Under den sovjetiska tiden hade det i huvudstaden Kisjinjev uppstått en rysktalande elit, som stannat kvar. I Chisinau, som staden nu heter, hör man fortfarande mest ryska, trots att Ryssland numera är långt borta.

Den kluvna identiteten har bidragit till en social och ekonomisk stagnation i landet, som anses vara det fattigaste i Europa.

– Om man inte vet vem man är, vet man inte heller vart man går, säger Liliana Vitu, som varit BBC-korrespondent och numera arbetar för en internationell organisation, Eurasia Foundation, i Chisinau.

De gamla furstendömena Moldavien i nordost och Valakiet i söder förenades i mitten  av 1800-talet till Rumänien och 1918 tillkom Transsylvanien som i tusen år styrts av Ungern eller Habsburg, men som hade rumänsk majoritet. Till Moldavien har också hört Bukovina i norr och Bessarabien i öster. Gränserna har fluktuerat enligt olika parters krigslycka.

Efter andra världskriget övertog Sovjetunionen en del av Moldavien medan en annan del stannade hos Rumänien. För att leda sovjetrepubliken Moldavien sändes ryssar och ukrainare till Kisjinjev.

– Av oss som nu talar rumänska uppfattar sig en del som rumäner, men större delen som moldavier, det är de som starkare utsatts för russifiering. Vi blev något annat än vad vi varit. Det är Stalin som är fadern till den moldaviska nationen. Den moldaviska identiteten är artificiell, men den existerar. Vi trodde den skulle kollapsa med Sovjetunionens fall, men det har den inte gjort.

En förklaring är att det område som nu utgör Moldavien hörde till det ryska riket i över 100 år och till Rumänien bara under mellankrigstiden. Inflytandet från den ryska kulturen har varit starkt.

Enligt den senaste folkräkningen består befolkningen till 80 procent av moldaver eller rumäner och till 20 procent av rysktalande, vilket utom ryssar också omfattar ukrainare, bulgarer, judar och andra. Den språklag som antogs 1989, under sovjetväldets slutskede, betecknar ryskan som språket för interetnisk kommunikation.

Sedan röda armén erövrat Moldavien deporterades en stor del av den gamla eliten – liksom i Baltikum och motsvarande områden – i två omgångar, 1940–41 och 1944–45. I stället sändes ukrainare och ryssar till området och de högsta posterna i administrationen  besattes med ryssar. Det betyder att de ledande politikerna inte haft en moldavisk identitet, konstaterar Liliana Vitu.

– Nomenklaturan från sovjettiden lever kvar och vi har mycket få unga välutbildade ledare.

Folk har dessutom varit så upptagna av den skrala ekonomin att de inte intresserat sig för språkfrågan.

– Skolorna är också dåliga och folk vet inte så mycket om historien och identiteten. Jag visste mycket om deportationerna genom min farfar. Folk läser inte så mycket, bara 12 procent läser en tidning i veckan eller mera. På landsbygden är skolsystemet i ruiner, det har förekommit att skolan inte kunnat värmas och att barnen inte haft vinterkläder. Då hade folk inte tid för filosofiska frågor som att vara eller inte vara moldavier eller rumän.

En eventuell anslutning till Rumänien blev aldrig på allvar en riktig fråga också för den skull att Rumänien inte var tillräckligt intresserat.

– De försökte inte motverka det ryska inflytandet. Man hade en romantisk inställning och förde fram rumänska poeter, medan ryssarna satsat på varje nisch och bl.a. stöder skolor.

EU eller Ryssland?

Den moldaviska ledningen försöker nu skapa en moldavisk identitet kring det moldaviska medborgarskapet. Inte ens det är självklart. Den som själv haft eller vars föräldrar haft rumänskt medborgarskap, närmast under mellankrigstiden, kan beviljas rumänskt medborgarskap, vilket dock är en invecklad process som förutsätter att man gräver i olika arkiv. Liliana Vitus mamma och syster har gett sig in i den processen, men hon är själv inte intresserad. Hon bryr sig inte om någon moldavisk eller rumänsk identitet utan känner sig ha en europeisk identitet och hoppas om fem år ha ett brittiskt eller liknande medborgarskap.

– Vad vill jag höra till – EU eller Ryssland? Det finns ingen tredje väg. Politiker säger att vi kan vara en bro mellan dem, men det är struntprat. Blir man sovande mellan två elefanter, eller en elefant och en björn, kan det gå illa. Det moldaviska projektet har inte fått en livskraftig start. Vi är som en hjord utan herde som inte vet vart den ska gå.

Liliana Vitus val är en europeisk identitet, som innefattar goda relationer till Rumänien och ett anammande av rumänska traditioner i så hög grad som möjligt.

– Vi skulle kunna ansluta oss till Rumänien, men bara för att ansluta oss till Europa.

Men samtidigt vill hon bevara inslag av den ryska kulturen, som t.ex. Tolstoj och Dostojevskij – det är den ryska politiska traditionen hon vill lämna bort.

