Han anser vidare att kyrkan numera gjort bot för sin hårda inställning mot de röda genom att under senare årtionden välsigna röda massgravar och andra gravar (det är säkert småsint att undra hur många av de arkebuserade som var intresserade av en sådan välsignelse). Nu borde arbetarrörelsen i gengäld be om förlåtelse för de rödas framfart och speciellt morden på sex präster och fyra kaplaner.
Det var naturligtvis tio dödsoffer för mycket, men man kan undra lite över Viialainens proportioner, med tanke på de tiotusen andra offren för kriget (2/3 röda, 1/3 vita). Och om arbetarrörelsen borde be om ursäkt, borde kanske också arbetsgivarrörelsen göra det? Och vilka personer är det som i dag borde bära ansvaret för det som skedde för snart 90 år sedan?

Att ta tillbaka
ursäkter för gångna oförrätter är inte alla gånger så lyckat. Nicolas Sarkozy lovade i sin presidentvalskampanj i Frankrike inte bara att föra landet tillbaka till tiden före 1968, utan han talade också om att göra slut på den ovana som förekommit i Frankrike på senare år att ångra endel skeden i Frankrikes historia, som slavhandeln, kolonialismen och Vichyregeringens medverkan i elimineringen av judarna. Det kanske kan finnas ett och annat att diskutera, men det är inte värt att göra det eftersom ”Frankrike alltid till slut gjort det rätta”.
Indirekt är det företrädaren Jacques Chirac som han tar avstånd från – denne undertecknade år 2001 en lag som officiellt erkände slavhandeln som ett brott mot mänskligheten. Men år 2005 antog den konservativa majoriteten i nationalförsamlingen en lag som krävde att Frankrikes koloniala historia skulle skildras i ett positivt ljus i historieböckerna. Det ledde till kravaller i bl.a. de franska kolonierna Guadeloupe och Martinique som tvingade t.o.m. den hårdhudade Sarkozy, då inrikesminister, att inställa ett besök där.
Författarna Patrick Chamoiseau och Édouard Glissant skrev i ett öppet brev till Sarkozy att lagen syftade till att ”maskera nationens ansvar i ett visst företag (kolonisationen) som den dragit nytta av men som på alla sätt är ofrånkomligen förkastligt”. Men för Sarkozy är det avgörande väl just att kolonialismen var till nytta för nationen.

En kulturell revansch för 1968
har högern till slut tagit genom Sarkozys seger – den tolkningen har åtminstone gjorts. Ändå är det något som verkat motsägelsefullt i hans visioner. I ett av sina sista tal förklarade han: ”I detta val är det fråga om arvet från 1968 ska få leva vidare eller om det ska elimineras en gång för alla. Arvtagarna till maj 1968 har skadat den politiska moralen. De har försvagat medborgarskapets idé genom att svärta ner lagen, staten och nationen.” Men så fortsatte han: ”Se hur tron på att ’pengarna är allt’, tron på kortsiktiga vinster och spekulation, på finanskapitalismens värden, växte fram ur maj 1968 eftersom det inte längre fanns några regler, några normer, någon moral, någon respekt för auktoriteter.” Den tolkningen är ju rätt egendomlig.
Det har mycket riktigt påpekats att Sarkozy på många sätt framstår som en neoliberal iReagans och Thatchers anda, han understryker att det är viktigt att belöna förtjänster och arbete, sänka skatterna, belöna initiativ och strama åt välfärdssystemet  – ”staten kan inte göra för dig vad du inte själv är villig att göra”. Men att krympa staten är inget självändamål för honom, han är i själ och hjärta gaullist och hans tänkande har den vägen, konstaterar David Bell i The New Republic,  rötter i en mycket gammal, mycket konservativ och tydligt paternalistisk strömning i franskt politiskt tänkande.
I sitt segertal betonade han ”arbete, auktoritet, moral, respekt, förtjänster och nationell identitet” på ett sätt som snarare förde tanken till katolska konservativa från början av 1900-talet.
Världens konservativa har firat Sarkozys seger över de ”blaskiga idéerna från maj 1968”, som den exiliranske kolumnisten Amir Taheri uttryckt det – ”Frankrike har börjat lägga en del av sina demoner från 1968 till vila. Och det är med säkerhet en god nyhet för var och en.” Det kan man med säkerhet ha olika åsikter om.

