Det får vara nog nu. De homofoba kyrkotalibanerna i Borgå stift skrämmer vettet ur mig. Länge har jag haft ett hat/kärlek-förhållande till kyrkan, mina teologiska studier och min rara prästman till trots. En gång i tiden tänkte jag till och med bli präst, men nu tror jag att jag tänker göra slut med kyrkan med största respekt för många av mina finaste och käraste vänner som finns där.

Jag tänkte länge att nog kan man ju hänga kvar ändå i kyrkan, fastän man inte tror så värst mycket. Därför att jag älskar kyrkorummet, dramaturgin i mässan, det vettiga diakoni- och utlandsarbete som många kyrkor utför idag.

Därför att jag älskar drömmen om att det skulle finnas ett övergripande mål och en mening, men nu tror jag inte att det går längre. Jag vill inte höra till en institution som är så djupt odemokratisk och inhuman till sitt väsen och i tolkningen av sina heliga texter.
Jag tror inte att gud skapade kvinnan av mannens revben och att det därför finns en inbyggd skapelseordning som gör att kvinnan bör underkasta sig mannens överhet. Det är gudskelov inte heller en majoritet inom kyrkan som tror på det idag.

Det som blev nådastöten för mig var det kyrkliga bemötandet av den svenska regnbågsmässan i Helsingfors i våras. Först blev det nej på ett ställe, sedan på ett annat, till sist fick man hålla sin mässa i Diakonistiftelsens kyrka. Jo jag vet att det finns många som säger att gud hatar synden, men älskar syndaren. Att det är ok att vara gay, bara man inte utövar sin homosexualitet, för det står i bibeln att homosexualitet är synd. När bibeln skrevs var homosexualitet helt förknippat med prostitution och utnyttjande. I bibelns värld fanns det ingen möjlighet att leva i ett öppet, respektfullt homosexuellt förhållande. Det som är kyrkans stora problem och tvisteämne idag är hur bibeln skall tolkas, och det finns många goda krafter som verkar för en liberalisering av kyrkan, men det finns lika många mörkermän.

Det finns något hos de flesta av oss som njuter av att någon annan säger hur det är, hur det skall vara, vad som är svart och vitt, rätt och fel. I vår självgodhet tänker vi på muslimska fundamentalister när vi talar om fanatiker, men de finns minsann på närmare håll. Bor det inte en liten taliban i oss alla?! Visst finns det religiösa talibaner i Borgå stift idag, men också politiska åsiktstalibaner på tidningarnas insändarsidor. Till och med inom poesin finns det många som har behov att positionera sig, ansluta sig till den språkmaterialistiska falangen eller till ”innehållspoesin”. Så stänger vi in oss själva och varandra i lufttäta ordboxar, som begränsar vår rörelse- och tankefrihet. Han är en sådan och hon hör till den falangen, i de tillslutna ordboxarna ryms inte hela människor.

För mig handlar kyrkotillhörigheten mer om samvete och principen vart min kyrkoskatt går än om faktisk tro och därför är det väl bäst både för kyrkan och för mig att vi gör slut. Jag känner människor med olika religiösa övertygelser. Det finns knäppskallar och trasiga människor överallt, liksom det finns andligt visa, kärleksfulla människor inom de flesta religioner. För mig spelar inte den bakomliggande övertygelsen någon roll, det enda som spelar någon roll är resultatet, hur människor är mot varandra. Jag ser upp till öppna, fördomsfria människor med raka ryggar och varma hjärtan.

Det krävs mycket kärlek för att vi skall kunna vara hela och trygga människor. Det behövs mycket tillit, för att vi skall kunna lita på att livet är gott. Alla människor måste ha rätten att bära kärlekserfarenhet i sin kropp, äga upplevelsen av att vara sedd, älskad och bekräftad. Motsatsen till kärlek är inte hat utan rädsla. Det behövs massor mer av tillit, kärlek, förståelse och solidaritet i vår värld, det verkar inte längre vara kyrkan som är bäst på att förmedla det.
Dostojevskij skrev: ”Man måste älska livet mer än dess mening.”