Konstigaste EU-landet
är utan konkurrens Polen. Polen är antagligen det EU-land där det samhälleliga tänkandet mest avviker från EU-genomsnittet. Det hindrar inte polska ledare från att gå in för att deras fixa idéer, om det så är dödsstraff eller abortförbud, genomdrivs i hela EU.
”Polackerna är i förhandlingar alltid övertygade om att de har rätt. Om jag själv var den enda i klassen som var en av annan åsikt skulle jag nog fundera om det kunde hända att jag själv hade fel”, sade i våras en EU-tjänsteman till HS.
Kommentaren kom apropå en forskningsrapport som visade att Polen varit sämst av alla 27 medlemsländer när det gällt att genomföra de samhälleliga förändringar som man beslöt om i Lissabon 2000. Det handlade om innovationer, sysselsättning, utbildning, liberalisering av ekonomin och hållbar utveckling. Bäst klarade sig Danmark, Sverige och Holland i jämförelsen.
Men Polens nuvarande extremkatolska regering är inte särskilt intresserad av det slagets reformer, eftersom de kan minska respekten för Gud och fosterlandet. På polskt håll har man visat på Spanien som ett avskräckande exempel, ännu för några årtionden sedan var det ett djupt katolskt land, nu är det hur sekulariserat som helst.

Utrensningen av kommunister

har varit en av huvudregeringspartiet Lag och Rätts kungstankar. Partiet leds ju av president Lech Kaczynski och hans identiska tvillingbror Jaroslaw, som är premiärminister. Det kan vara praktiskt att kunna fördela arbetet med att styra landet på det sättet, men det kan också vara förrädiskt. Om den andra viktiga personen i landet alltid har precis samma åsikt som man själv ökar det säkert ens övertygelse om att man har rätt.
Den övertygelsen har bröderna visat också i fallet med lagen om lustration, ett ord som innebär rituell rening och i ett så starkt katolskt land som Polen associerar till bikt och ånger. Lagen syftar till att identifiera och rensa ut dem som under den kommunistiska tiden var informatörer för säkerhetstjänsten SB. Enligt lagen som trädde i kraft den 15 mars skulle alla högre statstjänstemän, diplomater, professorer, advokater, rektorer, chefer för statsägda företag och journalister födda före 1972 fylla i en blankett och svara på frågan om de samarbetat med de forna kommunistiska säkerhetstjänsterna. Blanketten skulle senast den 15 maj lämnas till ifrågavarande persons förman och sedan gå vidare till Institutet för nationens minne – ett namn med orwellsk klang – som granskar den och antingen utfärdar ett ”renhetsintyg”, eller så inte. Utan det intyget skulle de personerna ifråga få yrkesförbud för tio år. Omkring 700 000 personer skulle omfattas av lagen och det har beräknats att det skulle ta upp till 17 år för institutet att behandla alla fall.
Det visade sig dock att flera av landets mest respekterade forna dissidenter tyckte så illa om tanken att de vägrade gå med i processen och ombudsmannen för mänskliga rättigheter drog saken inför författningsdom-stolen. Lag och Rätt (med den polska förkortningen PiS) försökte på alla sätt förhindra ett utslag från domstolen före den sista blankettinlämningsdagen. Domstolen kom dock den 12 maj med sitt utslag som förklarade att lagen på flera punkter var författningsvidrig. Domstolens ordförande Jerzy Stephen kritiserade samtidigt regeringen: ”En rättsstat bör inte sträva efter hämnd utan efter rättvisa. En sådan här kontroll får inte leda till straff.”
De styrande bröderna vägrar dock att ge efter. Premiärministern har hotat med att ställa domarna i författningsdomstolen inför rätta. Han ser ingen annan förklaring till domstolens inställning än att den fortfarande kontrolleras av den forna kommunistiska militära underrättelsetjänsten.

Bronislaw Geremek
var en av dem som vägrade skriva under. Han är en av landets mest ansedda forna dissidenter, en av ledarna för Solidaritet, senare utrikesminister, nu ledamot i Europaparlamentet. Han skrev under ett motsvarande papper år 2004 när han blev invald, nu har han sett det som förnedrande att göra det på nytt. Följden är att regeringen redan förklarat att han förlorar sitt mandat i Bryssel.
Han säger till franska Le Monde att han redan 2004 hade en känsla av att han levde i kung Ubus land, alltså i ett absurt samhälle med irrationella, sinnesförvirrade bestämmelser.
Under de tre åren i Bryssel har ingenting hänt som förändrat hans situation. När regeringen nu kräver att han än en gång undertecknar en sådan deklaration, under hotet att han annars förlorar sin plats i Europaparlamentet ser han det som en kränkning av rättsstatens principer och ett hån mot sina väljare.
När saken kom upp till debatt i Europaparlamentet väckte hotet mot Geremek, en av parlamentets mest ansedda ledamöter, stark kritik, vilket fick representanterna för de polska regeringspartierna att protestera våldsamt. Daniel Cohn-Bendit, en av de grönas ledare, utbrast då: ”Polackerna har blivit galna” och han sade också: ”Vi har kämpat ned stalinismen tillsammans med Geremek och utan att tveka kommer vi att försvara vår kollega mot en regering som agerar på ett stalinistiskt och fascistiskt sätt”.
Geremek förklarade i en kommentar skriven för Le Monde att lustrationslagen bryter mot moraliska normer och hotar yttrandefriheten, mediernas självständighet och universitetens frihet. Den lägger grunden för ett ”sanningsministerium” och en ”minnespolis”. Den gör medborgaren maktlös mot nedsmutsningskampanjer och försvagar hans rättsskydd. Lagen visar att makthavarna styr genom att utnyttja och skapa konflikter. Den skapar en känsla av oro och av att medborgaren är fullständigt prisgiven åt makten.
När han protesterar mot lagen genom att inte på nytt underteckna en deklaration är det inte en politisk handling utan han hoppas att det kunde få de styrande på bättre tankar.
”Jag slåss inte för min egen personliga sak. Jag slåss för ett demokratiskt och europeiskt Europa.”
Men de styrande har inte gett efter en millimeter. Så är också deras målsättning en helt annan.
Premiärministern har beskyllt Geremek för att ”skada sitt fosterland” och ”provocera fram en anti-polsk affär”.

