– Jag tror att det är lite farligt om vi sysselsätter oss med sådant som hände för länge sedan, sade Kamprad.
Ett drastiskt exempel på detta kom på lördagen när hundratals medlemmar från gamla serbiska milisgrupper samlades utanför kyrkan Lazarica i Krusevac i centrala Serbien för att bilda Prins Lazars garde. Gardisterna säger sig vara redo att ”kämpa och dö” för att förhindra att Kosovo blir självständigt från Serbien. Prins Lazar själv stupade i striden på Kosovo Polje 1389.
Många av de forna kämparna från 90-talets krig bar militära uniformer med nationalistiska symboler och emblem som användes av grupper som Vita örnar, Skorpionerna, Tigrarna och Röda baretterna, grupper som stod för många av de värsta krigsförbrytelserna under krigen.
Polisen arresterade 27 män som bar T-skjortor med symboler för den numera upplösa Enheten för speciella operationer i inrikesministeriet. Enhetens förre chef och flera medlemmar står inför rätta för mordet på premiärminister Zoran Djinjic 2003, också det en speciell operation.
Majoritetsbeslut
räcker inte i kampen om historien. Det visar kravallerna kring Bronssoldaten. För ryssarna i Estland har statyn symboliserat kampen mot och segern över fascismen i andra världskriget. Att mannen som stod modell för statyn, en estnisk olympiabrottare, själv inte varit någon modellsoldat i kriget utan sprungit över till den finska ”fascistiska” sidan har man knappast känt till. Och segern över fascismen är naturligtvis statyns egentliga budskap.
Men för esterna var denna seger ingen seger. Krigets slut innebar för dem början på nästan 50 år av sovjetvälde. Därför har den estniska brottaren kommit att symbolisera ockupationsmakten. (Kunde inte en lösning på statyproblemet ha varit att omforma budskapet till en hyllning till den estniska idrottsmannen?)
För esterna i gemen var antagligen Tyskland under världskriget det mindre onda av två onda ting, judeförföljelser och annat till trots. På senare år har man på nytt börjat hylla de estniska frivilliga SS-enheterna. Segerns dag den 9 maj har aldrig uppfattats som en segerdag i Estland, liksom inte heller i Finland, av liknande skäl.
Det kan inte frånta estlandsryssarna rätten att uppleva Segerns dag som en viktig dag och fira den. De har inte så mycket annat att fira. Finlandssvenskarna har kunnat uppvakta Runeberg vid hans staty i centrum av Helsingfors utan att det lett till krav på att hans staty skulle flyttas till något mer avsides ställe. Att flyttningen av Bronssoldaten skulle väcka protester visste alla, varför man ändå genomförde den kan man undra över. Kanske man ville sätta estlandsryssarna på plats för att göra dem ännu tystare än de varit. Att flyttningen av statyn skulle skärpa förhållandena mellan språkgrupperna för rätt lång tid framåt borde man ha kunnat inse. Konflikten om historien förlängs in i framtiden.
Konflikter av detta slag spelar ofta de mest aggressiva elementen i händerna. När de ryska ungdomarnas huliganism förde den språkliga avspänningsprocessen bakåt drabbar det speciellt de ryskspråkiga och det fanns äldre rysktalande som var lika förbannade på ungdomarna som de estnisktalande.
Konflikten förvärrades ännu av de unga ryska huliganer i Vladimir Putins tjänst som började kriga mot Estland i Moskva och av den ryska dumadelegation som kom till Tallinn för att avsätta premiärministern. Dessa intermezzon bekräftade många esters farhågor om att Ryssland aldrig gett upp sina anspråk på Baltikum och att Boris Jeltsins anda är lika död som han själv.
I en kolumn i HS minns Pentti Sadeniemi en hög rysk tjänsteman som i Helsingfors skulle förklara någon helt onödigt grov utrikespolitisk åtgärd som hans regering genomfört. Han fick frågan om man i Moskva aldrig riktigt förstod skillnaden mellan att väcka respekt och väcka fruktan utanför landets gränser. Han såg kallt förvånad på sin samtalspartner och svarade: ”Inte finns det heller någon skillnad mellan dem”.
Krigets innebörd
är en annan innebörd i det ryska medvetandet än i det brittiska, konstaterar DN:s polskfödde medarbetare Maciej Zaremba.
”Det är inte en fråga om seger, det är en fråga om mening. Om det måttlösa lidande som kommunismen åstadkommit skall ha någon som helst mening, så är det att endast en slavstat som Sovjet som på så kort tid kunde besegra det andra monstret. Demokratierna värderade människoliv alltför högt.” För ryssarna innebär bronssoldaterna som restes efter kriget en hyllning till dem som stupade i kampen mot Hitler, men ”för ester eller polacker är samma statyer ockupantens hyllning till sig själv”.
Kyrkohistorikern Mikko Ketola konstaterar i HS att liknande konflikter förekommit i Estland också tidigare. En av dem handlade om Alexander Nevskij-katedralen, som på ett mycket synligare sätt demonstrerat den ryska närvaron i Tallinn. Den byggdes på 1890-talet för att visa den ryska ortodoxins makt. De lutherska kyrkorna har höga spiror, men katedralen byggdes på stadens högsta punkt på Toompea, mittemot parlamentet.
