Ingmar Bergmans Höstsonaten måste spelas lika tuktat, osentimentalt, kraftfullt som det Chopin-stycke som den världsberömda konsertpianisten Charlotte (Christina Indrenius-Zalewski) framför för sin dotter, prästhustrun Eva (Anna Hultin). De har inte setts på sju år och moderns motiv för spelningen är helt simpelt att överglänsa dottern. Den är ett led i deras livslånga tvekamp, ett krig i kärlekens namn där skuld, beroende och förödmjukelse är vapnen.

Svenskis Höstsonaten är tyvärr mer som dotterns pianospel: luddig, övertydlig, osäker, entonig och på avstånd. Scenografin består av vita skärmar med små filmsnuttar av flytande vatten, lövspel; inbandade högtalarröster. Det är vackert men statiskt, mänskorna så lite belysta att man längtar efter kamerans närbilder. Det är svårt att se varför regissören Raija-Sinikka Rantala har kämpat i ett kvartssekel för att göra Höstsonaten på scenen då hon så sparsamt utnyttjar teaterns uttrycksmöjligheter, annat än i några ”poetiska” scener.

Rantala har försökt göra tvekampen mer jämställd än i filmen. Redan från början är Eva energisk, drypande ironisk och uppenbart älskad av sin milda prästmake (Marcus Groth). Medan modern vid ankomsten med sin gipsade fot är sårbar, resignerad, dyster. Hennes förskräckelse för att träffa den sjuka dottern Helena (Joanna Wingren) blir mänsklig, liksom den imponerande förställning hon tar till när det ändå måste ske.

Bergman regisserade själv mothårs: kastade om de goda och onda karaktärerna, t.ex. i Ibsens Gengångare. Det gav nya betydelser och en elektrisk friktion då skådespeleriet gick emot texten – ändå klarade inte ens han att överskrida den. Rantala klarar det inte alls.

Skådespelarna får inte tillräckligt stora bågar att spela då utgångsläget är så jämntjockt, den stora uppgörelsescenen i andra akten blir föga chockerande, slutets ånger otrovärdig. Bergman är hård mot Charlotte eftersom hon alltid skonar sig själv. Bergman skonar ingen. Rantala igen förstår alla. Men om det framställs som omöjligt att komma ur mor-dotter-förhållandet utan att skada varandra dödligt blir det inte så mycket att orda om, inte mycket drama att hämta. Alla gör så gott de kan: livslögnare är vi alla. Så istället för filmens tragedi mellan den självuppfyllda konstnärsdivan och den uppenbart skadade disktrasedottern får vi här en prosaisk och pratig uppgörelse mellan en överspänd medelålders gnällspik och en ganska heroisk om ock självisk karriärmamma, vars största synd tycks vara att hon älskat sitt jobb och inte levat enbart för barnen. I denna tolkning är det svårt att se vad Charlottes brott egentligen bestod i och att dela Evas förbittring (från att hon måste ha tandställning till att moderns känslor inte är autentiska – men så har ju ingen trott på autenticitet sedan 1978). Överhuvudtaget blir Charlottes slutkonstaterande att ”jag bryr mig inte om någon självinsikt, jag får leva ändå” som en pust av frisk luft efter allt detta psykologiserande.

Skådespelarna är som från olika planeter: Anna Hultins Eva gällt gåpåig som en bedlingtonterrier, Marcus Groths Viktor bara rofyllt närvarande (och lite för attraktiv för intrigen), Christina Indrenius-Zalewski pålitlig och ståtlig som ett regalskepp, men med revade segel (p.g.a det brutna benet). Det som fattas är just det som gjorde Bergman till Bergman: exakthet (framför allt i replikerna), enhet, nyanser, den iskalla empatin.

---

Höstsonaten. Svenska teatern. Manus: Ingmar Bergman. Regi: Raija-Sinikka Rantala. Scenografi: Minna Välimäki. I rollerna: Christina Indrenius-Zalewski, Anna Hultin, Marcus Groth, Joanna Wingren.