TILL JAZZEN MED HISS

Filmens historia är intimt förenad med jazzmusikens.

I samma stund som den gamla hissen stannar på vårt våningsplan hörs ett pip. Grannen påstår att det är vår hund som utrycker sin glädje över att någon kommer hem. I mina öron låter det som några korta, men intensiva toner av Miles trumpet.
Louis Malles film Till galgen med hiss från 1947, har etsat sig fast i mitt medvetande. Men inte på grund av filmens handling (en kvinna, Jeanne Moreau, planerar med hjälp av Maurice Ronet att ta livet av sin make), utan tack vare Miles Davis’ melankoliska, improviserade, men samtidigt kyliga och intellektuella musikaliska illustration. Det är via den filmen, jag som tonåring smög mig in för att se den i en studentklubb i Gdansk, som jag stiftade bekantskap med Miles Davis.
Vad är en film utan musik? Några människor färdas i en hiss. En bil kommer fram till ett hus, någon kliver ur. En båt gungar i hamnen, en annan båt närmar sig. En man med en yxa i handen går på en skogsstig. Utan stämningsskapande musik blir det helt vanliga, föga intressanta händelser. Men med hjälp av musikaliska suggestioner anar vi att det är mördaren som kliver ur bilen, att motorbåten som närmar sig har i syfte att köra in i den lilla båten i hamnen, mannen i skogen är inte på väg för att hämta ved…
Jazzmusiken karakteriseras av en speciell sorts expression (ofta nödvändig i film) som inte går att ersätta med någon annan sorts musik. Den gör det möjligt att skapa en särskild motorik, viktig för att musikaliskt underbygga visa situationer i bilden, skrev jazzmusikern och filmmusiktonsättaren Krzysztof Komeda.
Skivan med inspelningen av musiken till Till galgen med hiss ingår självklart i min samling av jazzskivor. Men filmen har inte fått plats på hyllan med mina många favoritfilmer. Där musiken är för starkt exponerad kan den försvåra mottagandet av filmen, som i första hand är en visuell kontart, skrev Komeda vidare. Och han visste vad han talade om. Hans filmäventyr började redan på 50-talet med Roman Polanskiskortfilm Två män och ett skåp. Listan på filmer, många av dem internationellt kända, odödliga och tidlösa klassiker, har han skapat musiken till – t.ex. Polanskis Kniven i vattnet, Cul-de-sac, Rosmary’s Baby, men också till Henning Carlsens Svält. Listan är lång, över sextio titlar.

Jazzstjärnorna blir filmstjärnor

Låt oss nu ta ett kliv tillbaka från femtiotalets Europa till slutet av tjugotalet i Amerika. I oktober 1927 hade filmen The Jazz Singer premiär. Ett år efter att den allra första ljudfilmen, Don Juan, visats för biopubliken i USA hade tekniken redan gått vidare – i 25 procent av The Jazz Singer användes synkroniserande dialoger och vokala inslag för första gången. Filmen berättar en historia om en judisk pojke från nedre East Side i New York, som trotsar både familjetraditionen och föräldrarna. Istället för att bli kantor väljer han att fly för att förverkliga sin dröm – att bli jazzsångare. Med jazzstjärnan Al Jonsoni rollen som den unge mannen blev filmen en dundrande succé. Den nominerades i tre kategorier och fick en Oscar för ”pioneer outstanding talking picture, which has revolutionized the industry”.
Några år senare kom The King of Jazz med Bing Crosby och The Rhytm Boys and Gershwins Rhapsody in Blue. 1937 kom Busby Berkeleys Hollywood Hotel med Benny Goodman Band, Gene Krupa och Lionel Hampton. 1946 gjordes The Jonson Story,en historia om Al Jonsons liv, med Jonson dubbande Larry Parkings, och med som skådespelare i en liten episod.
Filmens historia är alltså från början intimt förenad med jazzmusiken. Genom åren producerades historier om jazzmusiker och jazzorkestrar, sådana där en stor del av handlingen utspelar sig t.ex. på en jazzklubb och där jazzen är intimt förknippad med handlingen, samt filmer där jazzen endast utgör en musikalisk illustration.
Filmer om jazzmusiker och jazzband dominerade framför allt i början av ljudfilmens historia. Jazzmusiken var oerhört populär och jazzstjärnornas glans var så stor att filmproducenterna satsade på dem som ett säkert kort: Filmer med och om Glenn Miller och hans band var givna succéer – som t.ex. Orchestra Wifes från 1942 och The Glenn Miller Story från 1954, med Louis Armstrong och Gene Krupa. I Sverige görHasse Ekman Jazzgossen, med musik av bl.a. Kai Gullmar och sång av Alice Babs.

