Det stora dragplåstret på bokmässan i Göteborg i år var förstås Ny Tids muminbok Jorden går under!. Boel Westin, Mark Levengood, Janina Orlov, Sophia Jansson och Katarina Gäddnäs talade om den i olika konstellationer. Boken väcker helt tydligt intresse som en bit i Tove Janssons biografiska pussel. Det är i vår bok Tofslan och Vifslan dyker upp för första gången, och så kom ju hela serien till för att Tove var ihop med Atos Wirtanen. Svenskarna tror sig känna till att Tove var lesbisk och blir överraskade då de hör att hon varit förlovad, vem Atos var struntar de i men man verkar faktiskt få ett halvt kändispoäng bara för att man jobbar på en tidning där nån som en gång hade chansen att gifta sig med Tove Jansson jobbade. Sophia Jansson kanske tycker att vi kört lite hårt på den här Tove-Atos-Ny Tid-växeln, i alla fall försökte hon tona ner kopplingen Atos–Snusmumriken något i ett samtal med Katarina.

– Visst har Snusmumriken drag av Atos, speciellt hans klädsel. Men Snusmumriken har också drag av min pappa.

Sophia Jansson är alltså Toves brorsdotter, för den som inte är så insatt.

Pippi tar efter

Antagligen inspirerade av rykten om Ny Tids ur-muminserie gav Rabén&Sjögren i våras ut Ur-Pippi, alltså den version av den första Pippiboken, tillika Astrid Lindgrens första bok som Bonniers refuserade 1944. Astrids dotter Karin Nyman berättade i Göteborg om Ur-Pippi som egentligen nedtecknades som present till henne på tioårsdagen, och sedan lite i förbifarten skickades in till Bonniers barnbokstävling. Nyman berättade också om Ur-Ur-Pippi, en i många omgångar för henne och hennes kusiner och vänner berättad muntlig berättelse. Där Tommy och Annika inte fanns med alls! Här gick ett sus genom salen, och Karins samtalspartner, Astridforskaren Ulla Lundqvist satte sig käpprak upp i fåtöljen.

Ulla hade nyss definierat den största skillnaden mellan Ur-Pippi och den omarbetade version som senare publicerades som den minskade distansen mellan Pippi & berättarrösten och Tommy & Annika.

– Pippiböckerna skrevs sedan så att berättarrösten delar Tommys och Annikas perspektiv. I Ur-Pippi finns meningar som ”De små rara barnen gick naturligtvis i skola.”

Ulla berättade också om upptäckten av Ur-Pippi, Astrid hade berättat om refuseringen då Ulla som ung student intervjuat henne för en uppsats. ”Ja, jag har den här nånstans om du vill låna den” sa Astrid och så fick hon den med sig hem. Men då Ulla visade manuset för sin professor fick hon inte ta hem det mer utan det blev inlåst och arkiverat på tillbördligt vis.

Ett par år efter att den omarbetade Pippiboken kom ut på Rabén & Sjögren fick Astrid jobb som förlagets barnboksredaktör, med motiveringen ”vi anställer Astrid, hon kan skriva maskin”.

Amos Oz, som man kunde kalla ”Israels Zenger”, talade i Göteborg inför en full jättesal och sade att hans uppväxt i Jerusalem på 40-talet gjort honom till expert på komparativ fanatism.

– Så om det någonstans finns ett sånt jobb ledigt är jag rätt man för det! Amos växte upp i en konservativ judisk familj, och säger att han själv var fanatiker tills han i tolvårsåldern blev botad. Det var en omtumlande tid, han både lärde känna sitt livs första icke-jude, en brittisk poliskonstapel och förälskade sig för första gången, i en sex år äldre flicka.

– Före det trodde jag alla icke-judar och alla kvinnor var Fienden. Men på en gång botades jag från alla mina vanföreställningar.

Amos talade om sin Mellanösternbok Hur man botar en fanatiker, och beklagade den något missvisande titeln.

– Om jag hade ett botemedel skulle min bok säljas på apotek, inte i bokhandlar.

Med sin värme och humor är Amos en riktig publikcharmare, hela jättepubliken skrattade stort och han hade säkert kunnat sälja hundra dammsugare efteråt. Visst får man en känsla av att han har dragit sina välformulerade repliker hur många gånger som helst, men man orkar inte bry sig.

– Jag har aldrig sett en fanatiker med humor. Och jag har aldrig sett en människa med sinne för humor bli fanatiker. Om jag kunde skulle jag tillverka kapslar med humor, med dem skulle jag kunna bota fanatiker. Kanske jag siktar på Nobelpriset i medicin i stället för i litteratur.

Amos säger att Tjechov är hans mentor.

