Elva skelett leder lika många människor mot en öppen kista på vars kant ett tolfte skelett väntar på följet. Vi står i den lilla romanska kyrkan i byn Hrastovlje nära Koper, som ligger i skärningen mellan kusten och karsten och begrundar den 500 år gamla dödsdansmålningen. En mäster Janez iz Kastva från Istrien anlände till byn och satte upp sin verkstad i kyrkrummet. Han sov på golvet om nätterna, gnagde på fårfiol, drack vin och åt rovor – potatisen hade inte satt segel än i det nyupptäckta Amerika.
Jag tittar på figurerna: barnet, invaliden med sin krycka, en ung adelsman med ett svärd vid bältet, läkaren med sitt koppglas, ockraren, abbedissan, kardinalen och till sist kung, drottning och påve, alla dömda att dela samma öde. I en dubbelexponering ser jag framför mig scener ur Lybecker Totentanz, som jag på 1960-talet såg utföras live i Katarinakyrkan i hansestaden. En i grå trikåer klädd benrangelsman kallade med mäktig stämma och med namns nämnande de i medeltida kläder skrudade lybeckborna till sig. Den gången satt jag i bänken stel av fasa, medan jag nu tvärtom med ett visst välbehag tar in dansens makabra detaljer. Vad har hänt, frågar jag mig. Varför till och med tjatade jag på Taja och Braco om en visit till detta Hrastovlje? Kanske är det så enkelt som att jag numera accepterar det dödstillvända draget hos mig själv?
Men broschyren jag plockar på mig manar: Gå, besökare, och mildra med ett glas istriskt rödvin den stränga läxan du fått av Mäster Janez.
Något vin dricker vi inte, men stannar överväldigade inför ett stånd purpurröda blommor, var och en med en liten skarptecknad ljus stjärna längst in i kalken. En variant av “blomman för dagen”, tror Taja. Utslagen på morgonen, och redan samma kväll vissnad.

hemåt i höstsol

Landskapet som var höljt i tjocka då jag gjorde tågresan genom nordvästra Slovenien ner till Ljubljana visar sig nu under resan bort i all sin prakt i det höstliga solskenet. Till och med Juliska alpernas pärla, det nära tretusen meter höga Triglav ser jag en skymt av. I heden tid trodde man att de tre topparna tillhörde en gudom som regerade över himmel, jord och underjord.
Böjd över kartan fäster jag mig vid ortnamn som Kringa, Flenga och Fuskulin, och får för mig att finlandssvenskar figurerat i landskapet i heden tid!
Jag delar kupé med två österrikiska damer som tillhör den slovenska minoriteten i Kärnten. Då och då vänder de sig på tyska till mig. De bor i Klagenfurt  som på slovenska bär namnet Celovec. De undrar vad jag tyckte om Ljubljana. Av de många broarna över Ljubljanica-floden fascinerades jag mest av Zmajski Most med sina gröna ärgade drakar, säger jag. Damerna skrattar till.
– Vet du om att de piskar till med svansarna om en oskuld går över bron? Och det numera är väldigt sällan det händer!
Jag tittar ut genom tågfönstret och tänker på hur vi djupt inne i karstens buk, i den kolossala Postojna-grottan, stod lutade över en liten svagt belyst bassäng där några små ljushudade och ögonlösa varelser ringlade om varandra. De körde nosarna mot stenen i ett förtvivlat försök att undgå den hemska situation de hamnat i.
Vana vid kolmörker och en total tystnad, frånsett det långsamma droppandet av vatten, var olmarna uppenbart stressade av bullret och det ständiga blixtrandet från kameror. Men ingen brydde sig om förbudet att fotografera de “mänskliga fiskarna”, de patetiska exemplaren av Proteus anguinus.
Två veckor lär man pina dem på detta sätt, sedan är det dags att byta ut dem mot nya offer. För att monstret Turism må matas med sensationer har man petat fram detta det skyggaste djur som jorden håller, och ser mellan fingrarna vad gäller fotograferandet trots att man vet att olmen till och med kan dö av det.

