Häromdan läste jag gamla nummer av Kyrkpressen på nätet. Det kan ju verka som om jag inte vet vad jag ska göra av min tid när jag ägnar mig åt sånt, men jag försäkrar att studierna hade ett legitimt syfte – jag letade efter några uppgifter som jag trodde mig behöva för mitt arbete. Dessutom är Kyrkpressen en välgjord tidning och oftast mycket läsvärd även för en som – i likhet med mig – står utanför kyrkan.

Emellertid råkade mitt öga falla på en insändare som publicerades i våras, där skribenten angriper biskop Gustav Björkstrand på grund av kyrkans stöd till Halide Latif – den sjuka kosovoalbanska flyktingkvinnan, ni minns, som Utlänningsverket ville slänga ut ur Finland. Fast i insändaren hade Halide Latif inte ens kvar sitt namn, hon kallas nedlåtande ”en kosovoalbansk tant”. Insändarskribenten beskyller Björkstrand för att vilja ”ändra lagen så att den passar muslimerna”.
Och så drar skribenten sina slutsatser:
Om vi går till det vad de muslimerna kallar familj så ingår hela släkten i familjen. Och dem vill vi ju inte ha hit för det medför stridigheter. Se fast hur det är i Irak samt Palestina och Frankrike samt hur de gjorde i Nederländerna där en oskyldig människa fick sätta livet till för sina åsikters skull.
Bokstäverna rodnar inte, lyder ett gammalt talesätt som brukar tillskrivas Cicero; i det här fallet borde nog bokstäverna rodna.

Jag blir beklämd då jag läser rader som de här. De är inte bara illa skrivna utan illa tänkta. Det är inte bara okunnigheten, fördomarna och nedlåtenheten mot ”de muslimerna” som gör mig beklämd utan själva försåtligheten i sättet på vilket alla muslimer dras över en kam, avhumaniseras och görs kollektivt skyldiga till våldet i Irak och Palestina, kravallerna i franska förorter och mordet på filmaren Theo van Gogh i Nederländerna – ”en oskyldig människa” som ”fick sätta livet till för sina åsikters skull”.
Se där vad som väntar oss om lagen ändras så att den ”passar muslimerna”!
Man kan naturligtvis rycka på axlarna åt insändare som dessa. Det är i själva verket just vad vi gör.
Det är tydligen okej att hetsa mot muslimer i ordvändningar som skulle ha renderat den ansvarige redaktören för tidningen som publicerar texten ett tryckfrihetsåtal om måltavlan hade varit någon annan – till exempel judar.
Citatet här ovan tillhör de mer flagranta exemplen på islamfientliga insändare. Men på till exempel Hufvudstadsbladets debattsida har man under våren kunnat läsa inlägg där våldet i Irak förklaras med att ”araberna” lever i ett ”klansamhälle” som per definition generar våldshandlingar. Islamofobin är så utbredd, så accepterad att vi inte reagerar när fördomar ersätter fakta i till exempel debatten om Irak.
Man kan ta synen på självmordsbombare som ytterligare ett exempel. Självmordbombaren är fanatisk muslim, eller hur? I själva verket innehar de tamilska tigrarna på Sri Lanka – en sekulär, marxistiskt orienterad rebellrörelse som kräver självständighet för den tamilska minoriteten – rekordet i antal självmordsattacker, åtminstone före kriget i Irak. I sin studie av självmordsattacker i Libanon under 1980-talet fann Robert Pape att åtta dåd hade utförts av islamska extremister, 27 av socialister eller kommunister (som kan anses vara sekulära) och tre av kristna. Också när det gäller palestinska självmordsbombare visar studier att sekulära motiv överväger över de religiösa. Desperation är nog en viktigare drivkraft för självmordsbombare än religion.

Naturligtvis ska vi debattera islam. Alla religioner måste få kritiseras. Yttrandefriheten ska i teorin vara total.
Detta är nödvändigt att slå fast. Liksom principen att demokratiska samhällen ska vara sekulära.
För närvarande pågår en bred debatt om Europa och islam. Det är i själva verket en livsviktig debatt, eftersom den förhoppningsvis till slut leder till ett klargörande om hur vi vill förhålla oss till islam, till Den andre. Den franske islamologen Gilles Kepel säger i en intervju apropå sin nya bok Kampen om islam att striden inte står mellan väst och islam utan inom islam – mellan ett fåtal extremister och den stora majoriteten av fredliga muslimer. Kriget mot terrorismen har gett extremisterna ökat stöd, samtidigt som Europas muslimer hamnar i ett skruvstäd mellan främlingsfientliga krafter som riktas mot islam och allt vad islam står för, och islamistiska extremister, som försöker rekrytera heliga krigare bland förorternas socialt utsatta ungdomar. Europa har, enligt Kepel, två alternativ – att antingen isolera muslimerna eller göra dem delaktiga i det gemensamma samhället.
I det senare fallet kommer muslimerna att utbilda sig, få jobb och klättra på den sociala stegen. Deras europeiserade islam kommer ofelbart att påverka islam i Mellanöstern.
Europa står inför ett avgörande val. Det gäller 30 miljoner människor – 30 miljoner människor kan inte tänkas bort eller skickas hem, som om de alla vore kosovoalbanska tanter.
I det perspektivet är frågan om Europa har råd att odla fördomarna om sina muslimer på det sätt som görs nu. Kanske är det dags att äntligen sätta ner foten när det gäller yttringarna av den mest extrema islamofobin.
Integration är en affär mellan två parter. Det fungerar inte att kräva ensidig anpassning av Den andre; också ”vi” måste anpassa oss. Till exempel kan vi bekväma oss att lära oss någonting om Den andre. Vi kan inte numera skylla på att information saknas. Information finns tvärtom i överflöd. Motbilder mot fördomarna är tillgängliga i böcker, på nätet, i tidskrifter – och framför allt i form av levande människor. 30 miljoner människor. Européer och muslimer.
Några av dem finns också nuförtiden i den avkrok av Europa som heter Finland. De är i allmänhet inga hustrumisshandlare, hedersmördare eller potentiella terrorister, åtminstone är det min erfarenhet. Deras röster är värda att lyssna till, om vi vågar.

Framför allt tror jag att vi måste lära oss att sluta demonisera Den andre därför att han råkar höra till en viss religion (många miljoner europeiska muslimer utövar dessutom inte sin religion aktivt). Det är vad som alltför ofta görs idag. Jag tror faktiskt att vi måste bli mer noggranna med hur vi debatterar. Med det menar jag inte att vi ska tassa omkring i ullstrumporna och inte våga höja rösten; jag förespråkar på intet vis självcensur. Det handlar snarare om konsekvens: att bemöta Den andre som vi själva vill bli bemötta.
Vem av oss vill bli mött av fördomar? Och av människor som inte ens försöker lyssna till vad vi har att säga?
Som gammal journalist tycker jag givetvis att alla ska ha rätt att komma till tals. Men jag vet också att alla debattredaktörer har stora papperskorgar (numera är de förstås virtuella).
Alla insändare är faktiskt inte värda att publicera. Yttrandefriheten innebär också friheten att avstå från att yttra sig.