Vänstern dog inte på 80-talet för den har varit en vålnad under hela sin existens, skriver filosofen Hannes Nykänen i sitt svar till Lars D. Eriksson om vänsterns förflutna och framtid.
I en kolumn i Ny Tid 20/2007 verkar Lars D. Eriksson komma till att min tidigare artikel om vänsterns död (NT 17) är ett slags totalt fiasko. Han delar in mig i ’historikern’ och ’filosofen’ och avfärdar båda med en gäspning där tandagnisslan inte helt lyckas dölja sig. Efter Nikolai Enckells klargörande artikel (NT 25–31) behöver jag inte orda så mycket om det Eriksson betecknar som filosofi utan vill i stället säga några saker om det historiska.
Jag är tacksam för att Eriksson informerar mig om att Marx levde före Lenin och Stalin. Men jag råkade redan veta det. Frågade min son som går i högstadiet; också han visste det. Man kunde förstås förbigå Erikssons ’informerande’ om man inte misstänkte att det säger en del om de inställningar som kommer till ytan då marxismens förflutna diskuteras. Eriksson finner tydligen ingen annan läsning av min fras om att vänstern urartade från början än att jag – eftersom jag diskuterar 60- och 70-talet – tror att kommunismen uppstod då! Jag undrar om det finns någon mänska på denna planet som känner till de relevanta begreppen och som samtidigt skulle tro att kommunismen uppstod på 60-talet? Det förefaller som om Eriksson skulle befinna sig i en position där han tycker att alla medel måste utnyttjas. Varför?
Eriksson säger sig ha tillhört en, som han förmodar, majoritet av ’blåögda idealister och utopister’ medan det också fanns ’fullfjädrade maktpolitiker (till dem räknar jag beklagligtvis största delen av taistoiterna)’. Vad är det som är beklagligt här? Är det beklagligt och tungt att säga att de goda kamraterna, taistoiterna, ändå, kanske i eftertankens kranka blekhet, ter sig korrumperade? Om inte, vad är det då som är beklagligt? Och varför är det bara ’största delen’ av taistoiterna som var maktfullkomliga? Jag för min del har träffat på en hel del maktfullkomliga idealister, utopister, majoritetskommunister, socialdemokrater m.m., ja, t.o.m. centerpartister och Sfp:are! Och det här rentav ännu i dag. Politisk idealism står inte i motsättning till maktfullkomlighet utan är en av dess former.
Eriksson vill inte associera sig med vare sig Lenin eller Stalin och tycker jag är orättvis och ohistorisk då jag säger att dessa tyranner har kommit att prägla hela vänstern. Enligt Eriksson var det Bernstein och Gramsci m.fl. som gällde. Jag kommer ihåg hur man i skolungdomsförbundet Teiniliitto diskvalificerade fullmakterna på nästan alla andra delegater än de som tillhörde socialdemokraterna eller kommunisterna. Några centerpartister accepterades för syns skull. Det kallar jag stalinism oavsett hur mycket man läser Bernstein och Gramsci. Och den självdefinierande litania som vänstern alltid stolt förde fram inbegrep termen marxism-leninism (ja, den var förstås ’vetenskaplig’). Ingen kallade sig väl stalinist av den enkla anledningen att det är ett skällsord. Det var marxism-leninismens praxis; handlandet bortom festtalen, som föranledde epitetet stalinism.
Det borde vara en pleonasm att tala om en demokratisk socialism eller om en kommunism med ett mänskligt ansikte, men faktum är att det var just i dessa termer man talade. I mina öron blev det aldrig något annat än suspekta former av intyganden om det som saknades: en genuint kritisk blick. Dessutom försvarades allt Sovjet gjorde systematiskt bland de flesta vänstermänskor, även om det fanns några undantag. (Kommer ihåg ett vänstermöte i Åbo där vänstermänskor av partipampar blev informerade om ’vad man skulle säga’ för att försvara Sovjets intrång i Afghanistan. Den enda som, i rätt försiktiga ordalag, yttryckte sina dubier över Sovjets tilltag var Jan-Otto Andersson.)
