Agnes von Krusenstjernas författarskap är en brännpunkt i den svenska 1900-talslitteraturen, med vars hjälp många röster tolkat tiden.

Det Agnes von Krusenstjerna skrev håller för skilda läsningar, hon går att läsa som än radikal, än konservativ, som upprorisk mot sin samtid eller följsam. Det är ett unikt värde att ett författarskap tål det utan att benas ur helt, och det visar vikten av en läsares blick. Blicken som just i Krusenstjernas fall är så avgörande, eftersom det hon skrev och det hon var, handlade så mycket om det borgerliga samhällets sken och övervakande ögon.
Mot slutet av förrförra seklet, när det borgerliga samhället växer fram, blir kvinnan den centrala gestalten i ideologin kring familjen. Så länge kvinnan, modern, samlade de sina kring det goda, det sköna och det nyttiga vid hemmets härd, skulle samhället och dess borgerliga kärnverksamhet bestå, var tanken.
Det innebar att kvinnan måste skyddas från fördärvligt inflytande. Den farligaste giftvägen till hemmet måste täppas till: skönlitteraturen. Kunskap om prostitution, preventivmedel, könssjukdomar och illegala aborter måste hindras att nå henne. Men det var just sådana ämnen som moralens väktare fann i den smutsiga litteraturen, framförallt den realistiska, skriven av radikaler och kvinnor. Det var kring detta som några av tidens mest infekterade strider stod i slutet av 1800-talet.
Barnlös och galen
Begreppet ”sedlighet” som i dag handlar om sexuellt beteende, avsåg under 1800-talet hela den gemensamma, officiella moralkodex det borgerliga samhället vilade på. Sedlighet innebar lojalitet mot gemensamma värden, mot den auktoriserade kristna moralen, och ett uppförande som utmärktes av ordning, behärskning och kontroll.
Om detta spänningsfält berättar Agnes von Krusenstjerna med en stil som är liksom sämskskinnsputsad. Den glider över det mörka samhällets pulserande hjärta och stilen kräver uppmärksamhet av sin läsare. För vad finns där under det blanka?
Den så kallade ”Pahlenfejden” 1933–1935, handlade om Krusenstjernas sjubandsverk Fröknarna von Pahlen som utkom 1930–1935. Det var en strid om litteratur och moral i skuggan av den tyska nationalsocialismen. Agnes von Krusenstjernas namn blev synonymt med både dekadens och primitivism, hon var en röst som kanske inte ens borde räknas som riktigt kvinnlig eftersom hon både var barnlös och hade vistats på sinnesjukhus. En galen och mytologiserad författare. 1965 kunde Erik Hjalmar Linder beskriva Fröknarna von Pahlen som något som ”saknar motstycke i svensk litteratur” men invända mot hela ”grundidéen”: ”tanken på de två kvinnorna, som passerar igenom allt slags erotik: den är omöjlig. För att inte säga monstruös…” Och två år senare meddelar Gunnar Brandell att ”socialt och politiskt har hon ingenting av värde att meddela”. Medan den radikala kritikern Per Meurling hyllade Krusenstjernas romaner, ”dessa vansinniga vingslag, som instinktivt äro alla hedervärda tamgäss djupt motbjudande”.

