Åsa Moberg
Verkligheten är det bästa argumentet mot kärnkraften, men det är synd att kärnkraften skulle behöva bli verklighet för att bevisa sina brister, skriver Åsa Moberg.
Häromdagen hade jag anledning att bläddra i mina gamla papper från kärnkraftsomröstningen 1980. Några flyttlådor med papper, plus några hyllmeter böcker som inte en kotte är intresserad av i dag, inte ens jag själv. Men det är svårt att minnas hur det var då, och vilket omtänkande som skett i energi- och miljöfrågor på ett kvarts sekel. Detta som gör att Fredrik Reinfeldt år 2007 kan resa till USA och få applåder för politiska beslut som Sverige kan tacka miljöpartiet för.
Av samtal som jag 1980 hade med en av näringslivets pampar, Hans Werthén, framgår att han i första hand såg kärnkraften som en absolut nödvändighet för att svensk exportindustri skulle överleva (som Jas-planet ungefär). Något måste ju ersätta varvsindustrin, och kärnkraften var faktiskt det enda alternativet. Att man kunde göra pellets av skog eller halm i stället för att köpa olja för exportinkomster, var enligt Werthén inget realistiskt framtidsalternativ.
Tonläget i debatten var högljutt och känslomässigt, främst från kärnkraftens förespråkare som ville ha tjugofyra reaktorer i Sverige och förutspådde 1000–2000 reaktorer i världen år 2000. Den siffran ligger sedan tjugo år stilla kring 430. Få nya reaktorer startar, en del gamla stängs. Någonting har hänt. Kärnkraften blev ingen exportsuccé någonstans i världen, inte ens i Frankrike som just nu bygger västvärldens enda 2000-talsreaktor i Finland.
Avfallsfrågan olöst
Kärnkraftens vänner ger inte upp hoppet. Varje år kommer nya reportage i de mest seriösa morgontidningar om att en revival kan väntas inom kort. Rubrikerna har varit likalydande de senaste trettio åren, antalet reaktorer under byggnad också: trettiofyra brukar det vara. De kärnkraftspositiva artiklarna genom åren kunde vara kopierade från något pressmeddelande från IAEA år 1977, så likalydande är de. Minst hälften av de reaktorer som är under byggnad har varit med på listan sedan dess. Som Busher i Iran, påbörjad på USA:s initiativ 1972, fortfarande under byggnad men nu med rysk byggherre och därför storpolitiskt mycket kontroversiellt.
Ibland anförs det som en positiv omständighet för kärnkraften att motståndet tystnat. Men det har det ju inte. Det behövs däremot inte längre på samma sätt, när det som sakligt rapporteras om kärnkraften talar entydigt emot den. Tre aktuella exempel:
I Dagens Industri Weekend 27-28/4 rapporterar Håkan Matson om ”Den g(l)ömda kärnfrågan”: det högaktiva avfallet. Han har varit på studiebesök i mellanlagret i Oskarshamn och inte blivit imponerad av planerna på slutförvar. Avfallet måste förvaras i 100 000 år ”så att det inte påverkas av terrorister, jordbävningar eller istider”. De flesta utgår från att avfallsfrågan är löst, men så är det inte, ingenstans i världen, det framgår av en tabell här.
I Oskarshamn finns ett demonstrationshål med en tjugofem tons slutförvarskapsel i vatten, som visas upp för besökare. Håkan Matson konstaterar att det ligger massor av slantar på botten, ”som om detta vore en lyckobrunn – eller kanske en önskebrunn, där tvivlare vänt ryggen mot hålet, slängt en slant över axeln och önskat en lösning för hela avfallsproblemet”.
Frågan om slutförvaringen sönderfaller i två: platsen för slutförvaret och platsen för inkapslingen av avfallet. SKB, Statens kärnbränslehantering, har nyligen fått sin plan för det sistnämnda underkänd av SSI, Statens strålskyddsinstitut, som enligt Dagens Industri ansåg ansökan ”så bristfällig att den inte ens kunde behandlas.” Men 2009 måste SKB presentera den lösning som inte kommit fram på de fyrtiofyra år som Sverige haft kärnkraft, alltså sedan Ågesta-reaktorn invigdes.
Finska försökskaniner
Håkan Matson konstaterar att Finland är det land som kommit längst i världen, genom att åtminstone bestämma var avfallet ska förvaras. I Olkiluoto. Precis som i Sverige har det förvånande nog (eller inte alls förvånande?) visat sig att de bästa geologiska förutsättningarna för djupförvar råkar finnas just där det finns kärnkraftverk.
