Den norska författaren Hanne Ørstaviks roman kallet – romanen är fragmentarisk, den varvar flera parallellberättelser utan kapitelindelning. Bland annat blir huvudpersonen, en författare, intervjuad av en journalist. En taktlös typ som ställer dumma frågor. Dialogen är hejdlöst rolig i allt sitt elände, för att inte tala om författarens outtalade tankar, “… hon kommer hit, och hon borde ha varit förberedd, och hade hon haft en gnutta intelligens eller bara allmänt flöde i huvudet, så hade hon själv tänkt sig fram till det här för länge sen …”.

Man är lite skraj när man intervjuar den som skrivit det.

– Ja, det säger alla journalister, säger Hanne och låter rätt nöjd.

Hanne ger ett intryck av att vara skör, det beror dels på hennes färger, hon är blek, håret är nästan vitt och så klär och sminkar hon sig i svart. Men också för att hon är så väldigt allvarlig, hon förklarar det hon vill säga så intensivt, hon rynkar ögonbrynen och ser närmast ledsen ut, och så visar hon med händerna hur hon menar. Vilket ser fint ut men inte funkar så bra när man talar om litteratur.

Men om man lyckas säga något hon tycker är roligt spricker sedan hela ansiktet upp i ett solskensleende. Jag känner att det blir lite pajasvarning på mig, för att jag så gärna vill få henne att skratta.

Huvudperson i kallet – romanen är en författare som påminner om Hanne själv, så mycket att hon sett det som nödvändigt att skriva ut ”roman” i titeln. Men hon tycker hela diskussionen om verklighet och litteratur är irrelevant.

– Om en roman är sann har ingenting med verkligheten att göra. När man läser om en roman känner man om den är sann. Det är den sannheten, den ärligheten som räknas.

Kallet i boken är dels författarens, dels hennes döda farmors, som reste ut för att bli missionär och som författaren förgäves försöker skriva en roman om.

– Jag hade själv nått en punkt i livet, och i litteraturen, där jag allvarligt övervägde att sluta skriva.

Hanne säger att berättelserna i hennes tidigare romaner kommit lätt till henne.

– Men den här gången gick jag och väntade och väntade och det kom ingenting. Ingenting. Och så började jag undra, att är jag en slav under berättelsen, under skrivandet? Och det blev till en kamp, mellan mig och romanen.

– Jag frågade romanen: vad kan jag använda dig till? Om jag inte kan använda dig, varför ska jag då skriva?

Hannes egen farmor reste också ut för att bli missionär men hon har aldrig försökt skriva om henne, frågan får henne att uttrycka en stor misstro mot historiska romaner överlag.

Däremot är den bild som författaren är besatt av hennes egen, bilden av en kvinna som står vid ett fönster, stum och med ryggen mot betraktaren.

– Det var den enda bild som kom då jag stängde ögonen, denna kvinna vid fönstret. Så då tänkte jag att jag börjar där, att jag måste få henne att tala, måste få veta varför hon står där.

Den fiktiva farmoderns kall att resa till Kina som missionär fullföljs aldrig eftersom hon på resan dit träffar sin blivande man och alltså blir missionärshustru med nio barn i stället för missionär. Och också författaren får sitt kall ifrågasatt.

Ett annat tema i boken är konventioner. Farmodern kämpar så gott hon kan mot tidens och kyrkans konventioner om hur en kvinna ska leva. Författaren har nyss lämnat sin man eftersom de inte kom överens om hur man ska leva och möter journalisten som ifrågasätter hennes sätt att skriva.

Författaren i boken har skrivit en bok som heter Dal, vilket alltså ingen av Hannes böcker heter, som gått sina kritiker så förbi att det fått författaren att tvivla på sin förmåga att kommunicera, hon som berett sig på att bli anklagad för att vara övertydlig.

Jag frågar Hanne om Dal står för någon specifik bok, om hon själv känt sig så missförstådd av sina kritiker.

– ”Missförstådd” är ju inte alls vad jag skriver. Jag låter ju bara gnällig när du säger så där.

Okej, visst, men jag hade ju inte heller så mycket utrymme att formulera mig: ”… hur var det möjligt att de kunde skriva detta om den bok jag hade givit ut, det hängde ju inte ihop, det var ju inte det som stod i boken, det som stod i boken var enkelt och klart och så kom detta tillbaka mot mig, och det var förfärligt och förvrängt och jag som trodde jag hade talat ett gemensamt språk jag såg att det inte fungerade det språk jag talade vad var det för ord jag använde vad betydde de var det så att de ord jag använde att det jag sa egentligen var obegripligt och varför var det ingen som hade sagt det …”.

– Men för dem som känner mitt författarskap är det rätt klart att det är Vecka 43 det handlar om.

Men mest handlar kallet – romanen om författarens kamp mot och konventionen i sitt egna skrivande, och den seger som boken i sig utgör. Hanne beskriver den som en protest mot gud och pappa och alla som ska bestämma.

– Jag är så lycklig för romanens skull. Romanen är en fantastisk form, där ryms allt. Både berättelsen, och diskussionen om berättelsen, och samtalet med journalisten.

Ja, den arma journalisten. ”Vi bestämmer att hon ska maila mig intervjun, jag vet att jag kommer att bli tvungen att skriva om den helt och hållet.” Jag ber om Hannes mailadress så hon kan kolla min artikel innan den går i tryck.

– Om du vill så. Men jag slipper helst.

Okej, skönt, jag kan ju skicka tidningen sen.

– Blir du ledsen om jag inte vill det?

Nej, vad fan. Slipp du.

 

---

Intervjun gjordes på Bok- och bibliotekmässan i Göteborg. Skribenten tackar A.R. Winters minnesfond för ett generöst resestipendium.

kallet – romanen har getts ut på svenska av Kabusa böcker.