briocher i dresden

Damerna undrar om jag besökte Cerknica, sjön som halva året svallar ovan jord, men sedan genom otaliga slukhål i den porösa karstgrunden tillsammans med sina fiskar försvinner ner i underjorden för den andra halvan av året.
Nej, tyvär , det får bli under nästa visit…
Innan hon lämnar tåget känner sig den äldre av mina kupékamrater manad att varna mig.
– Die Nocht ist sehr gefährlich! Passen Sie mal auf!
Nocht säger hon för Nacht, och vad hon så enträget varnar mig för är nattåget mellan München och Dresden. Ännu i dörren vänder hon sig om med pekfingret i vädret … Men när jag väl kommer ombord på tåget i München måste jag småle, för ett tryggare ställe kunde jag inte ha hamnat på! En ung konduktrissa med skrattgropar håller utomordentlig koll på mig, och väcker mig på morgonen med kaffe och varma briocher.
I Dresden träffar jag min tyska väninna Barbara, som med en viftning avfärdar måndagsdemonstrationen som med jättelika röda fanor håller på att formera sig på Prager Strasse.
– Det där tjänar inget till, fnyser hon, för livet måste nu helt enkelt gå vidare!
Jag har aldrig varit i Dresden men har en engelsk vän vars far i februari 1945 ledde en brittisk eskader av bombplan in över staden, och en annan vän, vars kvinnliga släkting på maskin skrev ut ordern att bomba den. Min väninna Barbara var då tre år gammal, och bodde med sin familj ett stycke utanför stan. Hon minns det förfärliga oljudet och de väldiga rökmolnen, och om kvällarna eldskenet som färgade himlen röd.
– Och lite otydligt tycker jag mig minnas att jag senare utan lov lekte med en kamrat i ruinerna till Frauenkirche.

svart ondska

Om min resa till Koper gick per ett fartyg och fem tåg, sker nu min hemresa per sju tåg och ett fartyg. Jag gör små uppehåll, nämligen, och det följande sker i Weimar där Barbara numera är bosatt. Hon för mig till det helt närbelägna Buchenwald, denna svarta fläck på kartan.
Landskapet kring Schloss Ettersburg är en grön gobeläng och mitt i gobelängen vandrarGoethe arm i arm med fru von Stein.
Docerande vänder han sig till henne: Det är inte nog att veta, man måste också bruka sitt vetande, och det är inte nog att vilja, man måste också omsätta sin vilja i handling.
Slottsherren odlar ett kulturellt umgänge med den store anden, och även med herrarSchiller, Herder, Bach, Mendelssohn-Bartoldy och Liszt, och när så koncentrationslägret började byggas fick det inte heta Ettersburg, utan fick namnet Buchenwald.
Och genom bokskogen vandrar vi i vår tur nu, och Barbara berättar att det var en kvinnlig lägerläkare, en dr Koch som hittade på att man skulle göra lampskärmar av människors hud. Hon flådde egenhändigt kropparna och kände stolthet över sin uppfinning. Inne på museiområdet läser jag på en plakett att även fångar från Finland dog här, men allt är så putsat och snyggt, att jag har svårt att föreställa mig fasorna. Men en sten som jag plockar med mig som ett minne är redan samma kväll försvunnen, och väl så, för fram till midnatt kämpar jag med en sprängande migränaktig huvudvärk, som besöket trots allt utlöste.
– Idag ska vi gå till Goethehaus, säger Barbara följande morgon, du behöver honom som motmedicin!
Men jag tycker inte om den museala stämningen i Goethehaus, så det är först sedan vi passerat bron över den smala floden Ilm och gått genom parken till det anspråkslösa Gartenhaus som jag känner att ondskan från Buchenwald håller på att släppa sitt grepp om mig.
Ombord på Finnmaid är det den 21 oktober varmt som på högsommaren och en liten axelbred Tarzan paraderar i badbyxa på däck. Det blåser från sydost, blåser varma pustar från Slovenien där man plockar apelsiner och persimoner och trampar vin. Det blåser från Koper, Istriens huvud där Taja nu kan tillåta sig att vara sängliggande i influensa då de tre besvärliga litterati gett sig iväg. Det blåser från Ljubljana där poetissan Meta Kušar vattnar sina pappersvita japanska anemoner, och böjer sej ner över en blomma och mumlar en rad från en av sina egna dikter. Doften avslöjar var månljuset har glidit över. Det blåser från var jag var, och dit jag kanske aldrig återvänder, det blåser mig hem.