Utsikt från ett tågfönster 1Från fönstret i MRT, Mass Rapid Transportation – säkert världens effektivaste, snyggaste och tryggaste över- och undergroundtåg – ser jag ut över virrvarret av arkitektoniska mästerverk materialiserade i form av skyskrapor med varierande och mången gång synnerligen originellt utseende. I Singapore rivs och byggs det oavlåtligen, och byggnader som ser ut att höra hemma i en helt annan tid är sällan mer än tio år gamla. Fascinerande exempel: den 24 våningar höga lyktgubbeskyskrapan, färdigställd år 2002 till en kostnad av 88 miljoner dollar, är inspirerad av Art Deco och tågstationen i Helsingfors, lyktgubbarna (powermen på singlish) är dock placerade så högt uppe att det väl bara är en initierad finländare som inser sambandet. Byggverksamheten kräver sin tribut i form av arbetskraft – för närvarande jobbar ca 420 000 byggarbetare av utländsk härkomst här, och deras inkvartering ger myndigheterna huvudbry. Till stor del är jobbarna infösta i containers i hamnarna, utan tillgång till rinnande vatten, toa och annan lyx, har överlånga arbetspass och behandlas enligt en holländsk kvalitetsbedömare närmast som boskap. Vid en skandinavisk exkursion till Supreme Court får jag veta att det inte finns någon arbetstidslagstiftning, med den påföljd att utlänningarna gärna jobbar i det närmaste dygnet runt för att kunna samla ihop så mycket pengar som möjligt och kunna skaffa sig ett hus där hemma och sända familjen ekonomisk hjälp. Taxichaufförerna kör 12-timmarspass – inte särskilt tryggt med tanke på trafiksäkerheten!
Hos Supreme Court får jag också höra om hur döds- och spöstraffen verkställs, och att livstidsstraff innebär just livstidsstraff. Men hur åldringsvården är ordnad för gamlingarna i fängelserna berättar ingen om. Åldringsvården är ju också annars ett besvärligt kapitel i Singapore: vill den yngre generationen inte ta hand om gamla föräldrar måste dessa försöka skaffa sig en enrums HDB-lägenhet som de dess värre inte får bo ensamma i, utan måste dela med någon annan åldring – emellanåt med svåra slagsmål och t.o.m. handgripligheter som leder till dödsfall som följd. Myndigheterna propagerar för att människor skall jobba längre och arbetsgivare utlovas diverse förmåner om de återanställer pensionerade arbetstagare eller anställer äldre människor. Behovet av socialbidrag blir ju åtminstone mindre så. Situationen för alla de unga kvinnorna från de omkringliggande länderna som tagit jobb som maids är inte heller så lustig, nyheterna berättar om fall där arbetsgivarna halvt om halvt haft ihjäl flickorna i ilskan över deras tafatthet, eller i det närmaste låtit dem svälta ihjäl.
Från tågfönstret kan jag också se ut över den till synes oändliga djungelgrönskan i naturområdena, där de senaste tidernas osedvanligt rikliga regn (climate change!) har åstadkommit dödsfällor genom att marken luckrats upp – inom förloppet av några veckor har tre personer dött när de hamnat under fallande jätteträd vars rötter inte längre funnit fäste i den dränkta jorden. Längs naturreservatens vidsträckta vattenreservoarer löper trevliga gångstigar – vid en söndagsutflykt spanar vi in en två meter lång ödla som simmar i vattnet längs med stigen, när jag lockar på den vänder den om och promenerar makligt upp på land. En notis i The Straits Times vet berätta att en liten pojke nyss blev ihjälbiten av en liknande ödla nånstans i Kina … Tätt intill skylten ”No fishing!” står en ung kille och svirvlar, får en av de många vattensköldpaddorna på kroken, och när vän av ordning påpekar att detta nog är förbjudet blir svaret att nä, vi är urinnevånare, vi får nog fiska var vi vill!