Ändå verkar det som om åldersgränsen på 18 år är tänkt att fungera som en form av kvalitetsförsäkran. I EU-dokument ser man begrepp som ”demokratisk läskunnighet”, förmågan att delta aktivt i det omgivande samhället. En förmåga som, helt tydligt enligt diverse institutioner, skall tränas upp redan i unga år för att sedan utnyttjas till fullo efter 18 år fyllda.Frågan är ju då vilken form av kompetens vi är på jakt efter. Och vilken sorts kunskap och kapacitet som barn och unga då alltså inte kan ha? För någonstans är ju meritokratins tanke om kompetens som en förutsättning för deltagande bara förenlig med ett demokratiskt tänkande om vi utgår ifrån att alla är kompetenta. Om vi omfattar tanken om att alla, du och jag och vi, är experter på någonting. Och det här med att vara expert på saker och ting som berör ens egen vardag kan vi väl inte påstå att barn inte skulle vara. Barn har alltså samma intressekompetens som alla andra; alla känner själva till vad som är bäst för dem.
En viss sakkunskap är en förutsättning för beslutsfattande, eller helt enkelt koll på de lagar och de system vi har i vårt samhälle. Å andra sidan hävdar jag att det finns vuxna en masse som inte heller har den sakkunskapen… Barns oskuldsfullhet och naivitet ses ofta som en svaghet när det gäller att handla rationellt, men jag undrar om inte samma egenskap är en enorm styrka när det gäller att handla moraliskt; ett barn skulle aldrig, aldrig, aldrig krasst utvisa Halide Latifi. Barn har alltså en viss etisk kompetens, som vi skulle behöva mycket mer av i politiken. För den etiska kompetensen utgör förmågan att se det allmännas bästa när man fattar beslut.
Och alla dessa dokument och formuleringar om hur barn skall höras och hur deras åsikt väger extratungt i frågor som berör barnet, men vilka dessa frågor är förblir rätt oklart. Och ändå hävdas det att barn och ungdomar är inkompetenta och deras rättigheter avgörs alltför ofta med hänvisning till vuxnas intressen. Jämför med kvinnosaksfrågor – tänk om någon plötsligt menade att kvinnors rättigheter är beroende av den potentiella nyttan för män!

Riksdagsvalet kom och gick. För första gången någonsin hade Finland en väljarkår vars medelålder översteg 50. Som ung kandidat är det svårt att finansiera en kampanj, det är svårt att få uppmärksamhet i media och det är svårt att få fram ungdomsperspektivet och den expertis man har. Utöver studiestödet rymdes inte många ungdomsfrågor med i valrörelsen, och vid de flesta valdebatter fanns en glad eller mindre glad pensionär som ledde in diskussionen på frågor kring det brutna indexet. Inte alls konstigt att allt färre ungdomar röstar. För fyra år sedan blev en under 30 invald, nu i år var det två. Två är flera än en, men skulle riksdagen representera befolkningen skulle vi vara uppe i närmare 40.
Och jag undrar om vi inte borde fundera på att införa någon form av kvot för att garantera att också ungdomarna ges en reell möjlighet att påverka. Man kunde egentligen bygga upp det enligt det d’hondtska systemet och liksom ha en egen lista för ungdomskandidaterna, som en del av partiernas listor. Idag kämpar ungdomskandidaterna om det lilla utrymme som finns och äter ganska långt upp varandras röster. Med någon form av eget system kunde vi stöda varandra och samla ett tilräckligt stort gemensamt röstetal för att få åtminstone ett par ungdomar invalda.

Undersökningar visar att allt fler barn och unga mår dåligt och att de helt enkelt inte finner sin plats i samhället. Under de 20 senaste åren har ungdomarnas röstningsprocent sjunkit med cirka 20 procent. Och aldrig har ungdomen varit så högutbildad och aldrig har så många ungdomar varit arbetslösa. Samtidigt har Finland demografiångest, och i väntan på dedär 100 000 invandrarna är ju det enda vettiga att se till att vi åtminstone tar hand om de ungdomar vi har. Då krävs betydande satsningar, och betydande satsningar som utvecklats tillsammans med ungdomarna. Fram till att ungdomskvoten införs kan vi koncentrera oss på att sänka röståldern till 16, utveckla skoldemokratin i våra skolor och mekanismerna för att höra ungdomar i kommunerna.