Vi är bjudna till Italienska centret i ett gammalt palats nära Brolo Trg. På en oljefärgstavla mellan två höga fönster sitter Dante Alighieri i den typiska läderluvan. Vi dricker röd refosco, och pratet böljar kring detta med tvåspråkighet, och jo de italienskspråkiga har sina barnträdgårdar och skolor och institutioner, och en tidskrift ger de ut, och ett bibliotek har de. Men enligt bibliotekarien Marco läser folk inte så mycket nuförtiden.
– Fast så illa är det inte som i Italien där människorna som skriver är fler än de som läser, och det bara är Umberto Ecos böcker som går ut i miljoner. Det är Berlusconisfel alltihop. Han har fördummat hela folket!
Efteråt flanerar vi i gamla stans labyrint, tittar på de fantasieggande venetianska palatsen, av vilka en del står tomma och förfaller. Smakar på namnen: Almerigogna, Orlandini, Totto-Gavardo, Gravisi-Buttorai, Cadamuro-Morgante, de Franceschi …
Deras italienska ägare begär absurda summor för palatsen, och är förmögna nog att stå fast vid sina krav. Alltså ser det ut som blev palatsen varken återbebodda eller sålda. Det terrakottaröda Palazzo Totto som jag är särskilt förtjust i verkar att vara ett tillhåll för en samling narkomaner.
Under fascismen blev de italienska administratörerna allmänt avskydda då de tvingade folk med slovenska namn att modellera om dem till italienska. Och då Triesteregionen år 1954 delades så att Koper hamnade på den jugoslaviska sidan utvandrade 25 000 italienskspråkiga istrier till Trieste, och bara 3000 blev kvar i Koper.
– Italienarna flydde och tog den goda maten med sig, säger författaren Milan Rakovacen kväll när vi sitter på stans enda gatukafé, Bar Metal, som håller öppet till midnatt.
– Och nattlivet tog de med sig, fortsätter han, här är så tråkigt att man gäspar käkarna ur led!
– Jag för min del bara älskar Koper “, glittrar filmaren Goran Ziraldo som nyss öppnat ett internetkafé i gamla stan.
– Som barn var jag här om somrarna hos min moster och tyckte jag var i paradiset!
Vi sitter i Gorans medeltida lilla trädgård bakom kaféet, en välgömd oas osynlig från gatan. Ett fikonträd ringlar som en fet boaorm uppför en mur och ljuset är dämpat och grönaktigt som befann vi oss i ett akvarium. Tigermyggorna surrar kring våra öron och i trädet balanserar kattungen Mac˘ek, en lindansare i sotsvart dräkt.
– Här har vi det bra, min familj och jag. Och socialt är det rätt okej, några typer är ju nog väldigt förmögna, men som du sett har vi inga tiggare på gatorna. Och Koper är en underbar stad för barnen att växa upp i, just för att det är en så godmodig, en så snäll liten stad”.

Solstaden

Varje dag lyser solen från en molnfri himmel och då den står som högst är det olidligt hett. Små solar lyser också från trottoarerna där de är instämplade i sin egenskap av staden Kopers “vapen”. Srec˘ko Kosovel, den slovenska modernisten (1904–1926) skrev en liten dikt om solen:

Det enda sköna som finns i världen är
solen.
Det enda som äger storhet är:
sol-människan

Men regnmänniskan då? I ett lågt portvalv vid Županc˘ic˘eva Ulica i gamla stan har någon skrivit med krita :

Cold was my soul
untold was the pain
I faced when you left me
A rose in the rain

Plötsligt hör jag en ängel sjunga i gamla stans labyrint! Jag spetsar öronen och följer ljudet av den silvrigt klara stämman, och börjar sen nynna med i den välbekanta melodin. Illan tuuli soittaa jo latvaa pihlajan … Herregud det är ju Uraalin pihlaja som ängeln med slutna ögon och mikrofonen ömt tryckt tätt till sina bleka läppar sjunger om! Hon står i hörnet till Palazzo Barbabianca med vingarna dolda av en rysk rosenschal och med en alltför stor klockhatt ner över pannan. Det är något otidsenligt över henne så ung hon är, och det samma gäller killen som ackompanjerar henne på gitarr. På gatstenarna ligger en liten väska slängd, hungrigt gapande efter de passerandes tolarer. Men folk tar inte mycket notis om de två, det är bara jag som stannar och hänförd lyssnar till denna röst som hör himmelriket till.
– Vilka är ni och var kommer ni ifrån?
– Vi kommer från Ryssland, från Samara … Vid Volga, kanske du vet … Julia och Andrej heter vi, och du, du kände igen Uralska jerebika!”
Från land till land vandrande trubadurer, än finns det hopp om denna värld – fast vad vet jag, kanske tar de en cents-flyget från ställe till ställe i det förenade Europa …?

