Naomi Kleins nya verk Chockdoktrinen är en drygt 500-sidig rasande uppgörelse med dagens cyniska ekonomiska ordning.

The Guardian läser jag en artikel om Grekland efter den gångna sommarens förödande skogsbränder. Nu när omvärlden redan hunnit glömma brandkatastrofen drabbas Peloponnesos av vadNaomi Klein kallar katastrofkapitalismen, skriver artikelförfattaren Maria Margaronis. Klein har dokumenterat hur storkapitalet systematiskt utnyttjar naturkatastrofer till sin fördel – det skedde i Sri Lanka efter tsunamin, i New Orleans efter orkanen Katrina och i Irak efter den amerikanska invasionen. Och nu i Grekland, om än i mindre skala. Men mönstret är det samma: handfallna myndigheter reagerar alldeles för långsamt på katastrofen medan lokalbefolkningen befinner sig i ett chocktillstånd; då skyndar privata aktörer till för att utnyttja det tomrum som uppstår.
Det är alltså det här Naomi Klein definierar som katastrofkapitalism i sin nya bok Chockdoktrinen, en drygt 500-sidig rasande uppgörelse med dagens cyniska ekonomiska ordning. Chockdoktrinen är en ekonomisk historia över de senaste 30 åren, från kuppen i Chile till USA:s ockupation av Irak. Naomi Klein visar hur de idéer som ömsom kallas marknadsekonomi och ömsom neoliberalism har förött samhällen, fördjupat de sociala klyftorna och spritt misär överallt där man försökt omsätta dem i praktiken. De rika har däremot blivit rikare och de transnationella företagens makt har ökat.

hjärnorna bakom allt

Styrkan i Chockdoktrinen är Naomi Kleins breda grepp och många konkreta exempel på följderna av nyliberalernas härjningar. Hon låter också de inblandade komma till tals, såväl offer som förövare; kanske kunde hon ha redovisat ännu fler vittnesbörd, fast då hade boken förstås blivit ännu tjockare. Naomi Klein drar sig inte för att peka ut två namngivna överskurkar som särskilt ansvariga för det som sedan skulle komma. Den ena hette Ewon Cameron och var psykiater, på 1950-talet, verksam vid McGill-universitetet i USA. Där utsatte han sina patienter för en särdeles barbarisk form av så kallad chockterapi som han delvis utvecklade med ekonomiskt stöd av den amerikanska underättelsetjänsten CIA. Cameron trodde att han kunde bota schizofreni genom att först bryta ner patientens personlighet och sedan bygga upp den på nytt. CIA insåg tidigt de möjligheter Camerons chockterapi erbjöd när det gällde att utveckla nya förhörsmetoder.
Ungefär samtidigt satt en obskyr ekonomiprofessor i källaren till Chicago-universitetets samhällsvetenskapliga fakultet och snickrade på sin egen variant av chockterapi. Den skulle dock inte tillämpas på människor, utan på ekonomier. Professorn ansåg att statliga ingrepp i ekonomin alltid var av ondo; om de ekonomiska krafterna – ”den osynliga handen” som Adam Smith på sin tid talade om – bara gavs största möjlighet att verka fritt skulle ”sjuka” ekonomier snart repa sig och ett oanat välstånd snabbt sprida sig. Välfärdsstaten skulle rivas ner och ersättas av frihet. För att man skulle nå dithän var dock drastiska åtgärder nödvändiga: avregleringar, privatiseringar och kraftiga nedskärningar av offentliga utgifter.
Professorns namn var Milton Friedman. När han avled 94 år gammal i november i fjol, hyllades han på alla håll som hjärnan bakom den ekonomiska liberalismens pånyttfödelse och världsomspännande segertåg.
Men då, i medlet av 1950-talet, var det få som brydde sig om Friedman. Alltsedan 30-talet hade John Maynard Keynes idéer om staternas plikt att ingripa i och styra ekonomin varit vägledande för politiken i de flesta länderna. Keynesianismen verkade fungerade: perioden från 1950 till omkring 1970 kännetecknades av hög tillväxt och en omfördelning av välståndet. I början av 1970-talet såg ”den gyllene eran” emellertid ut att ha nått sin slut: tillväxten stagnerade och inflationen ökade i många industriländer, samtidigt som arbetslösheten växte. Fenomenet kallades stagflation och ekonomer och politiker såg sig desperat om efter nya lösningar på problemen. Hösten 1973 fick man ett tillfälle att testa Milton Friedmans ekonomiska recept. Den 11 september det året störtades Chiles folkvalda president Salvador Allende i en USA-stödd militärkupp. Ett gäng unga nyliberala chilenska ekonomer – adepter till Milton Friedman, som så småningom skulle bli ökända under epitetet Los Chicago Boys– anförtroddes uppdraget att omforma den chilenska ekonomin enligt nyliberala riktlinjer.