– Jag gillar inte Shakespeares slut, scenen täcks av lik, alla är döda – rättvisan har segrat. Nej, ge mig hellre Tjechov, alla är olyckliga, desillusionerade, hjärtan brister – men de lever.

Detta sagt mer om Israel–Palestina-konflikten än om dramats kvaliteter.

– Jag jobbar för en kompromiss i Mellanöstern. Kompromisser är ett nederlag och en besvikelse för båda parter. Men de är det enda sättet att lösa en konflikt mellan rätt och rätt.

– Många israeler ser mig som en förrädare, men jag ser det som en hederstitel att bli kallad förrädare av människor som de. Och jag älskar Israel också i de stunder jag inte gillar landet. Ja, jag älskar Israel också i de stunder jag inte kan tåla det.

Mera manga

Det finns ju också andra serier än Jorden går under!, till exempel har den japanska mangan uppnått en nästan liknande popularitet. Carina Fast är en pedagog som skrivit en doktorsavhandling om hur barn lär sig läsa och skriva och hon säger att hon ingenstans sett att man i den svenska skolan skulle ta tillvara barns intresse för serier.

– Barn idag är hejare på populärkultur och nya medier. De håller på med helt andra texter än man kunde tro.

Till exempel har samtliga barn i hennes studie känt till vem mangakaraktären Ash i Pokemón är innan de börjat skolan. Och hon har upprepade gånger hört barn föreslå mangakaraktärers namn då läraren frågat efter ord som börjar på en viss bokstav, men aldrig, inte en gång, har läraren skrivit upp de namnen på tavlan.

– Lärare är rädda för barn som kan mer än de. Så då väljer de hellre att se barnen som hjälplösa offer för konsumtion.

Med på mangaseminairet satt serietecknarna Jesper Nordqvist och Yosh. Yosh är uppvuxen i Sverige men hon och hennes föräldrar har alltid fått lådvis med manga på posten från släktingar i Hong Kong.

– Manga är helt enkelt det japanska ordet för serie, och i Asien är det något för alla grupper och åldrar, genrerna är lika många som inom film.

Moderatorn Sharon Jåma berättade att hennes dotter haft med sig ett mangaalbum till skolan som veckans bok, men inte fått presentera det för klassen för ”här läser vi riktiga böcker”. Sharon misstänker att den läraren och många andra förknippar manga med våld, och vände sig till serietecknarna med frågan ”Är våld nödvändigt?”.

– Jag skiljer på våld och stridskonst. I Asien uppskattas kamp-sporter som något väldigt fint, det är väldigt respekterat att vara bra på en sådan, sa Yosh.

– Och Jesper, finns det våld i dina serier?

– Ja, jag tecknar ju en serie som heter Tanks och som kretsar kring stridsvagnar som slåss mot monster … ett visst våld finns det … men jag håller det på en begränsad nivå.

Jesper berättade att han sitter uppe på nätterna och umgås med andra tecknare via nätet. Med på seminariet var också Esbjörn Jorsäter, teckningslärare och serietecknare av en lite äldre generation:

– När jag var liten satt man ensam på sitt rum och tecknade. Jag som reser runt i skolorna märker att ungarna blir bättre och bättre på att teckna, och jag tror det beror på att de umgås över nätet och lär sig av varandra.

Estland var temaland på mässan i år, och president Toomas Hendrik Ilves strosade omgiven av säkerhetsvakter förbi Söderströms monter. Susanna Sucksdorff visade upp förlagets Tallinnbok, Anders Mårds Tallinn – Sagostadens revansch. Ilves frågade vad titeln betydde, och jag säger inte att han är homofob, men efter Sucksdorffs ”The return of the fairy city” ville han inte ha ett gratis ex av den boken. Temaland nästa år blir för övrigt Lettland, och sen nästa Spanien. De estländska författarna klagar för övrigt på precis samma saker som de finlandssvenska, att cirklarna är små och alla känner alla.

– Man måste akta var man trampar. Om man säger vad man tycker kan det hämnas på en långt senare. Så man lär sig hålla tyst – fast det inte är lätt för mig, sa den estniska författaren Eeva Park. Enligt henne har en liten grupp välansedda (manliga) kritiker en odimensionerat stark maktposition i Estlands litterära liv, och eftersom de alla har väldigt lika smak har det uppstått en skrämmande likriktning i vad som uppfattas som bra litteratur.

– Men att vi är här, att vi blir översatta till svenska, har en positiv inverkan. Lekplatsen blir större, det skapas mer utrymme att säga vad man tycker.

– Jag tycker den estniska litteraturen börjat bli mer mångröstad och rikare, och jag hoppas att det är en utveckling som fortsätter, fyllde poeten Doris Kareva i.