Det som fascinerar mig i Berlin är det oharmoniska, det än överdrivet entusiastiska och aningen krampaktiga, än tungsinta och överdrivet självkritiska, skriver Henrika Ringbom.

Berlinmuren hade alltid funnits där. Om inte som Atlanten, så som Engelska kanalen. En ofrånkomlig gräns som skilde det ena från det andra. Möjlig att överträda, men inte utan risker och besvär (särskilt för dem som kom österifrån). Så när muren föll för snart arton år sedan rubbades den värld som jag fötts till i grunden. Jag var hemma hos vänner och vi satt and-äktiga och upphetsade framför teven och såg på människorna som kryllade kring, på och över de fullklottrade betongblocken. Vi förstod att någonting alldeles avgörande hänt. Men hur avgörande händelserna i november 1989 var för Berlin, för Tyskland, för Europa och hela världen, tycker jag mig ha börjat förstå först när jag den här våren reste till Berlin, för första gången efter murens fall och tjugo år efter min föregående Berlinresa.
Och det var först när jag inför min resa läste Jörn Donners unga, angelägna Rapport från Berlin som jag förstod att Berlins och Tysklands för mig så naturenliga delning i själva verket var en ganska kort parentes, och att jag bara råkat födas under den parentesen – jag är född när det kalla kriget var som kallast, mitt under Kubakrisen.
Rapport från Berlin, som kom ut år 1958, är skriven i repriser under 50-talet. Det är en stad indelad i sektorer som man möter i den. Till en början är sektorgränserna lätta att överträdda. Men med det kalla krigets eskalering och de allt större skillnaderna i levnadsstandard blir gränsen mellan den östra sektorn och de västra sektorerna allt mera laddad, och det som senare skulle bli Västberlin fylls av östflyktingar av vilka en stor del ville vidare till Förbundsrepubliken. Något måste DDR göra för att stävja flyktingströmmen, men muren verkar inte ännu ha varit påtänkt. Tvärtom uttrycker Donner i vart och vartannat kapitel sin egen och berlinarnas förhoppning om en snar återförening.
Den förhoppningen skulle alltså strax läggas ordentligt på is, och återföreningen låta vänta på sig i fyrtio år till. Ännu idag, tjugo år efter ”Die Wende”, har det tyska projektet något nyss upptinat över sig. På planet från Helsingfors läser jag i Die Welt en kolumn med rubriken ”Deutsch, aber glücklich” – som om det fortfarande var tveksamt om man kan besitta båda egenskaperna på en gång. Borta är romantikens förbannelse, Tyskland som fördrömt och tungsint vintersagoland, skriver Werner Schulz, och menar att det är en framsynt och självmedveten nation, försonad med sina mörka och ljusa kapitel, som nu slagit in på vägen till normalitet. Han påminner också om att dagens Tyska förbundsrepublik är den sjätte tyska nystarten på 120 år – och den första som inte följt på blodspillan utan som ett led i en demokratisk utveckling.