tortyr & nyliberala experiment

Milton Friedman var själv medveten om att hans chockterapi skulle möta hårt motstånd – få människor går frivilligt med på att få sina ekonomiska villkor drastiskt försämrade i utbyte mot eventuella förbättringar någon gång i framtiden. Det gällde därför, predikade Friedman, att utnyttja situationer när människor är alltför villrådiga och förvirrade för att samla sig till motstånd. Det gällde också att handla snabbt och resolut. Det var precis vad juntan i Chile gjorde. Och här kommer skräckdoktorn Ewon Cameron in i bilden: samtidigt som Los Chicago Boys utsatte den chilenska ekonomin för sin chockterapi, tog CIA-utbildade tortyrexperter resolut itu med de oppositionella som fanns. Många av de metoder som beskrevs i CIA:s förhörsmanualer baserade sig på Ewon Camerons forskning.
Numera vet vi ju hur det gick i Chile: efter tio år av nyliberala experiment stod landet 1982 inför en ekonomisk härdsmälta med hyperinflation, accelererande skuldkris och en arbetslöshet som nådde 30 procent. Pinochet-juntan tvingades till en kursändring. Räddningen blev att Pinochet aldrig hade privatiserat det statliga kopparbolaget Coldelco som stod för 85 procent av Chiles exportintäkter. När ekonomin kraschade hade staten alltjämt kvar intäkterna från kopparn. Chiles starka ekonomiska tillväxt under senare delen av 1980-talet berodde inte på att nyliberalismen fungerade, utan på att juntan styrde in ekonomin på en närmast korporativistisk ekonomisk politik, som påminde om den politik Hitlers finansminister Hjalmar Schacht framgångsrikt tillämpade i Tyskland på 1930-talet.
Chockdoktrinen skildrar Naomi Klein hur nyliberalismen tillämpades i de andra länderna i Latinamerikas ”södra kon” – Brasilien och Argentina. Överallt följde utvecklingen samma mönster: kriser och statskupper följdes av avregleringar, privatisering och nedskärningar av de offentliga utgifterna. Människor förföljdes och torterades, tiotusentals försvann spårlöst. En smal elit av redan rika förvandlades till supperrika. Och företag, företrädesvis från USA, mångdubblade sina vinster.

mönstret upprepas

Men det var inte bara i Latinamerika och Asien, med Indonesien under Suharto som främsta exempel, som chockterapin hänsynslöst tillämpades. I Storbritannien ville premiärminister Margaret Thatcher – god vän till Milton Friedmans intellektuella guruFriedrich Haynek – gärna pröva chockterapi på ekonomin. I början av 1982 hade såväl den brittiska inflationstakten som arbetslösheten fördubblats jämfört med 1979, när Thatcher tillträdde. Bara 18 procent av britterna ansåg enligt opinionsmätningarna att den konservativa regeringen gjorde ett bra jobb. Men Thatcher var väl medveten om att hon sannolikt skulle förlora regeringsmakten vid nästa parlamentsval om hon i det läget försökte föra en radikal nyliberal politik.
Då kom militärjuntan i Argentina till hennes räddning genom att invadera Falklandsöarna. Margaret Thatcher drog ut i krig lik en ny Winston Churchill. Segern i kriget gjorde det möjligt för henne att som första ledare i ett demokratisk land styra politiken i den nyliberala riktning hon önskade.
Naomi Klein beskriver samma mönster i land efter land där chockterapin har prövats. Liberalernas ständigt upprepade slogan ”marknadsekonomi och demokrati” saknar täckning i verkligheten. I själva verket står demokratin ständigt i vägen för nyliberal chockterapi. Frihet i Milton Friedmans mening är frihet för företagen och de rika. Det insåg de kinesiska ledarna, när de brutalt slog ner demonstrationerna på Himmelska fridens torg i Peking 1989. Det har också Vladimir Putin insett. Den ryska ekonomin går bra tack vare oljan, men för demokratin i Ryssland går det dåligt – vilket vi återigen har blivit påminda om de senaste veckorna.

katastrofkapitalismen

Naomi Kleins bok är inte bara en redovisning av hur chockterapin uppstod och tillämpades under tre decennier – hon skildrar också hur den vid ingången till 2000-talet förvandlas till renodlad ”katastrofkapitalism”. Samtidigt som USA från 1970 och framåt exporterade ekonomisk chockterapi till omvärlden, inte minst via Internationella valutafonden, undvek man att tillämpa den på hemmaplan. Inte ensRonald Reagan förde en renodlad nyliberal politik under sina två perioder i Vita huset på 1980-talet.
Det blev George W Bush som till slut införde chockterapi i den amerikanska ekonomin. Ingen president har väl så utan förbehåll gått storfinansens ärenden som Bush den yngre. Under hans tid i Vita huset har omfattande privatiseringar genomförts. Stora delar av den federala verksamheten har lagts ut på entreprenad; inte ens USA:s krigsmakt undgår privatiseringsivern. Underhållet till de amerikanska trupperna i Irak sköts i dag av privata företag som Halliburton (där vicepresident Dick Cheney var VD tills han flyttade in i Vita huset), och personal från säkerhetsfirmor som Blackwater deltar i regelrätta strider – vid vissa tillfällen har reguljära trupper till och med ställts under de privata legoknektarnas befäl.
Den systematiska överflyttningen av skattebetalarnas pengar från den offentliga sektorn till privata händer har lett till att USA blir ett allt mer ihåligt samhälle, säger Naomi Klein. När till exempel naturkatastrofer inträffar saknar myndigheterna resurser att snabbt få igång räddningsarbetet – vilket invånarna i New Orleans fick erfara efter orkanen Katrina. Men företagen var snabbt på plats, med lukrativa återuppbyggnadskontrakt på fickan. Och Bush-administrationen tillkännagav bara några veckor efter katastrofen att lagen om minimilön skulle upphävas tillfälligt i New Orleans, att företagen skulle beviljas skattelättnader och familjer erbjudas skolsedlar för sina barn. Det sista innebar i praktiken att New Orleans offentliga skolsystem slogs sönder, de flesta skolorna i området är numera privata friskolor.