Förlorarnas hämnd

kallar Adam Michnik detta skådespel. Michnik, som under 70- och 80-talet var en av de ledande gestalterna i den polska demokratirörelsen, är sedan länge chefredaktör för den viktigaste polska tidningen Gazeta Wyborcza. I en kolumn som publicerats i DN (11.5) och många andra tidningar i och utanför Europa ger han en skarp analys av utvecklingen i Polen (och andra postsocialistiska stater) efter kommunismens fall:
”Varje revolution har två faser. Först kommer en kamp för frihet, sedan en maktkamp. Den första får den mänskliga själen att sväva och lockar fram det bästa ur människor. Den andra släpper loss deras sämsta sidor: avund, intrigerande, girighet, misstänksamhet och krav på hämnd.”
Solidaritet hade under nästan hela 80-talet tvingats att verka under jorden, men kunde vid decenniets slut på nytt komma upp till ytan och delta i rundabordssamtal med regimen.
”Solidaritet anammade ett synsätt som byggde på kompromiss snarare än hämnd och kom att omfatta idén att ett Polen för alla var att föredra framom ett land där allmäktiga vinnare stod mot förtryckta förlorare. /…/ T.o.m. postkommunisterna accepterade principerna om parlamentarisk demokrati och marknadsekonomi.”
Någon form av uppgörelse borde kanske ändå ha ägt rum. Vissa ledande kommunister klarade sig minst lika bra som ledande kapitalister. Det forna kommunistpartiet klarade sig en tid så bra under sitt nya socialdemokratiska namn att de en tid satt i regeringen. Korruptionsskandaler fick partiet på fall. Pendeln slog fullständigt över till den andra sidan (som den gjort i många andra postsocialistiska stater). Michnik konstaterar att ”en känsla av orättvisa ledde till förbittring, avund och en negativ energi med inriktning på hämnd mot tidigare fiender och gamla vänner som föreföll framgångsrika”. Dessa negativa känslor drev också dem som nu kom till makten:
”I dag styrs Polen av en koalition av revanschister med ett förflutet inom Solidaritet, av provinsiella postkommunistiska bråkmakare, av arvtagare till chauvinisterna från tiden före andra världskriget, av främlingsfientliga och antisemitiska grupper och av personer ur kretsen kring Radio Maryja, språkrör för en etnoklerikal fundamentalism.”
Följderna av ett sådant styre är oroande: ”Domstolarnas auktoritet undergrävs, författningsdomstolens auktoritet attackeras, administrationen korrumperas och åklagarna politiseras. Vardagens sociala liv regleras på ett repressivt sätt.”
De styrande tycker såpass illa om Michniks kommentarer att de skapat uttrycket michnikowszczyzna, som ska uttrycka det moraliska förfall i Polen som Michnik åstadkommit.

Kulturell hegemoni
är regeringens viktigaste mål. Den polske journalisten Dariusz Zalega konstaterade i en artikel i Le Monde Diplomatique i höstas att bröderna Kaczynskis regering inte genomfört några nämnvärda ekonomiska reformer, utan att deras intresse varit helt inriktat på att erövra en kulturell hegemoni. Utrensningar har skett i de statliga media och opålitligt folk har ersatts med pålitligt. Regeringen stöds också av Radio Maryja, som drivs av en också i polska förhållanden extremt konservativ fundamentalistisk och antisemitisk katolsk riktning. Också landets ledande dagstidning Fakt, en tabloid som ges ut av tyska Springer, stöder tvillingarna.
För en viktig del av processen svarar Institutet för nationens minne, som enligt Zalega ”ihärdigt omtolkar historien enligt deras behov som nu är vid makten och försöker utplåna vänsterns historiska roll”. Zalega konstaterar avslutningsvis att tvillingarna som barn spelade huvudrollerna i filmen De två som stal månen. Nu finns det de som antyder att de inte nöjt sig med månen – nu tar de hela Polen…
Den radikalaste aktören är ändå undervisningsminister Roman Giertych, ordförande för det minsta regeringspartiet LPR, polska familjeförbundet. Han har bl.a. drivit på ett förbud mot ”homosexuell propaganda” i skolorna (och menar då upplysning om homosexualitet). I Europaparlamentet har man varnat att en sådan lag skulle strida mot europeiska mänskorättskonventioner.
Men i Europaparlamentet har man ännu större problem med Romans pappa europarlamentarikern Maciej Giertych, som gett ut först en antisemitisk pamplett, sedan en homofobisk pamflett med parlamentets logo. Dessutom har han ordnat en konferens mot darwinismen, för kreationismen. Frontlinjerna i dessa debatter har gått mellan en del av Polen och resten av EU.
Vad är då förklaringen till att en del polacker alltid är övertygade om att de har rätt, fast alla andra skulle ha en annan åsikt? En förklaring kan ligga långt tillbaka i historien – se uppsnappat på föregående sida.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.