En myr av tolkningar

Det är ett rikt utforskat författarskap, en myr av tolkningar. Så när Rita Paqvaléns spännande avhandling om Agnes von Krusenstjerna, Kampen om Eros, om kön och kärlek i Pahlensviten, kom ut i våras aktiverade den ett helt bibliotek av läsningar hos mig.
Paqvalén förhåller sig generöst inspirerande till tidigare forskning på ett sätt som lockar läsaren att stiga in i diskussionen på allvar. Jag fastnar i böcker som Stig Ahlgrens Krusenstjernastudier från 1940, som slutar i realtid med att Krusenstjerna avlider den 10 mars 1940. ”Agnes von Krusenstjerna finns inte mer./—/Det var ett förföljt och smädat geni och en mycket trött kvinna som då slutade att leva.”
Olof Lagercrantz skriver i sin avhandling Agnes von Krusenstjerna 1951, om Krusenstjerna som författare och släkting, med tillgång till inte bara brev och sjukjournaler utan också sådant historiskt värdefullt men svårkategoriserat som ”familjeminnen”. Sedan kom Birgitta Svanbergs avhandling Sanningen om kvinnorna 1989, en feministisk avhandling som studerade kvinnobilderna i Pahlensviten. De här tolkningarna, också de könsblinda och biografiskt oförskräckta, bjuder in läsaren till sorg och fest, visar varför man vill läsa skönlitteratur.
Rita Paqvalén undersöker hur Pahlensviten förhåller sig till de nya tankar om kön och sexualitet som diskuterades under det svenska 1930-tal som var som ett fönster av frigörelse, precis som 1880-talet hade varit det – därför kallas också den här tiden för det moderna genombrottets andra fas. Psykoanalysen och kvinnofrigörelsen på tjugotalet skakade kulturen samtidigt som en nykonservatism växte. Den här ambivalensen och dubbelheten går igen i Krusenstjernas författarskap. I stilen som det ytliga, lågt kodade kvinnliga i sinnliga beskrivningar av kläder, miljöer, begär, i innehållet som en båda romantiserad och varnande bild av vuxenlivet, en utopisk text, stundtals liksom skriven inifrån herrummet.
Den som kan älska

Paqvalén visar att Krusenstjerna, liksom flera andra samtida kvinnliga författare, tar Friedrich Nietzsches uppmaning att ”omvärdera alla värden” på allvar. Hon frilägger i Pahlensviten en queer-vision som avvisar det rådande könssystemet och dess könsmoral, och öppnar nya sätt att göra kön, föräldraskap och familj. En ny sedlighet, en som i Ellen Keys anda avskaffar den gamla konventionella moralen som kretsar kring kärnfamilj och äktenskap. Istället är all kärlek sedlig som är sann, ansvarstagande, fri och jämlik.
Ellen Key var viktig för Krusenstjerna, både som ideal, samtalspartner och tänkare. Key definierade moral som av ”människosläktets genom lidande och lycka vunna erfarenhet om de för de enskilda liksom för samhället livsbevarande och livsstegrande handlingarna”.
Hennes idé om ett harmoniskt samhälle innehåller både djupt framsynta idéer – där mäns ansvar för sina barn, äkta eller oäkta, är en hörnsten – och idéer som idag framstår som tvångströjor för kvinnor. Keys idé om moderligheten som den kvinnliga essensen och högsta skaparlyckan lever fortfarande, och idén om samhällsmoderligheten är heller inte död. Genom en viss moderlig praktik – medkänsla, inlevelseförmåga, självförglömmelse – är det kvinnornas uppgift att höja mäns moral, att öka samhälls-trivseln och att hålla sig inom yrkesområden där dessa egenskaper behövs: läkare, lärare, kritiker, socialt arbete. Arbete med människor som det brukar heta. Och just dessa kvinnodominerade yrken är lågbetalda och nedvärderade – ett arv från den tid då idén om det kvinnliga kallet legitimerade en kvinnas närvaro i offentligheten.
Det finns en dom i Ellen Keys tänkande som kan upplevas skoningslös: att det finns två sorters kvinnor, ”den, som kan älska, och den, som icke kan det”. Det är ett skarpt mönster som lyser mot läsaren i Krusenstjernas Pahlensvit som är något så spännande som en text som inte går att entydigt definiera. På en gång utopisk och dystopisk, feministisk och kvinnofientlig, frihetlig och förtryckande.
Litteratur man inte blir färdig med, precis som jag haft stor glädje av Rita Paqvalens avhandling för att den ställer så intressanta frågor, gör så övertygande analyser, och på samma gång lyckas förklara och bevara den skönlitterära textens egen ambivalens.

 


Rita Paqvalén: Kampen om Eros. Om kön och kärlek i Pahlensviten. Nordica, 2007.

Ulrika Milles

Lämna en kommentar