EN LYCKLIG NÄRPESBO

av Heidi Johansson

– Jag har integrerat mig så bra att jag inte längre uppskattar spontana gäster. Dom får nog ringa först! säger Emina Arnautovic, årets finländska flyktingkvinna.
Det uppsluppna pratet bubblar ur Emina Arnautovic där hon står i sportkläder och berättar hur det känns att vara Årets Flyktingkvinna 2007. Egentligen är Arnautovic i Helsingfors på stafettkarneval med Mosebacke skola från Närpes, men hon har fått ledigt för att komma och intervjuas under Världen i byn-festivalen i Kajsaniemi.För 14 år sedan kom Emina med familjen till Finland som kvotflykting, och har sedan dess engagerat sig i både utbildning och kulturliv på sin nya hemort Närpes. Hon är datatekniker till yrket, men har i åtta år jobbat som hemspråkslärare i bosniska samt som assistent i årskurs ett. Därutöver är hon aktiv inom drama, musik och dans.
– Jag håller på med teater, folkmusik och dans för att bevara min identitet. Folkmusiken håller på att dö ut, så det är mycket viktigt att lära den till de unga för att de ska kunna ta vara på kulturarvet.
Så länge människor är säkra i sin egen identitet behöver de inte ge sig på andra, menar Arnautovic. Hon erkänner villigt att hon inte förstår sig på finländsk folkmusik, däremot känner hon sig säker i sin egen identitet och upplever att blandningen av de kulturer hon lever bland är optimal.
– Jag vet att jag är privilegierad som kan välja det bästa ur finsk, svensk och bosnisk kultur. Det är nog en perfekt mix, det slås inte av någonting, skrattar hon.
Hennes två barn, flickor på 11 och 15 år, är båda uppvuxna i Finland, så Arnautovic tvivlar på att familjen någonsin kommer att återvända till Bosnien. Två gånger har de varit på besök efter flykten, 2004 och 2005.
– Första besöket var traumatiskt, medan andra gången började med att jag idealiserade allt jag såg, alla dofter, smaker och ljud. Fjärde dagen hann sanningarna ifatt mig, och jag insåg att det fanns 40 procents arbetslöshet och inget hälso-skydd.

Vem skriver historien?

Staden som familjen Arnautovic kommer från heter Kozarac, och är till invånarantalet lika stor som Närpes. Staden är nu belägen i serbiskt område, vilket ytterligare komplicerar eventuella planer på hemflyttning.
– Ifall vi skulle flytta tillbaka, vilken historia skulle mina barn då läsa i skolan? Det är ju alltid vinnarnas historia som gäller. På det sättet har vi fortfarande jättemycket problem i mitt hemland, vi kan inte ens enas om texten till nationalsången. Jag älskar mitt land, suckar Arnautovic, men känner inte igen det.
Titeln som Årets Flyktingkvinna tar Emina Arnautovic som en stor ära, och hon är glad över möjligheten att både få tacka för allt det som fungerat väl, men också lyfta upp det som skulle gå att förbättra.
– Det här året ser jag som ett sätt att marknadsföra mig själv och allt det som är bra med flyktingmottagningen. För mig är det här en enorm ära, och jag kommer alltid att tänka bakåt på det här året. Jag tror inte på slumpen, utan det är nog Guds blinkning att jag får vara med och förmedla det här.

Kaxig flykting

Arnautovic berättar att hon själv kommer från en mycket respekterad familj i Bosnien, och att hon kände en enorm känsla av integritet och stolthet när hon kom till Finland. Därför lyder ett av hennes råd att komma ihåg att alla människor har en historia, och att man inte ska tänka på folk som “socialfall”.
– Flyktingar kan faktiskt vara kaxiga när de kommer, man överdriver lite och idealiserar sitt land. Om ni orkar skulle ni gärna få ha lite tålamod med det här, ber Arnautovic.
Det andra konkreta förbättringstipset gäller utbildning och professionella drömmar. Arnautovic upplever att man inte alltid informerar korrekt om vad man kan förvänta sig efter att ha gått någon viss skola eller utbildning.
– SÖFF (Svenska Österbottens Folkakademi i Yttermark) är en mycket bra skola, men man borde informera flyktingar som kommer vad en folkhögskola är. Om man vill bli läkare är SÖFF inte rätt ställe, utan då måste man gå gymnasiet. Många ungdomar är enormt smarta och ambitiösa, men säg för guds skull åt dem var de skrivit in sig! Säg inte att “allting är möjligt”!
Ändå menar Arnautovic att man i Finland kan uppfylla sina drömmar på ett helt annat sätt än vad som ännu är möjligt i Bosnien. Det som hon saknar mest är de täta relationerna till familj och vänner som finns i det bosniska samhället.
– I Närpes ser man inte så ofta folk ute. Kozarac är en tätare byggd stad, husen är mycket närmare inpå varandra, och man träffar på folk hela tiden. Men jag har integrerat mig så väl i Finland att jag inte mer uppskattar t.ex. spontana gäster. Dom får nog ringa först! Men fortfarande kommer familjen på första plats för mig; det andra blåser jag av ifall jag måste välja.
Förutom bosniska och svenska talar Arnautovic engelska och lite finska. Finskan blir det dock inte mycket användning för eftersom just ingen i Närpes talar det. Dessutom är hon van vid att representera en minoritet.
– Jag kan lite finska också, men är nog väldigt svensk. Jag vet ju vad det innebär att vara minoritet. Man ska kämpa men man behöver inte flippa ur. Jag vill gärna förmedla svenskan på ett positivt sätt.

Intensiv integrering

Det är få som känner till hur mångkulturellt Närpes egentligen är. I Mosebacke skola med 156 elever har Emina 20 bosniska barn i sin språkgrupp. En fjärdedel av skolans elever har annan etnisk bakgrund, bland annat går där vietnameser, ester, letter, litauer, ryssar och ukrainier. I skolan har man en invandrarklass med 23 elever som får intensivundervisning i svenska för att sedan så fort som möjligt integreras in i de vanliga klasserna bland jämnåriga.
– Det är ett enormt jobb, lärarna jobbar ihjäl sig, men det fungerar. Också om eleverna mår dåligt en tid på grund av att flytten till vanlig klass kommer så fort på, är det viktigt att integreras så fort som möjligt, menar Arnautovic.
Systemet har enligt Arnautovic funnits “ända sedan vietnamesisk tid”, så när hon kom för 14 år sedan existerade invandrarklassen redan. Nya barn kommer ju oftast mitt i terminen, så lärarna har bara skapat material som de sedan kan ta fram när nya elever dyker upp.
Emina skulle säkert ha stannat kvar för att berätta mer om sitt liv i Närpes, men klockan tre måste hon vara tillbaka på Olympiastadion med de 80 barnen från skolan som fått åka med till stafettkarnevalen. Innan hon går bjuder hon på stående fot alla till Närpes för att bekanta sig med hennes omgivning och hennes jobb.
– Ni är alla hjärtligt välkomna att komma till vår skola och hälsa på! Vi har haft besök av flera tidningar, TV och radio. Jag brukar bara berätta på morgnarna att “nu kommer radio igen”. “Jaha” säger lärarna. Vi är alla så vana!

Heidi Johansson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.