Antagligen är det just där: mellan författarseminarium, skolnämndsmöte och feberdrömmar som mina tankar föds. Antagligen är det där någonstans i glipan mellan det färdigt tänkta och det bara vagt medvetna som nya tankar, nya erfarenheter sipprar fram, mellan vardagens kinkande barn och nattliga samtal med vänner. I sprickan mellan det sagda och det osagda föds mitt eget språk.
Kultur är inte tillvarons guldkant för några få intellektuella. Kultur är livskraft, växtkraft. Kultur är gränsland, där vi, i bästa fall, får färdas i utkanten av oss själva. I gränslandet – i kulturens skötesvarma floddelta kan vad som helst hända. Allt är möjligt, allt är tillåtet. Här rinner världens alla floder ut i samma urhav och i deltats bördiga slamjord gror skavande frön till växter med sällsamma frukter.
Här strålar karavan samman med polarexpedition på gyllene parnass och skitig bakgård. En blodtörstig krokodil kastar sig upp ur gyttjan och sliter lammkött i stycken. Profeter dansar i takt till skrivmaskin och tamburin.
Alla ekologer vet att det är i gränszonen mellan två ekosystem som artrikedomen är som störst. Må aldrig den artrikedomen begränsas, varken här i Svenskfinland eller någon annanstans. Bevara oss från rädslans, moralismens och den andliga fattigdomens riddare, så de inte kommer åt att skövla vår prunkande oas.
Varken jag eller någon annan lämnar några som helst garantier för att de som vågar sig ut ur sin begränsning, ut ur sina övertygelsers våld någonsin kommer tillbaka helskinnade. Tvärtom önskar jag av hela mitt hjärta att vi blir tilltufsade, omskakade, förvandlade. Att något nytt biter sig fast under huden.
För vad är alternativet? Att vår kulturkaravan fastnar i behagsjukhetens, bekvämlighetens gehenna? En saltöken där människan slutligen förlorar sin mänsklighet, sin förmåga att tänka bortom sin egen horisont.
Vi lever i en tid där ängsligt vaktande av makt, revir, prestige och framförallt pengar blir allt vanligare. Berlinmuren föll, och världssamfundet jublade. Nu bygger vi redan nya murar. Europa har blivit Fort Schengen som effektivt sluter sig om sig själv, till skydd för flyktingar och invandrare. Israel har byggt en mur mot Palestina och USA bygger mur mot Mexico.
Konstnären Guillermo Gómez-Pena hittade en graffitimålning i den hårdbevakade gränszonen mellan Mexico och USA där det stod: ”I am therefore I cross”. Motsatsen till kärlek är inte hat, utan snarare rädsla. Av rädsla barrikaderar vi oss själva i våra förutfattade meningar, i vårt värnande av vår egenart, vårt eget. Risken är att vi avhumaniseras, att vi blir allt mindre människor om vi inte vågar utsätta oss för det som är främmande, annorlunda. Och mötet med främlingen kräver alltid något av oss, att vi utsätter oss själva för en sorts fara.
Det är livsviktigt att vi inte förskansar oss bakom våra trygga murar av färdiga föreställningar om oss själva och andra. Att vi liksom Ronja och Birk i Astrid Lindgrens bok vågar hoppa över helvetesgapet för att nå varandra. Hoppen över helvetesgapet började kanske som en barnsligt provocerande utmaning, men det var också en förutsättning för att de överhuvudtaget skulle mötas, lära känna varandra, rädda livet på varandra och förena sina stridande släkter. Astrid Lindgren skriver i barnbokens form om ett evigt tema. Kärlek, strid, svek och försoning. I motsats till Romeo och Julia som slutar i tragedi leder Ronja och Birks vänskap, deras förpubertala förälskelse till fred och försoning. De är sanna gränslandsmänniskor, förebilder  i en värld där det finns alltför många helvetesgap som ingen vågat hoppa över.

Katarina Gäddnäs

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.