Det finns ännu en orsak till det bristande intresset för en anslutning till Rumänien som i dagens läge känns överraskande:

– Vid Ceausescus död var Rumänien fattigare än Moldavien. Hans politik hade skapat armod, medan Moldavien var Sovjetunionens fruktträdgård och vinleverantör. Ceausescu hade försökt betala bort utlandsskulden genom mycket drastiska nedskärningar, som innebar att det distribuerades el bara några timmar om dagen, och ingen värme alls. Folk frös ordentligt. Mina föräldrar hade vänner i rumänska Moldova som när de kom till Moldavien köpte ordentligt med lök.

Medan mänskorna i Östtyskland ville få det som i Västtyskland, var Moldavien alltså till en början attraktivare än Rumänien. Men sedan började man genomföra reformer och privatisera, speciellt i Rumänien, men i viss mån också i Moldavien, och resultaten var bättre i Rumänien.

– Vi var beroende av Ryssland, de var det inte. Rumänien har olja, el och sin Svartahavskust som lockar turister. Vi gränsar till Ukraina som har samma problem som vi, medan Rumänien i väst gränsar till Ungern och har nära till Polen. Vår ekonomi är nästan till 100 procent beroende av Ryssland.

Patriarkalisk kultur

Liliana Vitu har studerat vid en engelskspråkig högskola i Chisinau, bott en tid i London och arbetat för BBC, så hon känner sig hemmastadd i den brittiska kulturen. Det gör hon däremot inte i den moldaviska – den är t.ex. mycket patriarkalisk.

– Nyligen undrade den förre premiärministern när vi träffades i jobbsammanhang när jag äntligen skulle skaffa mig man och barn. Det är kvinnans roll i den här kulturen.
Att skaffa sig familj är inte Liliana Vitus högsta mål, men det skulle inte heller så lätt lyckas i Moldavien.

– Män är rädda för alltför duktiga kvinnor. Jag har haft två moldaviska pojkvänner och i vartdera fallet tog det slut efter tre månader just av den orsaken. Nu har jag en amerikansk pojkvän, och några sådana problem har vi inte. Det upplevde jag inte heller under tiden i London. Det här samhället är inte för ambitiösa, smarta kvinnor, säger Liliana Vitu som själv är smart, attraktiv och uppenbarligen också ambitiös.

Problemet förstärks av att inte heller de duktiga unga männen stannar kvar. Liliana Vitu går igenom de skärpta männen i hennes grupp i inledningsskedet av studierna. Av sex är bara en kvar i Moldavien, de övriga finns i USA, Storbritannien, Tyskland, Sverige. Bara de mindre begåvade är kvar.

Till den patriarkala kulturen hör också att kvinnan har hela ansvaret för familjen och hemmet.
– Jag och min syster och min mamma försökte få pappa att emellanåt delta i städningen. Det tog mycket lång tid, men lyckades till slut.

Kandidat i ”husarrest”

Det finns mycket annat i dagens Moldavien som får Liliana att vilja lämna landet. Korruptionen florerar, likaså annan brottslighet. TV1 visar bara vad presidenten, premiärministern och talmannen gjort under dagen, aldrig någon kritik mot dem. Denna kanal utgör den enda informationskällan för 96 procent av medborgarna, det är enbart i Chisinau som man kan se flera tevekanaler och här läser mänskor också tidningar. Det märks också i valen:

– Chisinau röstar aldrig på kommunister, alltid på oppositionen. Senast hade kommunisterna en så dålig kandidat för borgmästarposten att de inte lät honom uppträda eller uttala sig, han fördes bara fram på väldiga reklamplakat. Han gav två intervjuer, den ena för BBC, den andra för Radio Free Europe, det var min syster som gjorde den. Följden blev att han förbjöds lämna sitt hem på två veckor – det berättade han själv för min syster.

Varför ställer man då upp en kandidat man inte ens själv tror på? Lilianas svar är enkelt: Partiets ledare ville inte ha någon som kunde hota dem.

Detta innebär alltså att det inte, som man kanske skulle tro, är den till stor del rysktalande stadsbefolkningen i Chisinau som håller kommunisterna vid makten, utan mänskorna på den rumänsktalande landsbygden.

Den fattiga
borgmästaren

I stället valdes, till de flestas överraskning, den unge mänskorättsaktivisten Dorin Chirtoaca i somras till borgmästare. Han är 28 år, liksom Liliana Vitu, och har varit biträdande direktör för Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter.

– Han var mycket fattig, det såg man t.o.m. på hans slitna, men rena, kläder. Han drev en kampanj som inte kostade mycket, men han deltog i många debatter.

Liliana Vitu säger att hon inte var överraskad över hans seger – ”folk har verkligen fått nog av dessa idioter” – men nog över att hans seger var så klar, han fick 61 procent av rösterna i andra valomgången.

Men en svala gör ännu ingen sommar.

– Unga som jag borde inte gå in i politiken. För att uträtta något måste man ha stöd. Jag vill inte vara korrupt. Och hur skulle jag övertyga landsbygdens väljare om att jag representerar dem?
Nej. Liliana Vitu ser ingen framtid för sig i Moldavien.