834
DN skrev i våras att Jorun Modéns debutroman Samael är ovanligt bra och vuxen för att vara fantasy. Och det är egentligen precis vad jag ville skriva, för det är en bra bok, som förtjänar läsare utanför genrens vanliga fans. Men sen googlade jag lite, och kom till Vetsaga, ett nätforum om fantasy och science fiction, och där blev ju sedan DN-recensenten uthängd som slentrianmässigt fördomsfull. ”Det finns också väldigt mycket bra fantasy. Sluta bli så förvånade över det i varannan positiv recension.”
Men i alla fall. Boken handlar om tre bröder: Samael, Gabriel och Natanael. De lever i en liknande världs som Harry Potter och hans gäng, bröderna hör till de odödliga som har magiska krafter och så finns det vanliga människor som inte fattar någonting. När änglar och drakar slåss och världen räddas tror de det är något meteorologiskt fenomen, typ.
Helst ska odödliga inte alls umgås med vanligt folk, och absolut inte göra barn med dem. Familjens problem är att Natanael förefaller vara en vanlig dödlig och därför aldrig ska få veta vad resten av familjens liv egentligen kretsar kring. Vilket förstås gör honom lite sur när han i tonåren får veta allt i alla fall.
Natanaels kommentarer fungerar som en säkerhetsventil just när det börjar bli lite mycket fantasyjargong för mig. ”De andra kallar den för den Sista striden, men det tycker jag inte om, det låter högtravande. Fast sådan har ju min familj alltid varit så jag borde vara van.”
Den kamp bröderna dras in i handlar just om de odödligas påstådda överlägsenhet, och maktfördelningen mellan deras olika grupperingar – och visar sig inte lösningen ligga i tolerans och jämlikhet.
Modén har byggt upp en egen version av universum med klassiska mytologiska ingredienser från Bibeln till Eddan, det påminner om Neil Gaimans böcker utan att vara något plagiat. JRR Tolkien är antagligen något av en husgud, han tillskrivs rollen som en av de odödliga, och Midgård finns på riktigt, som en av hans Psykoheter (ett slags parallell värld man skapar med tankekraft).
På bakpärmen står det ”Wela Fantasy 15+” men om det nu är en åldersrekommendation kan man strunta i den, jag hade i alla fall älskat den här boken som elva-tolvåring.
Helst ska odödliga inte alls umgås med vanligt folk, och absolut inte göra barn med dem. Familjens problem är att Natanael förefaller vara en vanlig dödlig och därför aldrig ska få veta vad resten av familjens liv egentligen kretsar kring. Vilket förstås gör honom lite sur när han i tonåren får veta allt i alla fall.
Natanaels kommentarer fungerar som en säkerhetsventil just när det börjar bli lite mycket fantasyjargong för mig. ”De andra kallar den för den Sista striden, men det tycker jag inte om, det låter högtravande. Fast sådan har ju min familj alltid varit så jag borde vara van.”
Den kamp bröderna dras in i handlar just om de odödligas påstådda överlägsenhet, och maktfördelningen mellan deras olika grupperingar – och visar sig inte lösningen ligga i tolerans och jämlikhet.
Modén har byggt upp en egen version av universum med klassiska mytologiska ingredienser från Bibeln till Eddan, det påminner om Neil Gaimans böcker utan att vara något plagiat. JRR Tolkien är antagligen något av en husgud, han tillskrivs rollen som en av de odödliga, och Midgård finns på riktigt, som en av hans Psykoheter (ett slags parallell värld man skapar med tankekraft).
På bakpärmen står det ”Wela Fantasy 15+” men om det nu är en åldersrekommendation kan man strunta i den, jag hade i alla fall älskat den här boken som elva-tolvåring.
Jorun Modén: Samael, Wela Förlag 2006, 372 s.
Solveig Arle
