Journalisten och kritikern Philip Teir begår sin bokdebut på ganska klassisk mark, eller kanske ska jag säga väg. Han strosar omkring på de där stigarna där pojkrummet successivt byts ut mot en verkligare verklighet och kanske tar en sväng via ett rökigt och intellektuellt kafé för att plötsligt vara ett kök eller vardagsrum där det plötsligt finns barn som är ens egna.

Samlingen inleds med tre sviter där i tur och ordning Stålmannen, Läderlappen och Wonder Woman agerar utgångspunkt. Superhjältarna finns inte bara med som minnen av barndomens drömmande identifikation med hjältedåd och superkrafter, utan för att de, precis som alla andra, men tydligare, måste födas på nytt med sina förmågor. De måste ställa sig upp med nya lärdomar, med förbättrade men ändå sargade jagbilder, och avgöra vad deras vuxna tillvaro ska innebära. Ibland är förståelsen frukten av ett resonemang, och ibland föds den genom de speciella förmågorna. Smaka bara på Stålmannens insikt om det mänskliga:

Mikroskopiskt
små veck i huden, ljudet av kvalster,
porerna i ansiktet på alla jag möter.
Jag tror inte på en mänsklighet
som envisas med att bära resterna
av gårdagens middag mellan
sina tänder.

Läderlappen, som inte har några egentliga krafter, är den som i sitt alterego fattar det mest konkreta valet: ”Jag syr mina egna sorgkläder/av skottsäkert gummi/syr fast min skugga i dräkten,/det gör inte alls ont,[…] ”
Från superhjältarna är steget inte långt till sjuksalarna där seriehjältar konsumeras av konvalescenta diktjag och där verkliga superkrafter räddar liv. Och Wonder Woman blir en sjuksköterska, en vårdare, och vips: en mamma. Det är en, förvisso rätt traditionell, men ganska elegant analogi där dröm, kärlek och uppfostran leder in till en realistisk vuxenhet som konstaterar att ”den döda fågeln förblir död/också i den här dikten.”
Det är ö-liv, smutsigt potatisvatten, blinkningar åt Nietzsche och Saarikoski och barn i pulkbackar, torsdagsgräl och ett Helsingfors som bjuder både solheta gator och rykande termosar. Ganska mycket, med andra ord.  Modersfiguren blir en älskarinna, det egna barnets mor, och cirkeln rullar på. Kvinnobilderna är uttalat jämställda, men nog ändå lite mystiska och omhuldade av ett romantiserande dis.
Det är ingen tokig debut Philip Teir serverar. Formmässigt är Någonting ur hennes mun faller i min mun ganska återhållsam och dikterna är närmast prosalyriska. Först blir jag en smula besviken eftersom den ganska bitiga, på en gång följsamma och tungsnubblande, titeln gör att jag väntar mig ett större språkligt tuggmotstånd än jag får, men det säger kanske mer om mina egna förväntningar på poesi i allmänhet än om Philip Teirs skrivande.
Philip Teir gillar Henry Parland, och det märks på ett positivt sätt. Någonting ur hennes mun faller i min mun präglas av ett distanserat, ja, nästan Henry Parlandskt lugn, men det döljer inte, som förebildens dito, något existentiellt avgrundsvrål, ingen ideal-realisation, utan befinner sig på ett mer vardagsnära plan. Språket flyter i en följsam och jämn, men inte nödvändigtvis tråkig, rytm och utan att jag riktigt förstår varför får den mig att tänka på The Passenger med Iggy Pop.