Biografsituationen må vara usel i Helsingfors, men har man möjlighet att gå på specialvisningar på underliga tider kan man genast se betydligt fler intressanta filmer. Den senaste månaden har man kunnat välja åtminstone mellan gayfilmfestivalen Vinokino, kortfilmsfestivalen Rävdagarna, en italiensk och en nordisk filmvecka.

Den nordiska filmveckan ordnades av Nordens institut i Finland och Walhalla med anledning av Nordiska rådets filmpris. Man visade den danska vinnaren Konsten att gråta i kör, finska Miehen työ, svenska Darling, norska Reprise och isländska Föräldrar. Miehen työ är den enda av filmerna som visats på bio i Finland, men var också den film som drog den största publiken.
Den redan tidigare på många håll prisbelönta vinnarfilmen Konsten att gråta i kör är regissören Peter Schønau Fogs första långfilm och han har jobbat med den i fem år, mer eller mindre sen han blev färdig från Den danska filmskolan år 2000.

Schønau Fog väckte mycket uppmärksamhet med sitt slutarbete från filmskolan, kortfilmen Lille Mensk. Men sedan förföljdes han av otur i stora mått. Av alla hans projekt – och de har varit många: teveserier, kortfilmer, internationella samarbeten – har inte ett enda kommit så långt som att visas för publik.

Konsten att gråta i kör baserar sig på en roman med samma namn, vilken Schønau Fog läste redan innan den kom ut 2002, och genast bestämde sig för att göra film på. Han visade manus i tre versioner för tre olika filmkonsulenter, och den tredje gången fick han napp, visserligen på villkor att en ny manusförfattare anlitades för ytterligare ändringar.

Schønau Fog säger att manusarbetet var en utmattande process, men att det ointresse han till en början stötte på bara gjorde honom mer övertygad om att det var viktigt att berätta den här historien om incest.

När det handlar om barn som utsätts för fysiskt och psykiskt våld i sitt hem känns det onödigt att berätta att filmen är hemsk, mer förvånande kan det vara att den är väldigt rolig – förutsatt att man uppskattar dess bisarra humor. Erling Jepsens roman Konsten att gråta i kör är delvis självbiografisk, och i boken är den absurda humorn än mer framträdande, eftersom historien berättas i första person av den 11-årige Allan.

Jagperspektivet är omöjligt att överföra till film och Schønau Fog säger att han har aktat sig för att försöka för hårt att vara rolig, av rädsla för att det bara ska bli osmakligt. Men att han velat vara trogen mot pojkens syn på livet, hellre än att dosera ut sött och surt i lagom portioner som en annan kock. Allan utgår från ett normalitetsbegrepp som han fått av sina långt ifrån normala föräldrar, och vare sig man börjar skratta eller gråta av den här filmen så uppstår känslorna i skarven mellan Allans och åskådarens verklighetsuppfattning.

Filmen liksom boken utspelar sig i Jepsens hemtrakter i Södra Jylland, och man filmade på en liten ort bara en kilometer från tyska gränsen – trots att Schønau Fog säger att han lärt sig på filmskolan att man av ekonomisk-praktiska skäl aldrig ska förlägga en inspelning mer än två kilometer från Rådhusplads i Köpenhamn. Många av skådespelarna, framför allt barnen, är lokala förmågor, och i filmen talas en så obskyr lokal dialekt att den visas med texter också i Danmark.

Usel distribution

Då Schønau Fog höll sitt tacktal vid prisceremonin i Oslo i oktober, sa han sig bli ödmjuk och tacksam när han ser vilka filmer han tävlat mot. Han riktade en uppmaning till de nordiska filmdistributörerna, han tyckte det var upprörande att norska Reprise var den enda av de andra ländernas nominerade filmerna som visats på bio i Köpenhamn. I Helsingfors har inte ens Reprise gått på bio. Det är synd, och synd är det också att inte fler tog chansen att se den under filmveckan.

Också Reprise är en debutfilm, och också den har vunnit många priser. Filmen handlar om två kompisar i tjugoårsåldern. Båda drömmer om en författarkarriär, och filmen fångar dem i steget mellan tonårens rastlösa anarki och vuxenvälden. Philip och Erik har just färdigställt sina första alster och skickat iväg dem till förlaget, naivt nog inställda på att den kommande framgången eller nederlaget ska bli gemensamt.

Regissören Joachim Trier har sagt sig överväga att lägga ett bin till sitt namn i samma provokativa anda som hans avlägsna släkting Lars i tiden lade ett von till sitt. Trier har tagit intryck av den franska nya vågen i sitt berättande, gränsen mellan filmens verklighet och karaktärernas fantasi är suddig, och berättarrösten är som hämtad från François Truffauts Jules och Jim. Däremot har han förkastat den upproriska nyavågen-estetik som von Triers dogmagäng tog över.

Vägra bli vuxen

Reprise är också en skildring av den generation som anklagas för att vägra bli vuxen. Filmveckans svenska bidrag Darling är också inne på det temat, samtidigt som den är en klasskildring. Så gott som hela filmen utspelar sig på Östermalm, de dyraste kvarteren i Stockholms innerstad, där huvudpersonen Eva till en början både jobbar och bor. Att hon i en veva blir av med både jobb och pojkvän hade hon väl överlevt, men då hennes mamma flyttar utomlands med en ny karl mister hon också veckopeng och gratis boende.

Regissören Johan Kling – också han långfilmsdebuterar – fick idén till filmen för några år sedan då han hörde två tjejer i Stockholm föra ett väldigt allvarligt och sofistikerat, men totalt glädjelöst, samtal om shopping.

Kling har sagt att han tycker att svensk film är oambitiös och övertydlig, att det finaste anses vara att berätta en historia där publiken tycker om personerna, men för honom är handlingen mest ett trick för att få studera de osympatiska rollfigurerna.

Filmen är gjord på en minimal budget eftersom Kling nekades filmstöd, en filmkonsulent har motiverat sitt nej med ”jag känner inga människor som liknar dem i Darling”, vilket Kling kommenterat med: ”Vem känner någon som har spelat schack med döden?”