Tillbaka till klassamhället
Det beror till en del på att realinkomsterna ökat mest för de rikaste, speciellt mycket för den allra rikaste promillen. Detta beror i sin tur på att skatternas utjämnande verkningar minskat klart sedan 90-talet på grund av skattesänkningar. Samtidigt har den relativa fattigdomen – mätt som andelen av dem som har mindre än 50 eller 60 procent av medianinkomsten – ökat under 90-talet. En orsak är långtidsarbetslösheten, en annan de nedskärningar i socialskyddet som gjordes under depressionen, och som inte senare återtagits. Det har lett till att fattigdomen fördjupats.
Också opinionsklimatet
har förändrats. Tuomala citerade samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen som sagt att man måste acceptera att det går bra för någon och Ilkka Kanerva som ansett att det bara är en fråga om hur man räknar.
Till en del handlar det om internationella trender, förändringarna motiveras med globaliseringen och skattekonkurrensen med länder som Estland. Den progressiva beskattningen angreps av konservativa politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher i början av 80-talet. Men Tuomala pekade också på en faktor som är speciell för Finland: möjligheten att föra över inkomster till kapitalbeskattningen där procentsatserna är klart lägre. Det ska löna sig att arbeta, säger man, men menar att det ska löna sig att ha kapital.
Den växande ojämlikheten i samhället leder till ökande skillnader inom t.ex. hälsovården. När det gäller pensioner har de privata arrangemangen fått en så stor betydelse att det blivit en lönsam sektor som finansbranschen befrämjar.
I Finland nådde man aldrig upp till en lika hög andel av sysselsättningen för den offentliga sektorn, eftersom t.ex. vården i högre grad varit privat. Det har begränsat möjligheterna att befrämja sysselsättningen genom offentliga åtgärder, speciellt som privatiseringen och externaliseringen har krympt den offentliga sektorn.
Allt detta innebär enligt Tuomala att man kan tala om klassamhällets återkomst. Det är en process som ger näring åt sig själv. Ekonomisk ojämlikhet försvagar välfärdssamhällets livskraft. Denna försvagade livskraft leder i sin tur till att den ekonomiska ojämlikheten ökar.
Regeringsprogrammet
innehåller element som enligt Erkki Tuomioja kan skärpa situationen. Han konstaterade att de värden som upprätthållit den nordiska välfärdsstaten redan en tid har försvagats. Solidaritet och gemenskapskänsla har varit starkare värden i Norden än på många andra håll. De har försvagats och i stället har beundran för framgång blivit starkare.
Hittills har Tuomioja ändå ansett att medborgarna på det stora hela fortsätter att försvara välfärdsstatens grunder, men nu är han inte längre säker. När de privata lösningarna blir allt vanligare på t.ex. pensionernas område leder det till att stödet för de allmänna lösningarna minskar.
– En relativt hög skatt har accepterats så länge man fått valuta för pengarna. Hittills har det fungerat, men jag är rädd för att vi nu är inne i ett skede där den grunden börjat spricka upp.
Den rädslan hade förstärkts när han läste regeringsprogrammet, där man t.ex. betonar utvecklandet av privata hälsovårdstjänster.
– Om regeringen får förverkliga denna politik i fyra år blir resultatet ett alltmer delat Finland där marginaliseringen ökar och där de offentliga välfärdstjänsterna körts ned.
– Om det var fråga om en kamrersekonomi där man vill spara på statens utgifter skulle det inte vara så farligt, sådant hör till saken. Man här är det fråga om ett klart nyliberalt resonemang.
I ärlighetens namn medger Tuomioja att sådana tendenser nog funnits också under tidigare regeringar, där socialdemokrater ingått. text&foto:
Peter Lodenius