Privatföretaget irak

Så fortsätter Naomi Klein att beskriva katastrofkapitalismens härjningar. I Sri Lanka kördes kustbefolkningen efter tsunamin bort från sina byar för att bereda plats för planerade lyxhotell. Det misslyckade kriget i Libanon sommaren 2006 blev paradoxalt nog ett lyft för den israeliska ekonomin, som numera baseras på export av säkerhets- och övervakningsteknologi för användning i ”kriget mot terrorismen”. Försäkringsbolag och privata räddningsföretag i USA spekulerar i naturkatastrofer: rika Florida-bor kan till exempel skaffa sig en försäkring, som garanterar att de evakueras per flyg när en orkan hotar.
Irak får en hel del utrymme i Chockdoktrinen – från början var det tänkt att boken skulle handla enbart om Irak. Ingenstans har väl den ekonomiska chockterapin satts in med sådan kraft som här. USA:s invasion handlade inte i första hand om massförstörelsevapen eller om att avsätta Saddam Hussein eller ens om oljan, utan om att förvandla Irak till ett marknadsekonomiskt laboratorium, ett nyliberalt brohuvud i Mellanöstern. Det grandiosa försöket har blivit ett totalt misslyckande. En dryg halv miljon irakiska militärer och statsanställda avskedades efter den amerikanska invasionen och statliga företag stängdes. Lönsamma återuppbyggnadskontrakt gavs till amerikanska företag som Halliburton, Parsons Bechtel och KPMG, av vilka många nu har lämnat Irak på grund av säkerhetsläget – med det jobb de kontrakterades för halvgjort. Själva ockupationen är delvis privatiserad – legosoldater från Blackwater och andra säkerhetsföretag deltar regelmässigt i strider tillsammans med reguljära amerikanska trupper.
Men kanske är Irak en vändpunkt – liksom det orkandrabbade New Orleans, och tsunamins Sri Lanka och Aceh i Indonesien, skriver Naomi Klein. Människorna har vaknat ur sin förvirring och apati inför det som har skett de senaste decennierna och börjar opponera sig mot ”chockdoktorernas” recept. I Latinamerika – där chockterapin som vi sett först började tillämpas – har många länder i dag vänsterregeringar, som valt att ställa de nationella intressena framför marknadens krav. Även på andra håll växer oppositionen mot den nyliberala politiken, skriver Klein, och påpekar att internationella valutafondens utestående lån på bara tre år har sjunkit från 81 miljarder dollar till 11,8 miljarder: valutafondens inflytande håller på att vittra bort. Och på bokens sista sidor ger hon en rad exempel på hur vanliga människor går samman och försöker ta sina öden i egna händer.

vägs ände?

Chockdoktrinen – liksom i sin förra bok No Logo – berättar Naomi Klein det som i allmänhet inte står i tidningarna. Hennes text är tung av fakta, hänvisningar och uttalanden men förlorar trots det inte sin journalistiska drive, även om några avsnitt som berör Ryssland och den sydostasiatiska krisen 1997/98 blir en aning schematiska. Men på det hela taget lyckas Naomi Klein, som den briljanta journalist hon är, sätta in enskildheter i deras sammanhang och måla en bild av en nyliberal ideologi som i bästa fall håller på att nå vägs ände. Chockdoktrinen är en bok som hjälper läsaren att förstå vad som har skett i vår värld de senaste trettio åren.
Och vad händer nu i Grekland efter sommarens bränder? Jo, enligt The Guardian vill ett internationellt konsortium bygga ett hotellkomplex för nära en miljard euro på en hittills oexploaterad kusträcka på Peloponnesos. En privatfinansierad motorväg ska dras genom ett naturskyddat skogsområde, som lägligt nog förstördes av elden. Av allt att döma passar man även här på att utnyttja förödelsen efter bränderna och lokalbefolkningens chocktillstånd för att påskynda båda projekten.


Naomi Klein: Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott. Översättare: Henrik Gundenäs och Stefan Lindgren. Ordfront förlag, 2007.

Lars Sund

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.