Efter några veckor i Berlin känner jag inte riktigt igen Tyskland, åtminstone som det visar sig i Berlin, i bilden av det där strävsamma landet som ansvarsfullt och ödmjukt stretar på för att godtas som en ”normal” europeisk nation bland andra. Det som fascinerar mig i Berlin är tvärtom det oharmoniska, det än överdrivet entusiastiska och aningen krampaktiga, än tungsinta och överdrivet självkritiska. Och den här överdrivenheten och obalansen tilltalar mig. Den återspeglas t.ex. i de monument som staden nu låter bygga åt sig, som det megalomana konglomeratet av futuristiska glas- och stålkonstruktioner vid Potsdamer Platz. Fast just Potsdamer Platz tilltalar mig ändå mera som tanke – för visst är det det vänligare och småskaligare Berlin jag söker mig till under mina dagar där: Kreuzberg, med antikvariat, caféer och Landwehr Kanal, Prenzlauer Berg och Mitte, på gränsen till för hippa stadsdelar fulla med gallerier, boutiquer och coola caféer, och oaser som Dussmanns kulturvaruhus och, på veckosluten, loppmarknaderna i Mauerpark och vid 17 Juni Strasse.
Men ett exempel i mindre skala. På den gata där jag bor, en alldeles vanlig gata i den tidigare arbetar- numera invandrarstadsdelen Wedding, finns liksom överallt annanstans i stan framför husen i trottoarerna ingjutna kopparplattor med namnen på de invånare som deporterades till koncentrationslägren. Strax intill har man försökt piffa upp den annars ganska gråa gatan och målat alla husen runt en gård i ceriserött, citrongult och himmelsblått. I mina ögon blir den här färgprakten en desperat besvärjelse. Det är som om man på det här sättet försökte skyla över och dra uppmärksamheten från de svalg som historien öppnar överallt i stan – och för all del också från de nuvarande missförhållandena, Wedding är en invandrartät och fattig stadsdel med många problem.
Den föresats jag före min resa hade att intressera mig mindre för ”den tyska tyngden” och mera för det levande nuet och framtiden får jag, om nu inte helt avstå från, så i grunden modifiera. Där jag sitter på ett aldrig så hemtrevligt café och dricker min latte macchiato och läser tidningen, tillåts jag inte för många sekunder glömma att det är en stad med en ovanlig och grym historia jag befinner mig i. Det är faktiskt bara drygt 60 år sedan de allierade intog Berlin, Hitler tog cyanid i sin bunker och nazisternas skräckvälde föll. Ännu för tjugo år sedan lät den östtyska regimen gränsvakterna skjuta de av sina egna medborgare som var desperata nog att försöka ta sig över muren till väst. I år har det också gått jämnt trettio år sedan ”Den tyska hösten”, då stadsgerillan RAF kidnappade och mördade arbetsgivarbasen Hanns Martin Schleyer och kapade ett Lufthansaplan till Mogadishu, och ledartrion Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe begick självmord i Stammheim-fängelset. Eftersom dessutom en f.d. RAF-terrorist blev frigiven i mars och en annans nådeansökan behandlas som bäst, fylls tidningarna av material om händelserna för trettio år sedan. Överhuvudtaget behandlas här på högvarv laddade allmänmänskliga frågor som: hur ska man förhålla sig till sitt förflutna? Låta det falla i glömska, eller minnas, och i så fall hur? Och frågan om förtroende och tillit: vem kan man lita på? Och vad händer när man gör det?

Också i stadsbilden tycker jag mig se spår av ett närliggande, militant förflutet. Trots mina tyska vänners sårade protester kan jag inte undgå att finna klädseln överlag militaristisk – gråa, svarta, och murrigt gröna och bruna jackor i uniformsaktigt snitt. Jag föreställer mig att undantagstillståndet lever kvar på ett undermedvetet plan – en mera prosaisk förklaring kan vara att det helt enkelt finns mycket uniformer i omlopp efter DDR:s fall. Också Berlins hundar får mig att associera till undantagstillstånd och gränsbevakning. De är alls inga keldjur, utan ofta meterhöga alerta djur av obestämd ras – en sorts vakthundar i stadsformat. Ofta verkar de faktiskt alertare än sina hussar och mattar, eftersom åtminstone alla Berlins missbrukare och hemlösa verkar ha sin egen hund som vän och vakt.
Ändå är det det levande, lite nymornade, ivriga, kantiga men okonstlade och älskansvärda Berlin som överväger. Som det står i guideboken Lonely Planet besitter Berlin samma egenskaper som björnen i dess vapen – det är en oändligt anpassningsbar stad, nästan beroende av förändringen som livsvillkor och stark nog att uthärda sådant som skulle ta kål på svagare livsformer. Mig höll Berlin utan tvekan flera gånger på att ta musten ur. Men jag återvänder hem till lilla prydliga Helsingfors omskakad och uppfriskad – och fast besluten att låta mig skakas om av Berlin på nytt nästa vår.

Henrika Ringbom

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.