Hej Mariella!
Tack för artikeln i senaste nummer av Ny Tid! Jag blev glad för att du kom ihåg min riksdagskandidatur 1979.

När jag läste Pia Ingströms roliga bok om 70-talsfeminismen väcktes många minnen till liv. Jag tog fram min dagbok och läste om den tiden, som verkligen var kärv. Särskilt oförglömligt är telefonsamtalet från
DFFF:s kansli, där man krävde att jag skulle avstå från min kandidatur och jag stolt svarade, att jag inte avgör den saken utan min stödgrupp. Den enda officiella valtillställningen DFFF sände mig till var ett möte i Uleåborg, av alla platser jag var uppställd i Helsingfors, men i Uleåborg ville man veta mera om feminismen. Dit åkte jag i väg i arla morgonstund, höll ett feministiskt brandtal och återvände till Helsingfors på natten. Vägen till Uleåborg är lång. Tågresan sov jag, jag tror att jag aldrig har varit så trött i mitt liv som då.
Det var kanske inte strategiskt klokt att Bröd och rosor och feministerna ställde upp mig som kandidat samma år som Seppi von Bonsdorff ställde upp. Det skedde förmodligen i feministisk dissidentyra och vi var så ivriga. Också kontroverserna med
taistoiterna under valkampanjen återkommer städse i min dagbok, framför allt upprörde mig deras dödslistor. Jag inbjöds nog till taistoiternas valmöten för sin kandidat och där fick jag mig ordentligt på pälsen. Efter det beslutade vi att en feminist aldrig ensam skulle delta i möten, minst två skulle vi vara. Jag fick 466 röster.
I Helsingfors ordnade min underbara stödgrupp ett kampanjmöte i anrika biograf Capitols aula och vi lyckades på olika kreativa sätt skrapa ihop 1 800 mark för att trycka upp valbroschyren, som du nämnde i din artikel. Ett exemplar av den finns i mitt arkiv, som jag har deponerat hos Svenska Litteratursällskapet i Finland och som förvaras i Helsingfors universitets bibliotek. Där finns också allt mitt övriga material om feminismen, bland annat kvinnouppropet Nu får det vara nog! 1980, Kvinnornas fredsmarsch Köpenhamn-Paris 1981, material om Kvinnor för fred, vars verksamhetsledare jag var något år, och originalmanuskriptet till Finlandssvenska kvinnor skriver.
Det var otroliga färgstarka tider, alla dessa spontana demonstrationer då polisen förtvivlat frågade efter ledningen för aktionen och vi sturskt svarade, att det är vem som helst av oss. Vi har ingen ledning. Man måste ha tillstånd för att demonstrera, sade polisen. Måste man, frågade vi oskyldigt. Och näsduksaktionen i riksdagen då vi lät näsdukar singla ned över riksdagsledamöterna? Sedan blev vi utkastade och riksdagen skärpte övervakningen av gästerna på läktaren. Och mycket, mycket annat!
Minnen väller fram; vilken glädje i allvaret, vilket engagemang! Jag saknar det.
Kram!

PS. Hur fotografiet av mig, som publicerades i samband med din artikel, hamnat i Ny Tids arkiv förstår jag inte? Jag trodde det fanns endast i mitt privata arkiv. Det är taget av Pauli Leiponen i mitt kök, när jag bodde på Degerö. Den avvärjande gesten beror på att jag verkligen inte ville bli fotad i mitt köksförkläde. Han har för övrigt också tagit fotot på bakpärmen till första upplagan av Körsbärskärnor. På andra upplagan finns det inte längre med, han ställde till med ett stort hallå för att vi hade publicerat det utan hans tillstånd.

Tatiana

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.