Resan börjar emellertid i Purgatorium. Visserligen hägrar Domkyrkans kännspaka torn rakt framför mig när jag rullar nerför Konsavägen, men det är inte den som fångar min uppmärksamhet. Vid de förfallna, utbrända och nerklottrade silorna halvsitter några puligubbar och en puligumma, medan Sillankorvan ensisuoja – Liekkimaja i folkmun – vädrar ut nattens stickande lukter. Snart skall tåget från Tammerfors köra förbi, så jag tar lite extra fart för att hinna innan bommarna kan börja gå ner. Den gropiga vägen är kantad av plastpåsar, glasbitar och annat skräp. En puligubbe gör ett misslyckat försök att hälsa när jag susar iväg mellan de bekanta urgröpningarna.
Sandvägen längs ån är nybyggd. Till höger ser man ner över ån och till vänster – på andra sidan järnvägen – finns Barkers mäktiga bomullsfabrik. Den används nu av föreningar, konstnärer och småföretagare av alla de slag. Fälten är gula av maskrosor och åstränderna av kabbelekor. Ett litet antal av alla de tallar som vi planterade under de nordiska kvinnodagarna för kanske femton år sedan har klarat sig.
Nu bär det av ner mot bron över Vähäjoki och i ett huj är man på Korois udde. Jag stiger av cykeln och går upp till ruinerna av stenkyrkan och det gamla biskopssätet. I söder reser sig Domkyrkans torn på nytt. Sankt Mariekyrkan ligger strax norrut och bredvid mig i sydost finns Sankt Karins kyrka. Exakt här – mellan tre gamla stenkyrkor – är mittpunkten för det medeltida Finland.
Hit kom handelsmän och kyrkfolk längs åarna, som då flöt fem meter högre än nu. De höga vallarna som skyddade udden mot norr finns ännu kvar. Vitaliebröderna – nordtyska sjörövare som härjade i Östersjön i nästan 40 år – lyckades dock förstöra anläggningen år 1396. På plattyska kallades vitalierna ”de Lijkdeelern” – ”de som delar lika” – och de hade rykte om sig att dela med sig åt de fattiga.
Det går en väg över åkrarna mot Hallis. Odlingarna är visst ekologiska så lärkor, fasaner och andra fåglar – rentav nattskärror – trivs. Härifrån hämtades rödleran till det 300-åriga Kuppis tegelbruk, senare mer känt som keramikfabriken Kupittaan Savi. Fortfarande kan man se resterna av linbanan på vilken leran transporterades över ån.
Vid åkervägens slut kommer man till ett oansenligt församlingshem, en S-market, en Hesburgerbar, en pizza-kebabrestaurang, en Lemmikkikauppa och en pub med det ärevördiga namnet Gregorius. Det var påven Gregorius IX som lät flytta biskopssätet från Nousis till Åbo. Det finns en bulla på det.
Vid Hallisforsen måste man välja. Skall man fortsätta rakt över bron för en utsikt som sträcker sig uppåt och neråt över ån, eller skall man vända ner under bron för att ta sig över den gamla smala bron. Den ligger ju närmare forsen, laxtrappan och det vackra vattenverket. Vad man än bestämmer sig för kan man stanna upp för att följa med fiskelyckan för de alltid lika tålmodiga sportfiskarna. Någon välmenande socialarbetare försökte få de hemlösa puligubbarna att intressera sig för fiske vid åstranden, men jag tror att resultatet blev magert. Från Hallis ser man inte att silorna i Raunistula är förfallna. De är imponerande vägmärken som hävdar sig t.o.m. mot domkyrkan.
På sydöstra sidan av ån börjar paradiset. Jag cyklar långsamt under häggarna som blommar över vägen, drar in luften så långt jag kan och sluter ögonen om det inte finns joggare, stavgångare eller hundägare i närheten. Studentbyn, Sankt Karins kyrkogård och ekdungen, som Egentliga Finlands 57 kommuner skänkte Åbo när staden firade att 750 år förflutit sedan Gregorius bulla, flyter förbi på andra sidan vägen. Ekarna står för tätt och somliga av dem dör bort – en symbolisk motsvarighet till den pågående kommun- och servicereformen. Nya, rätt så stiliga, höghus växer fram vid järnvägsbron, så att man inte längre kan beundra Åbos karaktärsdjur Posankan.
Jag vänder brant upp förbi konstnärskomplexet vid Ågatan och stannar för trafikljusen vid Helsingforsgatan. Det är den enda gången jag behöver bry mig om biltrafiken. Om jag måste vänta länge analyserar jag Thomasparkens träd högt uppe på andra sidan vägen. Hur mycket har de återhämtat sig från de köldskador de fick för några höstar sedan?
I Thomasparken är fågelsången intensiv. Också i dag hörs näktergalen. De gamla officersvillorna som nu inhyser musik- och statsvetare är alltid lika vackra. Om någon vecka kommer syrenerna att stå i full blom. Lotta Svärd – som jag först inte tyckte att passade in i den akademiska miljön – väntar som alltid vänligt på att jag skall cykla förbi. Hon har en krans vid sina fötter.
Nu är jag framme vid Folkhälsans dagis och ASA-huset. Det tycks vara någon slags festdag eftersom barnen har fantasikläder och guld- eller silverfärgade stövlar. Lejonflaggorna är i topp. Det tar en stund innan jag fattar att det är precis 100 år sedan den demokratiskt valda lantdagen sammanträdde till sin första session.
Jag ställer cykeln på avsatsen under skyddstaket och stiger in. Lukten av avlopp som torkat, då studenterna övergett ASA-huset för detta läsår, följer mig upp till arbetsrummet på tredje våningen.
PS Det kan hända att jag inte vinner en Tunturi-cykel, men en vackrare arbetsresa, som är så fullspäckad av kultur och natur, är det inte möjligt att hitta någon annanstans i detta land. Tack Åbo stad och tack Gode Gud, som sett till att det finns en så här vacker väg enkom för mig.
Postpost scriptum Gud brukar inte precis vara närvarande i mitt liv. När jag fyllde 21 år skrev jag ut mig ur kyrkan och skaffade mig ett Alko-kort. Men nu är det megakyrkodagar i Åbo under devisen ”O heliga enfald!” och på lördag skall jag debattera religion och värderingar med två andra fäder – John Vickström och Ilkka Kanerva – och våra tre döttrar. Det lär ha varit Jan Hus som yttrade ”O, sancta simplicitas!” när han såg en gammal gumma lägga ris på det kättarbål han skulle brännas på. Min namne har jag förstås alltid gillat skarpt.
Jan Otto Andersson