Att vanhelga de döda
är ett sätt att hämnas på historien. Janos Kadar, Ungerns kommunistledare mellan 1956 och 1968, och hans hustru, i tiden personalchef för säkerhetstjänsten, drabbades av det natten till 1 maj. Deras grav vanhelgades, hans skalle stals och också hennes aska är borta. På arbetarrörelsens panteon i närheten hade klottrats ett citat från en nynazistisk rockgrupp om ”mördare som inte borde vila i vår heliga jord”.
Reaktionerna var blandade, det var inte alla som tyckte illa om aktionen. G M Tamás, professor i filosofi vid Budapest universitet och tidigare liberal parlamentsledamot, beskrev läget i en kolumn i The Guardian:
”De östeuropeiska nationerna ser fortfarande sin politik, 60 år efter andra världskrigets slut, huvudsakligen som en konfrontation mellan kommunism och fascism. Så när en f.d. dissident som jag fördömer vanhelgandet av en tidigare fiendes grav får jag inte stöd av de medlemmar av politbyrån som fortfarande i högsta grad befinner sig bland oss. Kanske de är alltför aktiva på börsen.”
Tamás rekapitulerar historien: ”Kádár var inrikesminister 1949, aktiv i skådeprocessen mot sin förre vän och företrädare László Rajk och närvar vid hängningen av honom. Senare arresterades Kádár själv. Som generalsekreterare för det förnyade kommunistpartiet deltog Kádár 1956 i revolutionen, men svängde senare kappan och blev premiärminister för en marionettregering som stöttades av sovjetiska bajonetter. Några av hans närmaste medarbetare hängdes och begravdes sedan med ansiktet nedåt och bakbundna med taggtråd i anonyma gravar. Det tog 30 år att finna gravarna och först då lades de till vila på ett värdigt sätt.”
Det skedde i juni 1989 när vinden hade vänt. Kádár hade hunnit bli dement och packade sin väska i sin anspråkslösa villa i Budabergen för att än en gång bege sig till fängelset. Hans sista tal i centralkommittén var enligt Tamás ett tragiskt nonsens, framfört i en ceremoniell och paranoid stil. ”Det åhördes i förvånad tystnad av de kommunistiska ledarna som beredde sig för att övervaka en omvandling av ekonomin till det mest radikala marknadssystem som mänskligheten känt till.” Talet har bevarats i olika inspelningar, det har gett upphov till skådespel och det har tonsatts.

Det nya politiska läget
förändrade också gatubilden i Budapest. Mänskor som dött i exil, som Béla Bartók eller amiral Miklós von Horthy, begravdes på nytt i staden, medan minnesmärken över gestalter från vänsterns historia eller befrielsen 1945 flyttades till en ironisk statypark utanför Budapest. ”Det som föreföll som en ny start hade retoriskt och symboliskt förändrats till en hämnd från deras sida som besegrades 1945 över dem som besegrade dem – demokrater, liberaler och antistalinistiska socialister, alla ihopbuntade.
Minnesplaketter till gestalter som György Lukács eller Károly och Miklós Polányiförstörs nästan varannan månad. Statyn över greve Miklós Károlyi, som blev den första presidenten i en demokratisk ungersk republik 1918 har ofta bemålats med röd färg och nyligen sattes den i brand. Det förefaller som om alla tecken på den historiska vänstern måste förstöras.”
Den förre (och uppenbarligen också nuvarande) dissidenten Tamás suckar. Den nuvarande center-vänster-regeringen bedriver en neokonservativ politik. Det spelar ingen roll för gatans aktivister. Där fortsätter 30-talets konfrontation mellan kommunism och fascism – liksom på andra håll i Östeuropa. De som protesterar t.ex. mot vanhelgandet av gravar faller mellan stolarna.

Folkmordet på armenier
under första världskriget är en del av historien som Turkiet inte velat erkänna. En svensk forskargrupp reste nyligen  till Turkiet för att undersöka den massgrav som hittades den 17 oktober 2006 utanför byn Dara i sydöstra Turkiet och förmodas härstamma från folkmordet 1915-22. I samband med att massgraven hittades tog nyhetsbyrån DIHA flera bilder som visade massor av skelett som låg på hög i graven. Den 21 april 2007 visade den statliga nyhetsbyrån AA bilder som visar graven helt tömd på skeletten. Nyhetsbyrån ESNA uppger att det enligt bybor och borgmästaren den senaste tiden pågått ”ett febrilt arbete i och kring gravplatsen”.
Vahagn Avedian, ordförande för Armeniska riksförbundet i Sverige, fördömer det inträffade som inget annat än ett uppenbart försök till förstörelse av bevis för folkmordet.
”Den turkiska staten har genom sitt agerande indirekt erkänt folkmordet på armenier och andra minoriteter, samtidigt som man visat ett tydligt förakt för den akademiska världen och respekten för de som brutalt mördades eller dog till följd den politik som skådades i Turkiet under första världskriget och som än idag inte har fördömts och därmed uppenbarligen kan fortlöpa in i våra dagar”, säger han.

Lapporörelsen
har också återuppstått i den nya tiden. Numera riktar aggressionerna sig mot utlänningar, speciellt ryssar, men också afrikaner. I yrkesinstitutet i Lappo studerar ett antal ryska elever, närmast från Ingermanland. Under några veckor har tre av dem fått sina ryskregistrerade bilar brända, och skadegörelse har skett på fyra andra ryska bilar som fått fönster krossade, plåtbucklor och frätande vätskor på motorhuven. Det är fråga om ungdomsgäng som hotat inte bara bilarna utan också deras ägare.
I Suomen Kuvalehti intervjuas stadsdirektör Paavo Latva-Rasku, som förklarar att staden inte kan göra något: ”Sådana här problem måste ses som riksomfattande frågor, om man nu en gång vill ha flera utländska arbetare till Finland. En enstaka kommun kan inte lösa dem, vi kan inte leka polis.”
Polisen i Lappo är visserligen nog medveten om problemen, men tror inte det är fråga om rasism. (Oerhört få utslag av rasism har hittills upptäckts av polisen i Finland.)