väl.

Övervägande positivt

Efter dessa u-landsvistelser återvände Gisela till Finland och började fungera som rådgivare inom hälsovårdssektorn på UM:s biståndsavdelning. Där handlar det till stor del om en kvalitetskontroll av biståndssamarbetet.
– Det är fråga om att identifiera program och projekt, följa med dem och utvärdera dem. Ganska mycket är det också fråga om biståndspolitik, t.ex. om att skriva inlägg om Finlands politik för EU, FN o.s.v. Det handlar också om att följa med internationellt vad som är relevant.
Man strävar numera efter ett samarbete mellan givarländerna som innebär att man kan samordna projekt och använda personalresurserna effektivt. På så sätt kan man minska de administrativa kostnaderna.
I en del fall kan samordningen vara svår, det gäller speciellt ”moraliskt laddade” frågor. USAID:s program för att bekämpa aids går bl.a. ut på sexuell abstinens före äktenskapet, och det är kanske inte så realistiskt och effektivt, frågor kring sexuell och reproduktiv hälsa är överhuvudtaget svåra.
När det gäller hur biståndsverksamheten utvecklats ser Gisela mer positiva än negativa trender. När samarbetet mellan givarländerna intensifieras blir biståndet effektivare. Det finns inte ambitioner att ha ”egna projekt som ska se finska ut”. Lite kompliceras situationen på hälsovårdens område av de vertikala fonder som skapats de senaste åren och som verkar utanför det existerande systemet. Det handlar om globala fonder för att bekämpa aids, tbc, malaria o.s.v. Men det innebär ju också att resurserna blivit större.

En långsam process

Också när det gäller utvecklingen i mottagarländerna är Giselas bedömning att utvecklingen varit mer positiv än negativ. Klarast är det kanske i Asien och Latinamerika, men hon tycker att man nog kan se sådana tecken också i Afrika.
– I Moçambique har det efter kriget hänt en hel del som gått i positiv riktning, även om det är en jättelångsam process som måste accelerera. Hälften av befolkningen har fortfarande inte tillgång till primärhälsovård. Det finns inga snabba lösningar, hur man än gör behövs det långvariga insatser. Det är en läroprocess också för givarländerna. I Namibia är ekonomin numera väldigt mycket bättre, basfunktionerna fungerar bättre. Också i Tanzania har det gått framåt, trots att man haft mycket motigheter på vägen.
Själv har Gisela aldrig ångrat att hon kom in på biståndsarbetets bana, hon trivs fortfarande bra med det. Hon känner att hon haft möjligheter att påverka.