Även om Eriksson befann sig i kretsar där man då tydligen diskuterade Adornos negativa dialektik och hans kritik av Marx, Benjamins messianism och Marcu´s betoning av det erotiskas politiska betydelse, så kan han väl inte påstå att detta slags diskussioner skulle ha präglat vänsterns agerande på 60- och 70–talen? Men även om de skulle ha gjort det så är det inte någon räddning undan stalinismen, för de flesta marxistiskt orienterade filosofer hade en mer eller mindre förvriden bild av Sovjet. Till exempel Benjamin blev besviken på Sovjets nonaggressionspakt med Nazityskland. Det blir man bara om man har inbillat sig att Sovjet representerar något slags humanism. Har man gjort det så har man inte det slags filosofiska och kritiska inställning som jag försökte skissera upp i min artikel. Ernst Bloch tog år 1949 emot en professur i DDR. Mycket kunde han tydligen blunda för, men inte muren, så han lämnade DDR 1961.
Då jag nämnde vikten av att diskutera Adorno & co, så hade jag inte i tankarna studiecirklar där man uttolkar deras skrifter som om de vore heliga. Jag menade inte heller det slags ’kritiska marxism’ som Lukács förespråkar; man tar Marx’ dialektik som sin fundamentala och orubbliga utgångspunkt men tillåter sig i övrigt att kritisera Marx. Lukács inställning är långt-ifrån det jag menar med en filosofisk och verkligt kritisk diskussion kring centrala samhällsfilosofiska teman. I en genuint filosofisk diskussion kan det inte vara fråga om några som helst ideologiska bindningar eller odiskutabla dogmer. Om man filosofiskt vill undersöka samhället kan man inte vara ’marxist’ därför att det finns grundläggande problem i Marx’ tänkande. Men de är viktiga problem och marxism borde bara betyda att man finner det viktigt att diskutera den typen av problem som Marx tog upp. Högern vill nämligen överhuvudtaget inte befatta sig med sådana problem och betecknar alla som gör det som marxister. (Det är ett ganska välkänt faktum att man i borgerliga hem brukar uppfatta politiska diskussioner som sådana som ’kommunism’.)
>
I Frankrike fördes mellan 40- och 60-talet en diskussion som på det hela taget ter sig mindre doktrinär än den som fördes på andra håll. Den centrala frågeställningen i Frankrike var: Är marxismen en humanism? I vilken mening i så fall? Det att frågeställningen historiskt sett förefaller mer än relevant visar att tänkandet kring Marx’ filosofi var helt urspårad. Vad är Marx syfte om inte att peka på inhumana drag i samhället? Marx humanitet förefaller i viss mening självklar. Å andra sidan är bl.a. tanken om proletariatets maktövertagande allt annat än human. Uttryckt i konkreta termer: Det går inte att i den politiska praxisen agera som en fascist och sedan med Marx och Sartres böcker under armen deklarera sin humanism. Trots att Marx främsta syfte verkar ha varit att reflektera kring innebörden i begreppet ’humant samhälle’, så har både hans mindre humana idéer och vänsterns politiska verksamhet och retorik gjort det helt relevant att fråga om marxismen överhuvudtaget kan vara human. Cornelius Castoriadis svarade ’nej’ på frågan. Jag åter tycker att innebörden i att vara vänster grundligt borde omtolkas. Vänstern borde inte vara marxistisk i dagens bemärkelse utan utgöra den pol i samhället som vill avslöja (i stället för att dölja) samhällets maktrelationer.
Det finns mycket i marxismens historia som har gjort det mer än befogat att undra över dess humanitet (jag lämnar frågan om hur humanism ska förstås därhän). En av de viktigaste faktorerna är förstås Sovjetunionens uppkomst. Då en från början korrumperad regim kallade sig marxistisk så fick det en korrumperande inverkan på allt vad marxism heter. (Eller kanske hellre: Det försnabbade den tendens som ledde till att Marx’ filosofi förstelnade till en ism.) Men det är värre än så: Sovjet uppstod med hjälp av krafter som var korrupta. Dessa krafter hade sitt ursprung i Marx’ tänkande; i de suspekta sidorna i hans tänkande. Filosofiskt sätt är sovjetkommunismen ändå betydelselös därför att den har så litet med Marx filosofi att göra. Om Eriksson är så införstådd med en ’human marxism’ så tycker man att han helt enkelt kunde avfärda sovjetkommunismen med en axelryckning, precis som han av liknande skäl torde vara ointresserad av nationalsocialismens implikationer för socialismen. Jag menar: Nazismen blottar väl inga brister i Marx’ tankar? Sovjetkommunismen är lika irrelevant för reflektioner kring Marx’ filosofi som nationalsocialismen, även om den förra använde sig av en marxistisk retorik. I stället för att dra den här slutsatsen säger Eriksson att ’realsocialismens sammanbrott hade en betydelse (…) för vänsterns (…) ideologiska positioner’. Han kunde gärna försöka läsa min artikel så att han ser att det jag där säger är – vad han än tycker om det – något helt annat än hans sätt att tänka, inte en upprepning av det han själv tänkte redan på 60-talet.
