Vappen kom och gick. Den noteras av singaporeanerna varken som arbetarfest- eller suparedag men ju nog av den finländska föreningen i Singapore som hade ordnat överdådig förstamajbrunch på gräsmattan vid botaniska trädgårdens ekodamm. Champagne, vin, öl plus bakverk, piroger, korv, sallad och en massa annat. Säkert ett hundratal finländare i olika dagen-efter-stadier – inklusive de som verkligen inte haft orsak att fira men som ställde upp i alla fall – de Nokia-anställda som på valborgsmässoaftonen hade varslats om uppsägning. Bra timing.
Den sista maj var det Vesak – årest största högtid för buddhisterna. Vesak är Buddhas kombinerade födelse-, upplysnings- och dödsdag. Buddhisttemplen hade ren under ett par veckors tid städats och dekorerats för Vesak. Lyckligtvis berättade en kollega dagen innan att det är en ledig dag, annars skulle jag säkert ha kommit till jobbet som vanligt klockan åtta för att ha en timme för mig själv innan kollegerna dyker upp – och senast vid lunchdags börjat undra var alla håller hus … I detta mångkulturella samhälle har alla ledigt när en grupp firar en högtid.
Som ickebuddhist måste man hitta på nåt annat än att fira Buddha, så jag bokar en bil från car sharing poolen för att åka till ”landsbygden” i Kranji – nånting vi tänkt göra en tid ren – och nånting man också behöver bil för. Kollektivtrafiken som annars är välorganiserad och smidig täcker inte Kranji – det enda område där det finns små fisk-, fågel-, grod-, get- och grönsaksfarmer. På den här lilla ön har allt jordbruk och all djuruppfödning i praktiken förvisats till grannen Malaysia, från vilken alla livsmedel importeras. Naturligtvis börjar regnet ösa ner så snart vi satt oss i bilen, men sitter man i en bil gör det inte så mycket. Vi äter en sen lunch på vegefarmen Bollywood vars namn förklaras av att ägaren är indiska från Mumbai.
Det är mest västerlänningar som sitter vid uteborden på restauranger och serveringar – singaporeanerna föredrar luftkonditionerat. En västerlänning kallas Ang Moh – lär betyda rödhårig på hokkien-kinesiska. Det är ofta västerlänningarna som med varierande framgång ska äta med pinnar, medan kineserna vant hanterar sked och gaffel och smått roat betraktar dessa Ang Moh som kämpar med sina pinnar. Öl till maten dricker bara Ang Moh, kineserna dricker te eller olika konstiga safter och blandningar. Malajerna och muslimska indier dricker vatten eller nåt annat som tillåts av Allah. De singaporeaner som dricker öl dricker det som sällskaps- eller festdryck. Det lokala Tiger-ölet är f.ö. alldeles utmärkt och säljer bra i hela regionen (tips för nästa Tigerfest?).
Så snart man inte vistas inomhus – d.v.s. i luftkonditionerade utrymmen – svettas man kopiöst. Det är säkert bra för ämnesomsättningen (åtminstone vätske-), men man måste ju dricka för att upprätthålla vätskebalansen. Gärna öl då. Som Ang Moh. Men på ett finare ställe kan ölet kosta sex gånger så mycket som på en folklig servering. I början tänkte jag att nåja det är ju inte dyrare än i Finland, men småningom börjar man ju fråga sig varför man ska betala extra för en omgivning som inte nödvändigtvis är trevligare än på folkligare ställen, kanske rentav tvärtom. Också maten på de folkliga s.k hawkers-serveringarna är helt okej – om man håller sig ifrån kinesiska konstigheter som fiskhuvud och hönsfötter, delikatesser här. Har man tur kan man hitta ett stånd som serverar fish & chips. Då måste man beställa en extra portion chips för att komplettera det patetiska dussin chips man får som standard. Susanna påstår att fisken smakar som om den friterats i motorolja men hon brukar falla till föga inför de antingen konstiga eller slemmiga kinesiska alternativen.