År 1928 behandlade parlamentet en motion om att riva katedralen, eftersom den symboliserade det ryska väldet. Detta gav anledning till en lång debatt där skiljelinjen löpte inom partierna. Estlandsryssarna fick stöd av den näststörsta minoritetsgruppen, balttyskarna. Chefredaktören för Revaler Bote Axel de Vries ansåg att ett folk inte kan frigöra sig från sitt förflutna genom att förstöra sina nationella minnesmärken. Och katedralen fick stå kvar.
De japanska sexslavarna
är ett annat exempel på svårigheterna med att hantera historien. I motsats till tyskarna har japanerna haft mycket svårt att medge att landet skulle ha begått några större fel under andra världskriget. Det har lett till en kyla i relationerna mellan Japan och de flesta andra länderna i östra och sydöstra Asien som fortfarande håller i sig och som snarast har ökat under den nuvarande premiärministern Shinzo Abe.
De amerikanska ockupationsmyndigheterna ordnade efter kriget en krigsförbrytartribunal i Tokyo som beteckande 14 personer som krigsförbrytare av klass A. Av dem avrättades 7 medan de övriga dog i fängelse. En av de stora tvistefrågorna i Japan är om dessa 14 personer fortfarande ska fördömas, eller om de tvärtom ska hedras.
Shintohelgedomen Yasukuni byggdes 1869 på kejsarens order för att hedra minnet av landets soldater och antalet ”heroiska andar” stiger nu till 2,5 miljoner. De är inte fysiskt närvarande, bara genom namnen i helgedomens rullor. Till dem hör också de 14 krigsförbrytarna av klass A. När förre premiärministern Junichiro Koizumi började avlägga årliga besök i templet väckte det kritik, men han förklarade att han hedrade enbart vanliga soldater, inte krigsförbrytarna. Besöken väckte dock protester Öst- och Sydostasien runt.
Abe däremot hävdar att de 14 inte var förbrytare enligt japansk lag. Det är på sitt sätt förståeligt.
Abes morfar
Nobusuke Kishi arresterades och fängslades nämligen i tiden som misstänkt krigsförbrytare av klass A – han hade varit den ökände generalen Hideki Tojosnärmaste man i tio år, bl.a. som rustningsminister under kriget. Han var en uttalad beundrare av Nazityskland. Han ställdes dock aldrig inför rätta, utan frigavs 1947 när USA fick behov av antikommunister.
Senare var han med om att grunda liberaldemokratiska partiet, som snart blev det ständiga regeringspartiet, för att reparera de skador som de amerikanska ockupanterna enligt hans åsikt hade förorsakat landet. När han sedan blev premiärminister institutionaliserade han korruptionen som ett medel för att hålla LDP kvar vid makten.
Kishi hade suttit i fängelse tillsammans med Yoshio Kodama, likaså placerad som krigsförbrytare i klass A och frigiven av amerikanerna av samma orsak. Kodama blev hans parhäst också i fortsättningen. Kodama var före kriget en nationalistisk aktivist som arresterats två gånger, bl.a. för inblandning i ett försök till statskupp. Religionshistorikern Johan Engblom, som varit medarbetare på japanska radion, har iSvD beskrivit honom som en företagsam man med låg moral. Under den japanska ockupationen av delar av Kina samlade han för japanska marinens flygkår in metaller och annan materiel, som behövdes för krigsansträngningarna, men för egen del dammsög han dessa områden på guld, koppar, radium och platina och ägnade sig dessutom åt handel med opium. Allt detta gav honom ofantliga rikedomar, och dessa pengar använde han efter frigivningen ur fängelset tillsammans med Kishi för att betala alla parlamentsmedlemmar som tillhörde LDP, enligt uppgift med platina och diamanter. Ett av villkoren han ställde var att dessa ledamöter skulle stöda bevarandet av kejsardömet. Senare valdes premiärministrarna av gruppen kring Kodama.
Rubriken på Engbloms artikel 2003 var ”Kodamas miljarder styr ännu Japan”, och Kishi bidrog uppenbarligen fram till sin död till detta styrande.
Shinzo Abes pappa,
hans farfar och hans morfars bror Eisaku Sato har också varit politiker (Sato var långvarig premiärminister), men det verkar som om Kishi skulle stå honom närmast. Åtminstone har Abes politik varit mycket nationalistisk och konservativ. Han har förklarat att han egenhändigt vill skriva en ny konstitution i stället för den som USA påtvingade landet.
Han har också tagit tillbaka Japans halva erkännande från år 1993 att krigsmakten tvingade ett stort antal kvinnor runtom i Sydostasien att bli sexslavar – han anser att de ställde upp frivilligt. Frågan har varit känslig i långa tider och i ett slags kompromiss upprättade japanska regeringen en stiftelse som med privata pengar betalade ut ersättningar till forna sexslavar. Pengarna var privata så att regeringen inte skulle behöva erkänna sitt ansvar. Många regeringar i Sydostasien godkände inte denna uppläggning, just för att den inte innebar ett riktigt erkännande, och följden blev att bara få av de forna sexslavarna tog emot de pengar som erbjöds dem.
Den nya nationalismen under Abe innebär också att historieböckerna skrivs om. Man ska inte längre tala on massakern i kinesiska Nanking, eftersom den inte är bevisad (japanska ambassaden protesterade t.ex. mot en recension i KU av en amerikansk bok om massakern). Abe kräver mera nationalism i skolorna, vilket utom nya läroböcker också innebär att skolbarnen varje morgon måste hissa flaggan och sjunga nationalsången.
Allt detta har kanske gjort honom populärare i hemlandet, men fjärmat honom från omvärlden, utom USA.
Peter Lodenius
