I levande poeters sällskapJag har alltid haft en lite kluven, kanske lite konservativ inställning till poesiuppläsningar eftersom jag tänker att böcker ges ut för att läsas tyst för sig själv. Då försvinner känslan av utanförskap och meningslöshet. På uppläsningar blir man del av en publik och man väntas bete sig. Men om man inte kan göra det eller känner sig osäker så börjar man lätt snegla på de andra i publiken för att snappa upp uppförandekoder, och man gör sitt bästa för att anlägga ett intelligent ansiktsuttryck, även om orden ibland försvinner medan blicken fastnar på oväsentliga detaljer: en grop i golvet, grova stövlar på scenen. Till slut hör man bara luftkonditioneringsapparaten humma sitt mantra tills man plötsligt vaknar upp av mänskoröster. Det är som att dras ut ur mammas mage. Med tång.
På poesiuppläsningen på bar Belly i måndags betraktar jag en lyssnare som lutad mot väggen låter sig smekas av orden som av solstrålar. Det ser jätteskönt ut, fast för betraktaren känns det som att vara på jobb en solig dag. Själv försöker jag komma på en metod för att greppa detta med högläsning. Jag ska inte använda ögonen nu utan lyssna. För jättelänge sen var ju poesin muntlig och bunden. Och nånstans måste väl den där munnen finnas kvar.
Till min fasa upptäcker jag att jag inte läser på samma sätt, att mitt sätt att läsa är betydligt fulare och okänsligare, ja att jag antagligen skulle låta lite som en dieselmotor eller Lemmy Kilmeister. Och att jag egentligen inte förstår mig på det som är fint med poesi. Känslan av att vara en hårdrockare i gospelkören förföljer mig som en osalig ande med stripigt hår.
Den poesi läses är i sig fullt begriplig, den där språkmaterialismen får inte mycket plats i kväll utom i form av ljudvågorna som sprids som ringar i den fullproppade salen. Poesi är fortfarande vackert i nån sorts klassisk bemärkelse, smekande, något mer än det språk som talas i andra ändan av pubben. Och kanske ska det vara så även om jag noterar maneren. Mitt pubertala motstånd, behovet av att vrida alla knappar mot sydost och dra ”Hey ho, let’s go” tills man får blåsor på fingrarna, försvagas. Blodtrycket sjunker. Kanske är det detta som Aristoteles menade med katharsis. Catharina Gripenbergs ”broken nose during dinner” häftar vid hjärnan som isoleringstejp.
I synnerhet uppskattar jag Saila Susiluotos sakliga stil som även håller när hon läser sina dikter baklänges. Roligt också att höra dikter på originalspråket och sedan översatta till finska och svenska. Trots avvikande tonlägen verkar det som om översättning ändå vore möjligt. Mot slutet, när Steinar Opstad och Jyrki Kiiskinen läser dikter av Opstad på norska och svenska tätnar stämningen ytterligare och stämningen blir rentav sakral. Jag stänger ögonen och njuter en stund av ordljuset. Ändå känns det lite som att bedöma konserten på basis av partituret.


Poesiuppläsning 10.9 med bl.a. Catharina Gripenberg, Oscar Rossi, Saila Susiluoto, Aki Salmela, Jyrki Kiiskinen, Fredrik Nyberg, Steinar Opstad på restaurang Belly i anslutning till antologin Detta är inte fiktion – 18 nordiska samtidspoeter. Programvärdar: Katarina Gäddnäs och Miia Toivio.

Janco Karlsson

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.