Kroppen av en ung man hittas guppande i vattnet vid en udde i havsbandet nära den fiktiva skärgårdsön Fagerö, som är placerad någonstans i vår sydvästra arkipelag. Bröderna Sankt Olof och Sankt Erik är upphittare. De vill inte gärna ha kontakt med myndigheterna, vilket deras ironiska öknamn avslöjar, men en kropp låter man inte bara ligga.

När samhället väl har fått tillgång till den döde rasslar maskineriet igång: Polisrapport, post mortem-undersökning och förhoppningsvis identifiering. Den unga döda mannen förefaller inte vara anmäld saknad, och inte heller har något båthaveri rapporterats. Fageröborna gör som de brukar och bereder den okända en plats på sin kyrkogård. Ortsborna sluter upp och följer den olycklige ner i jorden. En kista snickras och öns egen kommunalpamp KD Mattsson håller ett tal.
Fagerös befolkning är skakad. En anonym död kropp är obehaglig. Döden är den västerländska civilisationens sista tabu och ett lik drar obönhörligen upp en linje mot var mans framtid. Men en död kropp är ändå hanterlig. Det finns en beredskap.

Men för Fageröborna stannar det inte där. Den första kroppen följs av fler, och snart har hundratalet okända döda flutit iland och lagts i rader på den lilla kyrkogården. Gamla, medelålders, barn, män och kvinnor, alla oidentifierade. Det är ett ganska magstarkt trauma som Lars Sund placerar som berättande nav i sin nya roman En lycklig liten ö.

I allt det främmande, närvaron av de dubbelt hotande både döda och okända, ska också vardagen hitta sin lunk. Och det är där författaren lägger sin emfas. En lycklig liten ö kan vid en första anblick tas för en thriller eller en spänningsroman, men det är den inte, det är vardagen och människornas framhärdande, toppat med ett par stänk av magisk realism, som intresserar författaren.

brokigt persongalleri

Persongalleriet är brokigt och blommande, sammanhållet och ungefär som förväntat, men ändå varierat, inte helt olikt stortrutens tjutande sång, som fungerar som både tryggt och obehagligt ackompanjemang boken igenom. Det är länsman Riggert von Haartman, inflyttad från fasta landet, och därmed för evigt en främling i de inföddas ögon, frånskild, och fast i skärgården med en karriär som aldrig lyfte. Det är Post-Janne, som läser öbornas privata brev. Det är Kangarn, som driver både krog och elverk. Det är enslingen Judit, som lever på en ö tillsammans med en halvvuxen fosterflicka och det är många fler. De flesta släpar dessutom runt på sina egna svarta moln, de är ju när allt kommer omkring människor, varken mer eller mindre.

Lars Sund behärskar skärgårdsmiljön till fullo. Reguljärbåten Arkipelag tuffar av och an genom en idyllisk men lite instängd miljö som den enda fasta men också ömtåliga kontakten med ett annat liv, ett fastare land. Ibland kan skildringen av skärgårdens händelser, personer och dialog kanske tyckas en smula pekoral, men det beror mer på att skärgårdens verklighet faktiskt bär en del pekoralistiska drag, än på att författaren gått fel.

Berättaren, ”Skrivaren”, ledsagar bokstavligt läsaren genom handling och miljö. Stiger in i stugor, lyssnar utanför fönster, drar slutsatser och spekulerar. Till en början tycker jag stundtals att den drivande berättaren är irriterande övertydlig, och de första kapitlen engagerar inte på samma sätt som man kan förvänta sig att texten ska göra hos en författare som Lars Sund.

Först tänker jag att En lycklig liten ö är en mellanbok. Det är den första roman som Sund har producerat efter sin monumentala Siklax-trilogi, som inleddes med Colorado Avenue 1991, och det är inte ovanligt att episka ansträngningar av dylika slag kräver en mellanbok av sina författare. En bok som ger andhämtning och som tillåter upphovsmannen att liksom samla sig och släppa den stora berättelsens krav på benhårt fokus. Och visst är En lycklig liten ö en mindre berättelse än trilogin, såväl vad gäller format som språk och ton. Orden är färre, metaforerna likaså.

Men efter de första kapitlen händer någonting som får mig att inse att det inte handlar om en mellanbok. Texten bryter sig, nästan utan att jag märker det, loss ur sina poser och plötsligt stirrar jag förvånad på romanens sista sida – det är bara att konstatera att Lars Sund har tillgång till en imponerande episk drivkraft.