I Finland fanns på 80-talet samma starka kärnkraftsmotstånd som i Sverige. Den 26 april 1986, samma dygn som Tjernobyl exploderade, talade jag själv på senatstrappan i Helsingfors mot byggandet av Finlands femte reaktor. Nu byggs den. Det är den enda reaktor i Europa som påbörjats sedan 1993. Reaktortypen är ny, utvecklad i Frankrike, den finns inte någon annanstans i världen. Den franska nej-rörelsen stoppade alla försök att bygga en EPR i Frankrike. Bygget i Finland är alltså en prototyp, något som fått försiktiga byggherrar som kineserna att avstå
I arkitekteturtidskriften Forum AID (2/ 07) ger Lars Åberg en lägesrapport från bygget under rubriken ”Tro, hopp och kärnkraft”. Greenpeace har demonstrerat. 2006 fick tryckkärlet från Japan kvalitetsanmärkningar, liksom betongen i reaktorns bottenplatta, som var för porös.
Någonstans har jag läst att detta bygge har 200 underentreprenörer. Många saknar erfarenhet av kärnkraftverk. De talar världens alla språk, men inget som alla kan. Byggherren Areva är ett franskt företag, köparna är finska, anläggarna kommer från Tyskland, Polen och Baltikum. Aktörerna är män och män är generellt dåliga på språk. Med tanke på hur mycket som brukar gå fel i ett vanligt enspråkigt villabygge vill man helst inte tänka på alla möjligheter till missförstånd och slarv i det här sammanhanget.
Dyrt med kontroll
Tidsplanen var från början optimistisk, för optimistisk enligt sakkunniga i nyhetsbrevet Nucleonics Week. Byggstarten var 2006 och driften skulle starta 2009. Sen sköts den upp till 2010. I Forum AID anges nu ”tidigast årsskiftet 2010–2011”. Det är industrin som bygger, ”ett rent marknadsprojekt” står det, men det stämmer inte, eftersom franska staten satsar minst en miljard euro i exportstöd. Det optimistiskt beräknade priset är tre miljarder euro. Förseningen innebär ökade kostnader, och därmed sämre rykte för kärnkraften. Ser man till byggtiden för andra reaktorer i världen är även sex år kort, men här skulle det alltså innebära dubbelt så lång byggtid som beräknat. Förmodligen till dubbla priset.
Den franske platschefen Rémi Senac kom till Finland i höstas: ”Förseningarna i Finland betraktar han som normala vid ett sånt här pilotprojekt”, konstaterar Lars Åberg i Forum AID. Den åsikten kanske inte industrierna som ska betala delar, men de räknar säkert med mer bidrag från franska staten. Får inte Frankrike bygga denna demonstrationsreaktor kan den franska atomkraftsindustrin glömma sina storslagna asiatiska exportdrömmar.
Men den franske platschefen är en liten smula bekymrad över den finska strålsäkerhetscentralens noggrannhet: ”Vi är inte vana vid att de går in så i detalj i alla handlingar.” Kärnsäkerhet är visserligen alltid viktigt, numera till och med i öststaterna, säger Rémi Senac, ”men vi har varit vana vid att kontrollerna av vårt arbete gjorts lite mer då och då. Här har vi en närmast hundraprocentig kontroll.”
Det är väl det som kommer att visa sig vara problemet, eller icke-problemet för den som är emot kärnkraft: reaktorbyggen med hundraprocentig kontroll kommer ingen att ha råd med.
Besök i Tjernobyl
Men världen har inte heller råd att avstå från kontrollen, som många trodde på 70-talet, när dagens reaktorer togs i drift. Den franske platschefen vid Olkiluoto 3 i Finland var på besök i Tjernobyl häromåret. ”Det är fruktansvärt”, konstaterar han.
Sarkofagen kring olycksreaktorn läcker så att en ny omgående måste byggas, för minst en miljard dollar. En utmärkt skildring av hur den ska byggas och komma på plats finns i Illustrerad Vetenskap, (6/07). Om någon nej-aktivist i folkomröstningsdebatten 1980 hade målat upp ett sådant scenario hade hon avfärdats som en galen domedagsprofet. Verkligheten är det bästa argumentet mot kärnkraften, men det är synd att kärnkraften skulle behöva bli verklighet för att bevisa sina brister.
Och avfallet? Är slutförvaringsfrågan löst, frågar slutligen Lars Åberg. ”Det beror på vad vi menar med löst”, svarar Rémi Senac.
Åsa Moberg
