Viktor Jusjtjenko var den ljusstarka hjälten som skulle göra slut på de östukrainska klanernas mygelpolitik och efter en omfattande mobilisering av aktivister på Maidan-platsen i centrala Kiev i slutet av år 2004 gav maktblocket efter och erkände valet av Jusjtjenko till ny president.

Detta dock först efter ett mordförsök på Jusjtjenko i valkampanjens sista skede. Han utsattes för en dioxinförgiftning som han överlevde, men i försvagat skick. Hans utseende förstördes, men uppenbarligen har hans hälsotillstånd också i övrigt påverkats. Historikern Ostap Sereda i Lviv ser hans skrala hälsa under de två första åren som president, 2005–2006, som en viktig orsak till att hans politik då var vacklande och vissa misstag begicks.

I en intervju för två västeuropeiska tidningar i september berättade Jusjtjenko att dioxin av det slag som användes mot honom framställs i tre laboratorier i världen. Två av dem finns i väst och de har samarbetat med utredarna och misstankarna har avskrivits. Det tredje finns i Ryssland och har vägrat samarbeta med de ukrainska utredarna.

Jusjtjenko insjuknade efter en middag hos ukrainska säkerhetstjänstens chef där också vicechefen deltog. Denne sökte sig snabbt till Ryssland och är den huvudmisstänkte. Ukraina har begärt utlämning av honom och två andra ukrainare som misstänks för delaktighet, men Ryssland har vägrat utlämna dem, beklagade Jusjtjenko i intervjun.

Fallet verkar alltså ha en hel del gemensamt med fallet Alexander Litvinenko, den ryska dissident som mördades i London med hjälp av polonium, ett radioaktivt ämne från ett sovjetiskt laboratorium. I detta fall har Ryssland vägrat utlämna till Storbritannien den huvudmisstänkte, Andrej Lugovoj, som tvärtom ställs upp i valet till ny duma.

Ostap Sereda ser alltså ett klart samband mellan Jusjtjenkos hälsotillstånd efter förgiftningen och den svaga politik som bedrevs i hans namn, delvis av medarbetare som kunde få ett inflytande som de inte borde ha fått.

– Flera politiska misstag begicks som minskat företroendet för presidenten. Sommaren 2006 blev läget katastrofalt när Jusjtjenko turvis allierade sig med Julia Timosjenko och Viktor Janukovytj, utan att han eller hans stab kunde förklara situationen ordentligt. Nu börjar han vara i bättre skick och situationen har i år förändrats. Linjen är klarare.

Detta säger Sereda i Lviv i början av oktober, några dagar efter valet. Nu på måndagen, två veckor senare, publicerades äntligen det slutliga valresultatet och på basen av det meddelade valsegraren Timosjenkos block och Jusjtjenkos Vårt Ukraina att de tillsammans bildar regering. Deras majoritet i parlamentet är dock mycket smal, 228 av 450 platser i parlamentet.

Parlamentariska
skurkar?

Janukovytjs Regionernas parti är fortfarande störst. Detta parti kontrolleras av de rika affärsmännen i östra Ukraina, speciellt i stål- och kolbranschen. De har mycket stora ekonomiska resurser, som de använt inte bara i valkampanjer utan också efter dem. Det antogs allmänt att den ström av avhopp från Jusjtjenkos och Timosjenkos partier till Janukovytjs parti, som till slut fick Jusjtjenko att upplösa föregående parlament och utlösa nyval, berodde på att stålbaronerna köpt upp dessa parlamentariker. En lag har nu dock stiftats som förbjuder parlamentsledamöter att byta parti under en mandatperiod, så detta skådespel borde inte upprepas.

Ukrainas parlamentsledamöter förknippas inte med moralisk oförvitlighet. Det sägs ofta att en del av dem sökt sig till denna arbetsplats för att tack vare sin parlamentariska immunitet undgå att ställas inför rätta för olika brott. När jag frågar Ostap Sereda om hur många sådana fall han tror det finns väntar jag mig en gissning på mellan 3 och 13 av 450 parlamentsledamöter, men tar grovt fel.

