Neråt gatan finns ett mullbärsträd som breder ut sig över trottoaren, och eftersom det är högsommar i Massachusetts och bären är mogna och trottoaren är prickig av dem som fallit ner från trädet, stannar jag för att plocka några från de lägsta grenarna.
Alltid när jag gör det gör jag det år 1960.
Vi fyra startade tidigt efter mässan före soluppgången och när vi körde upp mot bergen som kupar sig runt Pietermaritzburg såg vi morgondimman nedanför oss. Eftersom det ännu inte var så vanligt att flyga på den tiden tyckte vi det var spännande att komma ut ur dimman och befinna oss ovanför molnen, som först var ljusröda, sedan smörgula och slutligen vita, som klimpig gröt på en tallrik. Vi fortsatte genom den uppåtstigande slätten vidare uppför de gröna kullarna och sedan högre upp mot Drakensberg, de vilda och legendariska bergen som skiljer kustslätten från höglandet. Jag växte upp i Johannesburg, en stad som utlänningarna sade var ful. Jag var för ung för att känna till något annat och tänkte att de hade missat karaktären hos den storstad som var mig kär. Drakensberg var min första kontakt med den sortens skönhet som inspirerar människor till att se Gud i naturen. ”Jag riktar blicken upp mot bergen”, sade en djupt troende vän.
Pietermaritzburg var frodigt, annorlunda än torra Johannesburg, annorlunda än de höga bergstopparna. I bergen som höjer sig från Maritzburg vid Sweetwaters Road, fanns det folk som fortfarande kallade England för sitt hem och som red på hästar, spelade polo och – hade jag hört – jagade räv. Sent på vintern blommade azaleahäckar i djuprött och när vi plockade svamp i skogen kände jag av den spänning som stadsbarnet känner när det gör sådana saker som man gör på landet och som det bara har läst om, eller som en koloniinvånare som klär upp sig för storstadslivet känner av, ett liv som kändes mer berättigat och äkta än vårt eget. I bergen upplevde jag inte det dubbla seendet. Ljuset var enkelt och klart, luften transparent.
Vi var på väg för att träffa en dominikanermunk som ibland livligt predikande berättade om det där som nästan ingen annan ville nämna, och vi kände oss upprymda på samma sätt som människor som delar en sanning som ingen annan kan klä i ord brukar göra. Det var tjugo år innan katolska kyrkan skulle tala klarspråk om apartheid. Vår värd bjöd oss på lunch och bad om ursäkt för att han åt snabbare än vi – enligt reglerna hade han bara femton minuter på sig – och sedan talade vi om människor som fängslats på grund av undantagstillståndet som regeringen hade utlyst när världen föreföll upprörd över Sharpeville. Utan den internationella reaktionen skulle massakern ha gått förbi med en axelryckning – apartheid som vanligt. Det internationella fördömandet kändes som våra samtal med dominikanermunken, det var en lättnad att veta att andra såg vad vi såg. Vi hade vänner i fängelse och visste att ingen av dem var farlig. I vilket annat land som helst, trodde vi, skulle deras fredliga protest ha varit legitim. Men inte här, där den minsta opposition föreföll så isolerad att det kändes som att se en ljuspunkt i mörkret när man stötte på en annan person med samma synsätt.
Våra vänner ansåg att var och en borde ha en röst och att landet borde styras med lagar, inte av byråkrater med nycker som ingen kunde ifrågasätta.
I hemlighet visste jag att jag kände en liknande spänning över att ha vänner i fängelse som människor här i Amerika känner när de berättar att de sett en kändis i närbutiken ställa sig i kassakön som alla andra.
Under vår vistelse uppe i bergen drog en plötslig snöstorm över betesmarkerna, ett sällsynt fenomen för oss, och när vi körde tillbaka talade vi om de enstaka gånger då vi sett snö och om hagelstormar som vi försökte betrakta som substitut, om hur det skulle vara att bo utomlands och om skönheten hos det land som vi älskade, bergen, höglandet, kusten, och samtidigt var vi bekymrade över att inte kunna dela den kärleken med människorna som levde runt omkring oss och som inte fick resa och inte heller hade råd med det. När man körde från stad till stad längs landsvägar såg man ofta afrikaner gå barfota, ibland med snörskor som var för dyra att gå i hängande över axeln. Överallt män och kvinnor i trasor, och nakna barn med uppsvällda magar som visade vad det innebar att inte ha några rättigheter.