Swinging paris

Sextiotalet innebar en renässans för filmer om jazzmusiker. Men handlingen förflyttades liksom intresset för de amerikanska jazzmusikerna till Europa och framför allt till Paris. Den Oscar- och Grammynominerade Paris Blues från 1961, är en berättelse om två jazzmusiker och deras möte med två kvinnliga turister. I en av rollerna ser man Louis Armstrong, för musiken står Duke Ellington. Huvudrollsinnehavaren Paul Newmanspelar egenhändigt komponerad musik tillsammans med Armstrong. Paris Blues är i själva verket ett samtidsdokument, ett dokument över det coola i det tidiga 60-talets Paris – som på två decennier blivit jazzens huvudstad och gästats av de allra största, från Miles Davis till Billie Holiday, som uppträdde där 1954:

To April in Paris, chestnuts in blossom
Holiday tables under the trees
April in Paris, this is a feeling
That no one can ever reprise

Filmen Lady Sings the Blues om Billie Holiday från 1972, var enligt många jazzkännare en besvikelse – en historia som kunnat handla om vilken som helst jazzsångerska, medDiana Ross som föga trovärdig Billie. Bättre lyckades regissören Bertrand Traverniermed Round Midnight 1986, där Dexter Gordon spelar huvudrollen som Dale Turner, en jazzprofil baserad på två kända musiker: Bud Powell och Lester Young. Utom att ha skrivit musiken spelar Herbie Hancock även rollen som Eddie Wayne. I filmen uppträder också, som sig själva, storheter som John McLaughlinWayne Shorter, Ron Carter, Freddie Hubbard, Palle Mikkelborg, Mads Vinding med flera. Round Midnight som fått sammanlagt åtta priser och sex nomineringar är, trots det fiktiva innehållet ett tidlöst dokument över en era i jazzens historia.
I slutet av 1980-talet gjordes i USA Let’s get Lost, en dokumentärfilm om Chet Bakeroch 1990 Listen up. The Lives of Quincy Jones med Dizzy Gillespie, Lionel Hampton, Jesse Jackson, Frank Sinatra, Miles Davis och Ella Fitzgerald. Ingen av dem fick samma genomslag som Traverniers Round Midnight. Det intressanta är att alla tiders bästa jazzfilm inte gjordes av en amerikan, utan av en fransman – en stor entusiast för både jazz och amerikansk film.

Kultfilmernas tonsättare

När det gäller filmer med musik skriven, spelad eller improviserad av jazzmusiker och filmer med jazzmusikalisk bakgrund skriven av filmmusikkompositörer, får man inte glömma Bernard Herrmann, en legendarisk tonsättare till musiken i bl.a. Citizen Kane(1941) och till nio av Hitchcocks filmer, av vilka Psycho är det mest berömda exemplet på vad rätt musik kan göra med scener som börjar helt trivialt, med en dusch. Herrmann var inte jazzmusiker utan mångsidig filmmusiktonsättare med ett förflutet som dirigent, och han behärskade alla musikstilar. Han anlitades ännu som gammal avMartin Scorsese för att skriva saxofonmusik till Taxi Driver (1976) med den i sitt privatliv saxofonspelande Robert de Niro i huvudrollen – liksom så många andra av de filmer Herrmann medverkat i har den blivit en kultförklarad rulle. Herrmann dog några timmar efter att ha avslutat inspelningarna av musiken till Taxi Driver.
Under jazzens historia har allt emellanåt profetior om jazzens död dykt upp. Jazzen spelas kanske mer sällan under en tid, fokus riktas mot nya, yngre musikstilar. Och så plötsligt, år 2000, dyker Wim Wenders och jazzgitaristen Ry Cooders Buena Vista Social Club upp, om en gammal mans kärlek till jazzmusiken. I Michael MannsCollaretal går Vincent, spelad av Tom Cruise in på en jazzklubb och vad spelas där? Miles Davis’ ”Bitchies Brew”. Den karismatiske japanske ledaren för Otomo Yoshihide’s New Jazz Ensemble, har till dags datum – räknat från hans första filmmusik tillShabonandama Elegy från 1999 – skrivit experimentell jazzmusik till femton filmer, senast till Escargot 2005. Yoshihides musik omfattar allt från futuristiska versioner avGerry Mulligans kompositioner till experimentell ”framtidsjazz”.

Jazzens nya roller

Liksom i Paris Blues med jazzentusiasten Paul Newman i huvudrollen och Taxi Drivermed i privatlivet saxofonspelande Robert de Niro, finns i George Clooneys Good Night and Good Luck från 2005, en tydlig koppling mellan regissörens/skådespelarens egna intressen och val av filmmusik. George Clooney, som själv valt alla soundtrack till filmen, är släkt med den nyligen avlidna jazzsångerskan Rosemary Clooney, en av de stora 50-talsstjärnorna.
En annan filmgigant, Luis Bunuel, som älskade amerikansk jazz och spelade banjo i sin ungdom, har dock inte använt jazz som filmmusik. Det är lätt att föreställa sig att om han gjort det, hade hans filmer blivit helt andra filmer – och bättre än de är kan de inte bli. Bunuel hittade en annan källa för sin kreativitet som kunde tillfredställa hans avståndstagande från det kommersiella samhället: surrealismen.
Clooneys Good Night and Good Luck vore inte samma film – säkert lika viktig med tanke på sitt brinnande innehåll men inte samma – utan den musikaliska bakgrunden, utan den ständigt närvarande jazzmusiken och utan sångerskan Dianne Reeves, en av de bästa jazzsångerskorna i världen. Hennes senaste album, som fått flera priser, innehåller musik från Clooneys film, musik som inte på något sätt är illustrerande och som klarar sig helt på egen hand, men som samtidigt ändå är vital för filmens handling. Musiken i Good Night and Good Luck är ett exempel på hur jazzens roll från kontemplerande och underhållande förvandlats till politisk.
Jazzen är inte död. Jazzen har blivit mogen.

Elzbieta Jasinska Brunnberg

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.