– Om man skulle börja undersöka parlamentsledamöternas bakgrund tror jag att en majoritet skulle få svara i domstol.

Alla skulle inte nödvändigtvis fällas, en del har bara rört sig i en grå zon där lagen inte varit så klar. Nästan alla som blivit mycket rika i Ukraina har blivit det genom att agera i denna grå zon, framför allt genom att ta över privatiserad statlig egendom till ett alltför lågt pris.
– Det är som i Ryssland, någon som blivit mycket rik på två–tre år har knappast blivit det genom rent spel. Men där har rättvisan varit mycket selektiv, någon som Michail Chodorkovskij har dömts, medan de flesta går fria.

En kvinna utan tvekan

Sereda har själv, som västukrainare, röstat på Vårt Ukraina, men med en viss tveksamhet.

– Partiet är inte tillräckligt demokratiskt, alltför mycket besluts på toppnivå, liksom i andra partier. I förra valet hade man alltför många oligarker som toppade listorna, det uppstod en bild av oligarker som kontrollerade Jusjtjenko. I detta val hade man en bättre kandidatlista, man arbetade som ett team och hade ett budskap.

Att Timosjenkos parti gått framåt medan Jusjtjenkos parti stampat på stället förvånar inte Sereda.

– Jusjtjenko är alltför mycket en kompromissernas man för allmänhetens smak. Timosjenko däremot är en “lady of no doubt”, hon är alltid mycket övertygande, säger Sereda och berättar en anekdot från tiden i början av 90-talet när hon hade ett företag i gasbranschen och några medarbetare i det satt arresterade. För att få ut dem började hon efter parlamenterande utan framgång kasta sten mot polisstationen. Om historien är sann är svårt att veta, men att den berättas visar en allmän uppfattning om henne: om hon inte kommer vidare kan hon bli desperat.

Polariseringen
minskar

I det politiska landskapet kan Timosjenko närmast placeras i centern. Hon får sina röster framför allt i mellersta Ukraina, medan Jusjtjenko är stark i väst och Janukovytj i öst. Och medan Jusjtjenko driver en marknadsekonomisk linje stöder Timosjenko statliga interventioner och Sereda betecknar hennes retorik som populistisk och solidaristisk.

De kulturella, politiska och sociala skillnaderna mellan det mot Europa orienterade västra Ukraina och det mot Ryssland orienterade östra Ukraina är fortfarande stora, men Sereda anser, liksom andra ukrainare, att polariseringen minskat.

– Folk mobiliseras nog ofta i termer av ”vi mot dem”, och så skedde också i detta val. Ett av problemen är att Jusjtjenko inte tillräckligt tydligt vänt sig till de rysktalande i öster. Man kunde t.ex. låta ukrainskan vara det enda statliga språket också i fortsättningen, men ge ryskan ställning som regionalt språk i östra och södra Ukraina. Det skulle inte skada någon.

Ukrainskans ställning har stärkts under de senaste åren. Sereda uppskattar att två tredjedelar av parlamentsledamöterna talar ukrainska på arbetsplatsen, medan två tredjedelar talar ryska i sitt övriga liv.

– Också sådana politiker som inte kan så bra ukrainska försöker tala det.

Hos oss föreställer man sig ofta att ukrainskan är nära besläktad med ryskan, men så är inte fallet. Också ryskkunniga har svårt att förstå ukrainska. Flera artighetsord är t.ex. de samma som i tjeckiskan, ett västslaviskt språk.

Efter karnevalen

Ostap Sereda medger att många ukrainare, åtminstone i väst, är desillusionerade.

– Den orange revolutionen skapade illusioner hos många och det finns nog mycket missnöje. I detta val röstade tre procent mot alla partier, det finns också en sådan möjlighet på våra valsedlar. Den orange revolutionen var en stor karneval, efter den har vi fått återvända till verkligheten. Men om inte revolutionen varit hade det hela i dag varit mycket värre än det är.