I Pietermaritzburg hade dagen varit het och fuktig och vi tyckte det var fascinerande att resa från snö till tryckande hetta på några timmar. Vi stannade vid flickskolan där jag undervisade och bodde, och medan jag hämtade en bok från mitt rum promenerade de andra på lysande gräsmattor med rosenbuskar nära tennisplanerna.
Sedan körde vi hem till en vän som inte hade följt med oss. Jag minns de andra där, ett indiskt par – kvinnan, en läkare, som såg ut som en drottning i sin sari – och mannen en lärare som var zulu. Återigen talade vi om rättvisa och undrade vad vi kunde göra åt saken. Vår värd hade lagat middag och sade att vi skulle gå ut i trädgården och plocka mullbär för att sedan äta dem med grädde. Jordgubbar var exotiska, sällsynta och dyra, och andra nordiska bär helt okända. Efterrätten var full av koloniala allusioner och illusioner, som en julmiddag i sommarhettan.
Det är därför jag stannar under mullbärsträdet och plockar några bär som jag kanske inte har rätt att plocka, fastän de hänger över en allmän gata. Jag tänker på helige Augustinus, vars Bekännelser jag läste det året, 1960. Han berättar om ett tillfälle då han stal päron fastän han lätt skulle ha fått bättre päron utan att behöva stjäla och betraktar detta som ett bevis på arvsynden hos sig själv. Jag upplevde en liknande spänning över att känna människor i fängelse.
Ända fram till den där dagen i Piertermaritzburg, tänkte jag på mullbär främst för bladens skull. När jag var elva år gammal samlade min bror silkeslarver i skoaskar med perforerade lock. De föredrog mullbärslöv framom salladsblad, och ibland skaffade han löv från en grannes träd. När de vita larverna spann sina kokonger, nystade han upp dem genom att hålla kokongen i munnen och dra ut tråden på en träspole som han snickrat. Ibland lät han inte maskarna spinna några kokonger överhuvudtaget. När de började spinna lade han var och en av dem i en fyra tums papplåda på en pinne. Den inburade larven kröp och kröp och spann silke efter sig medan den sökte ett ställe att stanna på. Men det fanns ingen rastplats i min brors papplåda. Larven kröp och kröp spinnande en kvadrat av silke tills den dog. Ännu flera år efter manin hade min bror kvar silket som han samlat på ett så hjärtlöst sätt. Jag fick aldrig veta vad han hade tänkt göra med skörden. De där larverna stärkte min känsla av att de mäktiga inte har något medlidande med de maktlösa och på ett flyktigt sätt mitt beslut att lämna Sydafrika.
Här i Amerika är jag ibland rädd för att vilken sak eller erfarenhet som helst kan förvandlas till en vara. Men inte de här mullbären som jag plockar från en grannes träd, eftersom det är min rättighet. Dessa mullbär omsluter en dag som bara är min. Det gamla Sydafrika som jag sörjde över är borta och det nya lider av ny misär med rötter i det gamla. Mina vänner har skingrats för länge sedan och vi kommer inte att mötas igen. Dimman stiger fortfarande upp från dalens kärl, plötsliga snöfall förekommer antagligen fortfarande i bergen, underbara för människor som sällan får se snöflingor. Kanske ett annat barn samlar silkeslarver, kanske en annan grupp av vänner äter mullbär med grädde och känner skuld för sin njutning i en värld full av smärta. Men den där dagen finns kvar hos mig, undangömd. Jag vet att alla andra också har dagar i sina liv som är undangömda, ibland också för dem själva. Ibland finns det en glimt i en gest som kan överraska betraktaren, såsom när jag stannade för att plocka bär från de skuggiga grenarna neråt gatan.
Rose Moss