Pinko och Janko

Knyta kontakter, javisst, och också med de döda. Med Pinko och med Janko. Vid Nazorjev Trg hälsar jag alltid på poeten och partisanen Janko Premrl-Vojko, avrättad av fascisterna år 1943. Hans byst, omgiven av cypresser står vid skolan som bär hans namn. Fram till nästsista dagen, nämligen, sedan är den plötsligt flyttad till strandpromenaden, och även skolan har utrymts och eleverna flyttats till ett annat ställe.
På museet, inrymt i det magnifika Belgramoni-Tacco-palatset möter jag i sektionen för andra världskriget Giuseppi Tomasi, alias Pinko Tomažic´, född i Trieste, av allt att döma en av dem som påtvingades ett italienskt namn. Student, kommunist, condannato a morte i december 1941, och 26 år gammal avrättad av fascisterna. Han tittar på mig genom sina glasögon, håret står kraftfullt upp över ett intelligent ansikte med trotsigt hoppressade läppar. Så också du gick på gatorna i Koper, men knappast lugnt släntrande som jag utan vaksam och ständigt kämpande mot din ångest, motståndsman som du var. En jagad, en ständigt hotad, men, tror jag nog Kosovel skulle sagt, en sol-människa i en mörk tid.
Knyta kontakt med de levande, ja, men med de döda?
Ja också med de döda. En båge av sympati och medlidande överbryggar gapet i tid som skiljer oss åt, och för dessa unga döda, utnämnda till narodni heroj, nationens hjältar må ju under deras sista dagar och timmar just detta ha föresvävat dem: att deras mod och död skall komma att framstå som betydelsefulla för människor långt in i en framtid som de själva aldrig skulle få uppleva.
Men sedan får jag höra att skolorna inte längre kommer att bära namn efter dessa partisaner. Det passar sig inte längre – kommunister som många av dem var. Kanske döps läroinrättningarna i stället efter nyliberalismens hjältar? Milton Friedman-skolan i stället för Premrl-Vojko-gymnasiet?

“Z”

Han vägrar säga sitt namn, och om det är av rädsla för repressalier, eller för att han bara vill hålla distans till främlingen är svårt att veta. Men något namn ska han väl ändå ha, och då han får mig att tänka på Vassili Vassilikos “Z” kallar jag honom i all tysthet vid detta namn.
Han sitter bak ett bord på ett galleri som ställer ut den berömde Vojko Tomincs “logoplakat”. En mörk medelålders man med stolt hållning och små gnistrande mörkblå ögon. Då jag är den enda besökaren börjar vi prata med varandra, och samtalet tar genast en politisk vändning.
– Vi hade ett socialt skyddsnät under Tito, och allt monteras ner nu! Och se bara på farsen med det kommande borgmästarvalet! Boris Popovic´ kommer att bli återvald för han har mest pengar … Och för slovenerna idag är det ju bara pengar som allt kretsar kring, den egna bilen, den egna profiten, och den personliga framgången! “
Z säger sig leva spartanskt på det lilla jobbet på galleriet, och helst skulle han se att de skyldiga till det nyliberala eländet skulle sprängas i luften.
– Men ni har ju demokrati nu här i landet?
– Demokrati, hah!
Han pekar bistert neråt golvet.
– Molotovcocktails borde man skaka till i källaren ..!
In genom det stängda fönstret bär klockklangen från Stadstornet. Z rynkar ögonbrynen.
– Och det där ska man tvingas lyssna på! Man har minsann blivit så religiös här i landet! Men mänsklighet och moral har man avskaffat!
Efter denna järndos av systemkritik går jag tankfull min väg. Så någon liten rest av dialektik dröjer i alla fall kvar i landet Slovenien. Och innan jag reser min väg går jag upp till galleriet för att säga adjö till min anonyme vän. Han skrattar rått åt borgmästarvalet som slutade med den obundne Popovic´s återval. Nej, han var inte på Titov Trg på kvällen då mannen lät projicera sig själv i jätteformat på en enorm duk alltmedan popmusiken skrällde. Jag berättar att jag själv då befann mig i Praetorianska palatset på en “litterär soaré” och att vi förfärade såg Popovic´s jättelika öga stirra in genom gardinspringan. Då ler Z brett och de små intensiva ögonen ser vänligt på mig.
– Nå, lycklig resa då, och kom ihåg att dona till några molotovcocktails …