Skillnaden mellan Eriksson och mig kommer också fram i synen på vad som är levande och vad som är dött. Eriksson (i polemik mot min artikel): ’”Vänstern” är inte en på förhand utvecklad ideologi, en utstakad politisk teori eller en given handlingsstrategi. Vore den det skulle den kanske kunna dö.’ Jag antar att Eriksson menar att vänstern som en på förhand utvecklad ideologi också kunde vara levande. På förhand utvecklade ideologier kan vara levande och så kan de dö. Min tanke är att vänstern dör just då den blir ’en på förhand utvecklad ideologi’ etc. Det lilla liv som funnits i vänstern har bestått i de filosofiska ansatser som den ibland, helt utanför teorier och strategier, har besuttit. –>
(Det konkreta arbete som gjorts i främst fackföreningar har varit en ytterst viktig form av vänsterns liv, men det hör inte direkt till den här diskussionen.) Jag var kanske litet oklar i min artikel men min avsikt var inte att säga att vänstern var vid liv på 60- och 70-talet och att den nu har dött. Min avsikt var att säga att den ’struktur’ som jag betecknat med ordet vänster, och som innefattar en beskrivning av samhällets maktrelationer, alltid har varit allvarligt korrumperad. Vänstern dog inte på 80-talet, för den har varit en vålnad under hela sin existens. Man kan utan tvekan anföra en mängd ’fakta’ som kan se ut att gå på tvären med det jag säger, men om man håller med om den principiella relevansen hos det jag har fört fram, så blir marxismens och socialismens kroniska problem (redan för att de är ismer) uppenbara.
Eriksson säger att ’”vänstern” kommer att leva så länge som det finns orättvisor och förtryck’. Jag vet inte hur han tänker sig det här. Jag håller eventuellt med, om Eriksson menar att överallt där makt utövas döljs dess utövande så att de intressen som befrämjas av makten inte ska bli synliga. Det är således alltid möjligt att avslöja det som makten vill dölja. Däremot kan jag inte förstå hur den här strukturella, moraliska omständigheten skulle kunna sägas innebära att vänstern alltid lever. Är det inte möjligt att det finns historiska skeden där nästan ingen vågar och vill inse hur makten korrumperar samhället? Kan man inte säga det om vår tid? Kan man inte säga att högern, genom att sprida sina retoriska dimridåer, håller på med att på nytt sänka ner samhället i den ofrihet och ojämlikhet som vänstern trots sina demokratiska skavanker delvis lyckades ta oss upp ur?
Högerns ideologi är inhuman men det finns ingenting förvånande i den omständigheten. Det att vänsterns agerande från första början så starkt har präglats av dogmatism, propaganda och skoningslös maktpolitik, är däremot sorgligt. (Till och med bland de alltid hyggliga finlandssvenskarna som enligt Eriksson mestadels tillhörde gruppen av ’blåögda idealister och utopister’ fanns direkt våldsidealiserande, fascistoida element.)
Om vänstern för första gången ska lyckas bli en ärlig samhällskritiker, måste de mänskor som uppfattar sig som vänster ta upp problemet med dogmatism – gammal likväl som ny. Det här är inte en förutsättning för att vänstern ska kunna agera utan en grundsvårighet med att vara vänster, en del av själva det politiska arbetet. Att tala om ärlighet och mod att se saker som de är, blir ett skämt i anslutning till högerns ideologi. Det är m.a.o. vänstern som ansvarar för en möjligast sanningsenlig diskurs om samhället. Om man tillåter sig att personifiera vänstern så har denna uppgift skötts av en halvfascist som somnade in på 80-talet. Även om det är av allra största vikt att vänstern vaknar är det skäl att vara försiktig med vad man väcker upp.
Hannes Nykänen
