Det är bra att vi i vår krets har Hannes Nykänen; han vet allt om vänsterns historia och dessutom vet han också hur vänstern inför nuvarande och kommande utmaningar ska lösa sina problem (se Ny Tid 17/2007). Det är bara en gång på ett par hundra år vi träffar på sådana andens giganter. I mitt eget stilla sinne kom jag nästan att associera till min ungdoms stora idol G.W.F. Hegel.
Hegel var ju också (som Nykänen?) historiefilosof, men han hade förstås mera svepande formuleringar. Vår Nykänen är tack och lov mera konkret. Det är bara det att Nykänens historieskrivning verkar ännu besynnerligare än föregångarens. Personligen visste jag t.ex. inte att Lenin och Stalin var de stora hjältarna för 70-talets vänster. Trots allt satt jag under det decenniet satt på några ledande positioner både i SDP, DFFF och FKP.
I min outgrundliga naivitet trodde jag att det var Bernstein (SDP) och Gramsci,Lukacs, Marcuse, Adorno, Horkheimer, Benjamin och Althusser som var förebilderna för det som då kallades vänstern. Både i Finland, Västeuropa och USA. Det måste alltså ha gått mig förbi att Lenin och Stalin av farbröderna uppfattades som vägvisare. Men jag var ju så ung då, lite över 30!
När historikern Nykänen helt frankt påstår att ”socialismen som politisk rörelse därmed urartade från början”, det vill säga från och med 1960- och 1970-talen, så måste jag nog – trots mitt fridsamma sinnelag – konstatera att socialismen faktisk uppstod under senare delen av 1800-talet. Lenin var mycket ung då och Stalin var mycket späd. Inte ens Lukacs hade publicerat sig.
Det som gjort mig bekymrad vid läsningen av historikern Nykänens ambitiösa text är att han undviker alla nyanseringar. Socialdemokratin har aldrig varit en enhetlig rörelse (och kommer aldrig att bli). På 70-talet fanns det inom partiet både Bernsteinianer (t.ex. Koivisto, Sorsa, Sundquist) men också rena rama maktpolitiker. Inom den radikalare vänstern finner vi många fullfjädrade maktpolitiker (till dem räknar jag beklagligtvis största delen av taistoiterna) och många mer eller mindre blåögda idealister och utopister. Jag är rädd för att jag själv hörde till den gruppen. Procentuellt tror jag faktiskt den delen var rätt stor bland just finlandssvenskarna. Förklara det den som kan!
Då Nykänen talar om ”Vänstern”, talar han i verkligheten om ett så mångfasetterat fenomen att hela snacket om dess död blir meningslöst. ”Vänstern” är inte en på förhand utvecklad ideologi, en utstakad politisk teori eller en given handlingsstrategi. Vore den det skulle den kanske kunna dö. Men ”vänstern” kommer att leva så länge som det finns orättvisor och förtryck. Vänstern kan endast dö, då utopin förverkligats, d.v.s. utopin om ett rättvist, jämlikt och solidariskt samhälle. Jag tror alltså på ett evigt liv för vänstern …
När historikern Nykänen i artikeln byter kläder och förvandlas till samhällsfilosof blir han plötsligt mycket bättre. Men också filosofen säger saker som för mig ter sig märkligt mysteriösa. Inte begriper jag till exempel vad han menar, då han säger att inte bara arbetaren har idag alienerats från sitt arbete utan också själva produktionsenheten har alienerats från det mervärde den skapar. Jag får ingen fason på det här påståendet. Består inte varje produktionsenhet av arbetare som i varje fall under kapitalismen alltid varit mer eller mindre alienerade? Vilken kvalitativt ny insikt ger oss denhär dunkla formuleringen?
Inte förstår jag mig heller på påståendet att kapitalisterna idag använder sig av administrering som verktyg för sin alltmer ökade makt. Det är ju faktiskt ett påstående som två konservativa amerikanska sociologer presenterade redan i början av 1930-talet och som redan då kom att ses som en acceptabel förklaring till kapitalismens förunderliga överlevnadsförmåga. Inte kan ju dethär vara en rimlig förklaring till den förstärkning av kapitalets positioner som vi alla är åsyna vittnen till i denna dag.
Jag är rädd för att det vore fruktbarare att försöka greppa vänsterns föregivna död ur några annorlunda perspektiv. Realsocialismens sammanbrott hade en betydelse, som många ännu inte riktigt insett, både för vänsterns politiska och ideologiska positioner och därmed också för välfärdsstatens existensbetingelser i Väst. Globaliseringen upplevs på det konkreta planet i första hand som en ekonomisk globalisering. Den bärs upp av en lättfattlig – och samtidigt av en för många bekant – nyliberal ideologi som ligger långt från de gamla marxistiska imperialismteorierna.
Vad har vänstern att erbjuda? Stapplande och osäkra experiment i socialistisk riktning i Sydamerika. Än så länge rätt stapplande försök att omformulera globaliseringsproblematiken så att den även seriöst inbegriper den globala miljön, fattigdomen och svälten, den militära upprustningens galenskaper o.s.v. På den nationella nivån har vänstern tillsvidare främst nöjt sig med att försvara uppnådda välfärdspositioner.
Det som idag skulle behövas är förstås avantgarde och attack. Där har Nykänen givetvis helt rätt på samma sätt som då han säger att vänsterns uppgift är att avslöja dolda maktstrukturer och att utöva kritik. I praktiken betyder dethär att avslöja de senaste decenniernas nya ekonomiska, politiska, kulturella och massmediala mekanismer för förtryck och orättvisor. (De gamla känner vi till.)
Men därefter följer – i filosofens tankekedja – ett besynnerligt återfall i den för 70-talets radikalvänster så typiska ekonomismen. Det filosofen Nykänen föreslår för 2000-talets vänster är att den bör fokusera på investeringsförhållandena, eftersom de representerar maktens nivå. Tanken är ju inte precis ny; det svenska försöket med löntagarfonder hade som bekant samma utgångspunkt. Men det gick som det gick. Aldrig har heller en socialisering av bankerna lett till ett rättvisare samhälle.
Om vänstern överhuvudtaget menar allvar med talet om ett rättvist, jämlikt och solidariskt samhälle, måste den nog vara beredd att erkänna att dolda maktstrukturer existerar på alla samhällets och statsmaktens nivåer. Till den delen misstänker jag att vi är tvungna att erkänna att den ekonomistiska enögdheten i marxismen och socialismen mer varit en belastning än en välsignelse. Kanske vänsterns framtida styrka ligger i att den inte är ekonomistisk!
Problemet idag i den rika världen är att vänstern å ena sidan på nytt måste bli konkret och vardagsnära, d.v.s. engagera sig i de behovsfrågor som rör alla och envar och samtidigt bevara tron på universella, allmänmänskliga värden och mål. Vänstern måste lära sig att samtidigt vara både populistisk och universalistisk, både nationell och internationell, både egoistisk och altruistisk. Det finns inte bara en nyckel till framtiden; det behövs en nyckelknippe.
Lars D. Eriksson