Den gamla legenden om råttfångaren från Hameln berättar om mannen som löser problemet med en råttinvasion i den lilla staden genom att med sitt flöjtspel locka med sig råttorna ut i floden. När han inte får hyfsat betalt går han på nytt genom staden och trollbinder denna gång barnen som följer honom och försvinner. Men råttorna dyker upp i berättelsen först på 1500-talet, de finns inte i den ursprungliga legenden från 1300-talet, som alltså handlar om barn som plötsligt är borta.
En förklaring som getts för legenden är den massiva utflyttningen från dittills överbefolkade delar av Luxemburg och andra närliggande tyskspråkiga områden – Flandern, Rhenland, Sachsen – till Transsylvanien på 1100- och 1200-talet. De hade lockats dit av ungerska kungar som ville stabilisera livet i den nyligen erövrade regionen, där befolkningen var gles till följd av de ofta återkommande räderna som turkiska och tatariska ryttarfolk gjorde. Tyskar talade man på den tiden inte om, utan här och på många andra håll i Östeuropa där en liknande inflyttning förekom kallade man den invandrade arbetskraften sachsare, på andra håll schwaber.
Deras uppgift var framför allt att som bönder och hantverkare öka livskraften i regionen, men också att försvara den. Det märker man än i dag genom de omfattande befästningsverken, inte bara runt de gamla städerna, utan också runt bykyrkor.
Transsylvanien var på det stora hela ungerskt i tusen år, fram till första världskriget. En ungersk stam, szekelerna, som enligt vissa uppfattningar skulle ha inslag av hunniskt blod från Attilas tid, bosatte sig i regionen redan på 900-talet – än i dag skiljer man mellan szekeler och andra ungrare. Under medeltiden var regionen en autonom enhet styrd av en furste som lydde under ungerska kronan. De rumäner som bott i området redan före ungrarnas ankomst behandlades närmast som slavar. Mellan 1526 och 1683 erkände regionen turkisk överhöghet, men i motsats till t.ex. Bosnien ser man inga spår av turkiskt inflytande (utom möjligen i matkulturen).
Brasov, tyska Kronstadt, är ett gott exempel på den tyska organisationen, men också på rangordningen mellan folken. I ringmuren runt gamla stan, som byggdes på 1400-talet, ingår sju bastioner, som var och en hölls i stånd och vid behov bemannades av medlemmarna av ett visst skrå, t.ex. vävarna.
Också sedan de turkiska anfallen upp hört hade muren en funktion. Rumänerna, som bodde i Schei-området just utanför muren tilläts komma in i staden en enda gång om året. Det var för ungkarlarnas fest, som var – och fortfarande är – årets största fest i Brasov.
Det är gamla stan, den tyska stan, som är Brasovs största attraktion. Hus och gator är i gott skick, fast husen till stor del är från medeltiden, ändå är staden (i motsats till t.ex. Sighisoara) inte turistifierad. Rådhusplatsen är ståtlig och spåren av den blodiga historien syns lyckligtvis inte: här lär Europas sista häxbränning ha ägt rum. Det sägs också att avrättningar genomfördes så att mänskor tvingades hoppa ned från rådhustornet.
Den nya staden är ett tristare kapitel. Traktorfabriken har lagts ned och de sista traktorerna väntar i Bukarest på skeppning till Egypten. Bilfabriken verkar gå ett liknande öde till mötes.
Brasov fungerade länge som en knutpunkt vid handelsleden till orienten och det var den som gjorde staden rik. Det speglas t.ex. i Svarta kyrkan, den största gotiska katedralen mellan Wien och Istanbul. Den är ändå inte riktigt tillräckligt stor för de 200 turkiska mattor som hänger på väggarna och på andra möjliga och omöjliga ställen. De har skänkts av handelsmän som gjort lyckade resor till Istanbul. Också i Bergskyrkan i Sighisoara hänger mattor på väggarna, men de är betydligt färre.
Sachsarnas etik understryks i Svarta kyrkan av fem av stilen att döma närmast medeltida planscher som hänger vid utgången så att man inte kan undgå att se dem och som illustrerar de främsta dygderna, i denna ordning: Fleiss, Hoffnung, Klugheit, Mässigkeit, Keuschheit (flit, hopp, klokhet, måttlighet, kyskhet). I något skede sinade dock pengarna i Brasov och tornet blev mycket anspråkslösare än vad det mäktiga fundamentet skulle ha förutsatt.

Peter Lodenius


Siebenbürgen är det tyska namnet för Transsylvanien, det baserar sig på de sju borgarna, befästa städerna runtom i landsdelen – sachsarna hade ju inkallats både för att ekonomiskt sätta landet på fötter och att försvara speciellt den södra delen mot tatariska och turkiska angrepp. Schässburg, Hermannstadt och Kronstadt är tre av de sju borgstäderna.

Sighisoara eller Schässburg är kanske mest känt för att den blivande fursten av Valakiet Vlad III föddes här (antagligen i huset på bilden). Samma år han föddes, 1431, blev hans far i upptagen i Nürnberg i Drakens orden, en heder som bekräftade att man vigde sitt liv åt att bekämpa det turkiska intrånget i Europa. Detta kom att prägla också sonens liv och från det kom också hans tillnamn Dracula. Med tiden fick han också ett annat ”smeknamn” Tepes, Spetsaren, som hänvisade till hans ovana att trä upp motståndare på spetsiga störar, från anus till halsen, som varnande exempel för omvärlden. Vlad ledde motståndet mot turkarna och ses fortfarande bland rumänerna som en huvudsakligen positiv gestalt som försvarade folket mot både inre skurkar och yttre fiender, även om man också minns hans grymhet. Intill kyrkan i Sighisoara finns en byst av honom.

Sibiu eller Hermannstadt är europeisk kulturhuvudstad i år, tillsammans med Luxemburg. Det tyska partiet är störst i stadsfullmäktige, trots att andelen tyskar i staden numera är liten. Också rumänerna har förtroende för tyskarna. Borgmästarna är folkvalda i Rumänien och sachsaren Klaus Johannis återvaldes nyligen med den största majoriteten av alla borgmästare i hela Rumänien, berättar en rumänsk Sibiubo stolt. Hon utnämner också villigt Tyska huset (på bilden) till stadens vackraste byggnad. Spegelsalen i huset är onekligen pampig.

Gamla staden i Brasov eller Kronstadt omsluts fortfarande till stora delar av en ringmur och innanför den är bebyggelsen fortfarande till stor del av medeltida karaktär, med tvåvåningshus och mycket lite trafik, med rådhuset på torget.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.